Inget nyårslöfte i år

I år blir det inget nyårslöfte för mig. De föregående två åren har jag haft att jag ska ta fighten - att stå upp för både för mig själv och andra. Det har varit kämpigt och krävt massor av energi (energi som jag inte har eftersom mina grannar aldrig ger mig någon tyst morgon så jag får sova ut - kuriosa så har jag sovit tills jag själv vaknar bara 9 gånger sedan maj 2020 - eller någon tyst eftermiddag/kväll så jag kan varva ner). 

Det kräver inte bara energi, utan i vissa situationer kan det vara svårt att göra något, att kunna agera. När är det okej att lägga sig i? Hur mycket tips och varningar ska mottagaren behöva klara av att ta emot? Även om mottagaren av tipsen vill ha hjälp och råd, är inte heller det alltid möjligt att agera efter dem i alla situationer. Reagera känslomässigt och visa stöd går för det mest, men att göra något mer kan ibland vara svårt oavsett om det rör en anhörig eller någon man går förbi på stan. Vid dessa tillfällen har jag känt mig otillräcklig och väldigt frustrerad, vilket gör mig väldigt utmattad i längden. Att få göra något och hjälpa till ger en känsla av att bidra, men vid situationer där det inte går är man maktlös och man kan bara se på. Och finnas där och lyssna när det behövs. Det är alltid något, men själv känner jag mig väldigt låst i dem situationerna. 

Av allt som hänt under de två föregående åren tar jag två exempel på miljöer där situationer uppstår som är energikrävande och där det är svår att agera (själv) förekommer.

Försvarsmakten uttrycker utåt hur mycket mer jämställd myndigheten är idag. Tänk till exempel tillbaka på när överbefälhavaren hade sitt sommarprat i P1 för några somrar sedan. Ja, på papper för olika projekt med strategiska planer kan jag hålla med att det teoretiskt stämmer. Men verkligheten är annorlunda. Försvarsmakten är en organisation där (alldeles för)mycket sitter i väggarna och uniformerna, ända upp i högkvarteret, där mycket knyts till och hänvisas till traditionerna. Dessa traditioner är väldigt viktiga för många som jobbar inom Försvarsmakten, speciellt officerare, där många går all-in i yrkesrollen då uniformen tas på på morgonen. Det är jättebra att ha en stark yrkesstolthet, men det är farligt när man med den stoltheten blundar för när andra far illa eller mår dåligt av hur dessa traditioner uttrycker sig. Mobbing, utfrysning, negativ särbehandling (med bland annat stora löneskillnader), ja listan kan göras lång på vad som förekommit, förekommer, och tyvärr kommer att fortsätta förekomma om inte fler vill ta bort skygglapparna och vill se vad som faktiskt pågår i praktiken. Det behövs att mycket fler personer inom den givna normen i Försvarsmakten (man, officer, lyfts fram genom kamratskap från officersstudier) slutar räkna på hur man själv karriärmässigt tjänar på att vissa traditioner och beteenden får fortsätta vara kvar. Även attityder mot de som inte ingår i den givna normen måste förändras. Genom min tid inom myndigheten har jag uppmärksammat att när en ny chef är kvinna handlar "korridorsnacket" inför tillträdandet om vad hon har gjort dåligt innan, vilket gör att hon måste bevisa att hon klarar av rollen som högre chef. När en chefsposition ska tillsättas av en man är det annorlunda. Snacket är då mer positivt och hans bra egenskaper och eventuella bravader lyfts fram, vilket gör att hans känner mer medvind sin första tid i nya befattningen. Jag har några gånger försökt att vända på samtalen genom att hävda motsatsen, där det ibland har fått fram en positiv respons om kvinnlig chef (men oftast blir det tyst) men aldrig riktigt fungerat att nedvärdera en manlig blivande chef (får svar som "jag vill bilda mig en egen uppfattning först" - trots att jag berättar om dåliga arbetserfarenheter av att jobba med personen ifråga). Det som gör det ännu mer svårt att agera i genusfrågor är att inte ens kvinnor stöttar kvinnor. 

På pendeltågen finns det olika regler. Vissa pendeltåg har lite egna regler, där det bland annat finns lugnare zoner där det inte ska pratas i mobiltelefoner. Dock är det minst en som pratar högt varje resa. Jag tänker att vi som sitter i denna zon aktivt har valt att sitta där för vi vill ha tyst omkring oss av olika anledningar, så jag säger ofta till personen som pratar högt (med eller utan mobiltelefon). Få gånger har jag hört någon annan säga till högljudda personer, men desto fler gånger har jag fått otrevligt/oförstående/nonchalant svar tillbaka från den högljudde personen. Det där med att följa regler i kollektivtrafiken är tydligen svårt för många, trots uppsatta skyltar och/eller information som rullar på skärmar. Och få runt omkring bryr sig om reglerna upprätthålls eller inte. 

Då är det enklare att inte bry sig och slippa ta fighten. "Någon annan" får agera istället. Men att inte bry sig riskerar att göra att man faller in i samma zombiestadium som många andra när de går omkring med hörlurar och inte ser andra människor runt omkring sig i kollektivtrafiken. Inte bryr sig om andra eller tänker på att ta hänsyn till sina medmänniskor. Eller som när de tar på sig sin yrkesuniform fortsätter att också klä in sig i givna, traditionella tankemönster som bidrar till att försämra för andra och även göra andra människor illa. Frågan som dyker upp är om jag vill jag bli en sån person som bara följer massan och låter allt fortsätta vara så som det har varit och så som det är nu. Nej det vill jag inte, men jag kan inte göra allt själv utan fler måste hjälpa till för att det ska kunna ge effekt. Jag har inget nyårslöfte i år, utan jag hoppas att fler engagerar sig för sina medmänniskor genom aktivt ta ställning och hjälper till att bära tyngden av att säga ifrån samt driva processer mot det som är fel och orättvist.