Traditionellt julfirande, finns det?

Hur man firar högtider kan se olika ut - även om man tillhör samma trosinriktning och firar samma högtid. Genom historien har få saker varit beständiga; det mesta mesta har förändrats. Det som idag anses vara tradition var inte tradition förr.

Och ibland får man ta det man har. Jag har ingen gran som jag kan pynta till jul, utan jag pyntar min julgrupp, några sprätt-iväg-växter och mina aloe veror. Jag har ingen stor familj, så jag tar mamma med mig och går till Jul på Uplands några timmar på julafton för att träffa människor. Jag kan inte spela något instrument eller sjunga vackert (sjunger, som man säger, hellre än bra), så att gå till Vaksala kyrkas Julbön och lyssna på Boströms är perfekt. Julstämningen infinner sig! Och jag lovar att den gör det utan att jag har shoppa en masse, eller dragits med i julhetsen redan i oktober. Det går att känna den härliga, varma, rofyllda känslan vid jul utan att ha uppfyllt alla måsten. Oavsett vad man gjort eller inte gjort, gäller det att fokusera på det som är bra just nu, och inte det man har missat eller det man saknar. Ibland kan det vara svårt...

I adventstid är det många som kämpar för att överleva julen, men alla orkar inte över julhelgen. De som blir lämnade kvar vill inte vara glada samtidigt inte vara ledsna. Det är ju ändå jul. Men en närstående har samtidigt dött. Ska julen hädanefter alltid förknippas med död och sorg? När dessa situationer uppkommer gäller det att bryta mönstret. Att göra något helt annat. För det kommer aldrig att bli så som det har varit tidigare. Traditionsfirande eller inte. Vi reagerar olika, vi lever olika, vi bryter mönster olika.

Därför är det ett ständigt flöde av förnyelse av traditioner. Varje individ skapar sin föränderliga tradition, vilket gör att det i framtiden inte kommer firas jul på samma sätt som det generellt anses vara traditionellt att fira idag.

Ta hand om er och hoppa nu över mellandagsrea-stressen!

/Ida

Juldikt (Ida Netzel 2015)

Julen i år blir inte snövit

men tiden ger ändå paus ifrån allt slit.

Tid för rofylldhet, skratt samt vänner,

ja, passa på att göra som du känner!

God Jul!

/Ida

En resa till Berlin

Ibland är det skönt att resa iväg själv. Fast riktigt själv blir man inte. Även om man inte alltid har någon man känner vid sin sida, så har man alltid någon annan människa. Och denna människa kan man prata och umgås med, om man vill. 

Jag var för inte så länge sedan i Berlin. Jag åkte dit själv, men hittade många att prata med. Eller, de hittade mig beror på hur man vill se det. Ett bra första steg är ett leende, men ett lätt panikartat ansiktsuttryck kan också fungera. De flesta av våra medmänniskor känner förbarmande och kommer för att hjälpa. Jag körde på skrik-och-panik-varianten denna gång i Berlin. Hade lite språkbarriär och fick hjälp med översättning. Jag och den andra personen satt sedan och pratade vid ett fik i närheten. Mycket trevligt, och att prata om allt möjligt genom att bara följa samtalet vart än det leder är befriande! 

När jag ska gå runt i butikerna eller på julmarknaderna, som nu är på flera ställen i Berlin, är det folk överallt. Inne i de små butikerna är det lätt att bli klaustrofobisk. I högtalare, både ute och inne, hörs klassisk julmusik. Det går inte att värja sig för den musiken någonstans dessa dagar. Inte heller stora folkmassor. I inomhusbutikerna är folk stressade, butiksanställda stirrar framåt med en blick som tydligt markerar "jag vill hem nu" och säkerhetsvakterna misstänker alla som går runt med något annat än en mini-handväska. Vid julmarknaderna utomhus är det annorlunda. Människor strosar runt och några äter korv och dricker öl. Tänk vad fin denna fridfulla bild som skapades i minnet hade varit om det hade snöat också!

Ett måste-besöka-ställe är chokladkaféet/-restaurangen Fassbender & Rausch. Min favvodryck där är varm 70%-ig choklad med chili. Till det måste jag alltid även ha något chokladkonstverk, men det varierar från gång till gång vilken jag tar. Marsipanskapelsen är inte så tokig, liksom vita chokladssymfonin... Att sitta där själv med chokladen och slösurfa på mobilen  - vara uppkopplad med omvärlden samtidigt som man stängt ute det som är runt omkring en - eller läsa en bok är ett riktigt guldkornstillfälle i mitt liv.

Och hur gick det med mitt problem? Problemet löste sig till slut så även detta äventyr bjöd på många leenden. :)

Säsongsavslutning för Jersey Boys

Igår kväll var jag och min vän Linda (tack för den fina bilden!) på sista föreställningen av Jersey Boys - för denna säsong. Både Four Seasons och vi återkommer i vår... :)

När vi hade bokat biljetter till att se denna show tre gånger - en gång i månaden under hösten - kändes det som att det kanske skulle vara att ta i lite för mycket. Men för varje tillfälle som vi har gått och sett Jersey Boys har jag imponerats mer och mer. Jag misstänker att aktörerna på scen kommer in mer i sina roller, känner sig säkrare på dem så att de kan spela ut dem mer. Ser fram emot och att följa aktörerna karaktärsutvecklas i sina roller i vår. Sångmässigt kan de inte utvecklas - de är redan perfekta!

Vill även dela med Er den lilla vers som jag skrev för att komplettera min väns gåva till Bruno. Är det snabba ryck att komma på något så är det, och man får ta vad man har. Denna text komponerades på en servett medan vi åt efterrätt precis innan föreställningen:

Vi tar nu adjö än en gång

vid sista föreställningen för denna säsong

Med en ledsam suck

ger vi nu en Brynäs-puck

som tack för alla vackra sånger

Du är vår Frankie - alla gånger!

Nu återstår bara en fråga: Kommer denna ensemble att släppa en platta med sin tolkning av Four Seasons låtar? Och kommer i så fall remixen av What A Night (feat. the real Four Seasons...?) vara med?

Betraktelse i rusningstid på centralen (Ida Netzel 2015)

Vi är vandrande skelett
Blickarna är tomma
Och vi ser inte varandra
då vi passerar
Rörelserna sker i mönster
för att inget ska sticka ut
Om någon går annorlunda
blir det en krock
Men det kanske är det
som vi behöver göra
För att få en respons
Av varandra
Från oss själva

Att bli äldre (Ida Netzel 2015)

Denna födelsedag närmar sig sitt slut,

men jag känner mig precis som förut.

Ett år till - det är inte sant!

Men jag känner mig inte än som en tant

så jag lever kvar i ålderstron

att jag stannat vid 25 - ja, vilken fason...!

 - och blinkar med blå ögon och är ansvarslös,

struntar i elakheter, misstro och annat bös.

Jag tittar framåt med framtidstro och hopp,

planerar frenetiskt att hinna till livets topp.

Att finna lycka med familj, karriär och villa

så jag sedan kan känna nöjdhet och chilla.

Eller, finns det kanske en annan väg för mig

där utmaningar, skratt och äventyr får kanta min stig?

Kanske denna åldershets

i helt fel skala har mätts.

Meningen med livet är inte det andra påtalar.

Du ska inte leva efter andras toppar och dalar.

Endast du kan bestämma vad du vill uppnå,

för det är ju du som till sist avgör hur långt du kan gå.

Jag grunnar själv över dessa rader jag skrivit.

Plötsligt förstår jag hur mycket större jag blivit.

Åren som tickar på och skrynklar till hyn

är inget hinder att nå molnen i skyn.

Erfarenhet vinns och kunskaper fås

oberoende på hur många årspinnar som nås.

Livets mening är för dig det du vill

och livet blir därför vad du gör det till!

Citat om livet...

"Most of us spend our lives as if we had another one in the bank."

Ben Irwin

 

"De flesta av oss slösar bort våra liv som om vi hade ytterligare ett på banken."

Ben Irwin

Första advent (Ida Netzel 2015)

Idag är det första advent

Ett ljus i mörkret vi tänt

I denna tid, dörrar öppnas på glänt

Kanske en strimma hopp till andra vi sänt

Någon annan din värme har känt

Genom givandet av en glad komponent

Får hoppas att vi vår kyliga sida har bränt

Så till inkluderande och givmildhet vi vänt

Se, vad som nu har hänt

När vi tänder ett ljus i advent

Om MPs svängning i flyktingfrågan

Bra sagt av Nils Karlsson (MP) på nyheterna idag! Jag håller med honom om att vi inte ska svika våra ideologi. Om vi inte lutar oss mot det vi tror på, vad stöttar vi oss mot då? Att stänga ute och försvåra för andra har aldrig lätt till något bra för någon part. Och tydligen klarar dagens samhälle inte av något som människor förr klarade; är vi verkligen på väg mot ett bättre samhälle?
Ikläd dig rollen som flykting från Sverige, där du i ett försök att skydda din familj flytt genom Europa, över Medelhavet till ett land i Afrika. Men tyvärr, du saknar ID-papper (försvann ner i Medelhavet) och myndigheten som tar emot börja mumla om att nu har det kommit in för många svenskar i landet. Och du får reda på att även om du kommer in i detta land är det ingen idé att bygga upp ett liv för dig  och din familj här, eftersom du inom något år ändå inte kommer att få stanna. Du kan då välja på att då eller nu fortsätta din flykt, men det kommer vara likadant läge i båda fallen för alla länder runt omkring har också börjat stänga sina portar. Vart ska du ta vägen? Vad ska du göra? Hur ska du kunna ge din familj skydd och trygghet?
Sverige kan ta emot fler flyktingar, men det beror på om vi som privatpersoner är redo att kämpa för dem och om vi vill dela med oss det vi har i överflöd!

You can make a choice!

I'm just saying...
Every religion support Peace.
No one is born evil.
You, and only you, will be held responsible for you own actions.
You can make a choice!

Four Seasons i höstrusket

 

 



Under denna höst med all stress, kyla och rusk, har jag lyckats se föreställningen Jersey Boys hela två gånger. I huvudrollerna ser man Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren och Robert Rydberg, och inte att förglömma lille snyggingen Nicklas Berglund (stark insats med guldkalsonger...). De bjuder tillsammans med övriga medverkande på en show som i alla fall fick mig att gå ifrån Chinateatern med ett leende på läpparna. Storyn bygger på Four Seasons uppgång och fall, samt hur Bob Gaudio och Frankie Valli fick ekonomiskt städa upp efter Tommy DeVito. Och därför är det självklart mycket musik och sång. Min favorit Sherry kunde gärna få vara lite längre, men i övrigt kör de på en bra mix av Four Seasons hits. Att Bruno orkar sjunga så höga toner flera föreställningar i veckan gör mig grymt imponerad!

Den tredje gången jag ska gå och se Jersey Boys är i december och är även då med samma väninna som de tidigare två gångerna. Då kommer nog bli mycket sing-a-long från oss... 



Höstvisa (Tove Jansson 1914-2001)

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter något som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nån gång förrn skymningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske kan vi hitta på
något sätt att få allting att blomma.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är försent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma varandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtans lust
och att få vara samman med varandra.

Regnet det bara faller ner så låt oss vara ljuset!

Födelsekyrkan i Betlehem, Israel.

Hösten har varit mestadels solig och ljummen, men nu på förmiddagen har regnet slagit till med kraft. Hela himlen är grå och vägrar släppa fram något ljus. Vid sådana här tillfällen är det lätt att sinnesstämningen följer vädret; man känner sig lite tyngre och tröttare. Men frukta icke! För efter regn kommer solsken, som man brukar säga. Eller lev på hoppet. Eller en annan goding: följ ljuset i tunneln.
Det finns många positiva, peppande citat och ordspråk som kan användas i detta läge. Men vi kan också lägga till det kristna perspektivet nu när vi närmar oss jul (jo, vi närmar oss, för det finns de som redan äter saffransbullar och dricker julmust och glögg). Väntan på Kristi ankomst, advent. Att se fram emot något, att längta efter något. Ett ljus i tunneln, ett ljus i mörkret. Ett starkt ljus att följa som inte slocknar när det stormar runt omkring. Och det ljuset behöver vi nu mer än någonsin när stormen närmar sig orkanstyrka i världen. En värld som behöver hopp och förtröstan när sorg, oro och våld råder.
En person har svårt att göra något ensam, men tillsamman kan vi göra mycket. Låt oss tillsammans vara ljuset, stå för hoppet och gemensamt bidra till fred och frid i världen!



Äktenskap (Karl-Gustaf Hildebrand 1911-2005)

Det som vi äger är föga värt
att fästa sig vid eller hålla kärt.

Väggar och tak och dagligt bröd,
vardag som är varken lust eller nöd.

En säng att dela efter möda och mat
andaktsfullt med en trött kamrat.

Det är inte mera, och om några år
finns här intet som återstår.

Ändå är detta evigt och allt,
fäste och form, kraft och gestalt.

Vi är klena att tro, och vår blick är skymd.
Men runt om vårt hus står en evig rymd.
Och det finns inga andra väsentliga ting
än detta vårt hus med en rymd omkring.

Lägg kärlek och uppskattning på rätt saker! Och samtidigt ta inte allt och all för givet i den gråa vardagen. Vem står dig bi när det blåser i ditt liv? Värna om er gemensamma sfär!

Hösten är här (Ida Netzel 2015)

Hösten är här

Med kyla,

solsken

och färger

Löven faller ner

På marken,

huvudet

och cykelkorgen

Molnen täcker staden

Men ändå

solsken

utan regn

Kylan biter dig

Röda kinder

värms

av händer



Tomhet (Ida Netzel 2003)

Ingen vill vara först

Går en, går alla

Det hörs musik

Det finns en kör

Tyck om mig

vill jag skrika

men vem vill lyssna?

Det är tyst inom mig

men utanför hörs musiken

Jag hör nu röster inom mig

Det är du

Hittade denna i ett anteckningsblock nu när jag plockar upp några kartonger som fortfarande är kvar efter flytten. Får se om jag hittar fler tidiga egna alster...

Jordevandring (Alf Henrikson 1905-1995)

Det första steget är svårt att ta,
det sista är tungt att gå.
Alla livets steg dessemellan
tänker vi knappast på.
Slentrian och rutin är vår arvedel då
vilket tydligen bara är bra.
Ty de första stegen är svåra att gå
och de sista är tunga att ta.

Känns verkligen som Henrikson här har fångat känslan av livet i liknelsen med vår promenad. De första stegen som barn tragglar man med att lära sig att gå; som ung får man lära sig av livets hårda skola. Sedan planar ens steg ut, ens promenad maler på och stegen ser likadana ut; livet flyter på med toppar och dalar men mestadels är det ens vardag. Slutligen kommer ens tunga sista steg när kroppen inte vill samarbeta längre och man känner att man vill lägga sig ner till vila.

Vi människor (Verner von Heidenstam 1859-1940)

Vi, som mötas några korta stunder,

barn av samma jord och samma under,

på vår levnads stormomflutna näs!

Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?

Samma ensamhet oss väntar alla,

samma sorgsna sus på gravens gräs.

 

Den här dikten av Verner von Heidenstam är varm om människomöten men med en sorglig avslutning. Eller det är kanske snarare en realistisk avslutning.

Människors möte (Hjalmar Gullberg 1898-1961)

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Natthimmelen (Erik Gustaf Geijer 1783-1847)

Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

Höst (Stig Dagerman 1923-1954)

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.

Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.

Tankar från 2004

Vänliga ord tas inte emot
och kan inte heller höras av öronen.

Jag menande här att det snälla som sägs berör en person mer än att man bara lyssnar; hjärtat tar till sig dess budskap. Och det är ju inte alltid som allt sägs i talade ord...

Medmänsklighet (Ida Netzel 2015)

Lidande människor ber om hjälp, men nej,
människan bredvid vägrar om inte något ges i gengäld.
Hatet flödar genom mig
som en flammande eld.

Jag suckar tungt och har på känn
att medmänskligheten är otillfredsställd.
Tårarna bränner i ögonen
som en flammande eld.

Plötsligt så visas kamp, stöd och kärlek på stor display.
Värmen som sprids är generös och oförställd.
Kärleken brinner även inom mig
som en flammande eld.

Jag häpnas över att i media har det nu lyckats nå
ut till slut, trots allt kändisskvaller, denna viktiga fråga.
Hoppet finns där ändå
som en timid liten låga.

Att flytta till ny lägenhet...

... är aldrig lätt.

Det är aldrig lätt att flytta till en ny lägenhet. Inte bara flyttkaos med alla kartonger, det nya okända området eller stress vad gäller flyttdatum som kan vara jobbigt. Även när man kommer på plats kan saker i den nya lägenheten spöka. För mig var det några mindre roliga saker. Visserligen visste jag om revor i tapeten (med hårtussar som satt fast på väggarna!), vattenskadat golv och gräsliga tapeter i sovrummen (se bilderna ovan), men sen när jag flyttade in gjorde jag fler upptäckter. Skalbaggar i köket, fönsterkarmar som lossnar, toasits i fel storlek, otäta packningar, you name it. Det blev i början lite grann som att göra dagens fynd; varje dag var det en ny upptäckt av något som inte funkade. Suck. Det var bara att kavla upp armarna... och ringa på hjälp att få det fixat.

Nästa steg är att städa samt att plocka upp allting man har i sina kartonger. Jag hade lyckan att ha mina kartonger spritt på tre ställen. Inte bara att lokalisera i vilken kartong jag lagt en speciell pryl, utan sedan ta reda på var den kartongen stod. Det var bara att cykla mellan de tre ställena och leta. Ok, vardagsmotion är bra. Pust, nej, här ska det inte hastas. Kartongerna får nog stå där de står ett tag till, och så plockar jag undan lite då och då istället. Ställer allting på rätt plats och då måste det få ta tid så att det blir rätt från början.

Mer än en månad efter inflyttningsdagen är det fortfarande inte färdigt. Allting är inte på plats. Saker finns fortfarande spridda på tre ställen. Men jag är på plats! Jag sätter ner kaffekoppen på köksbordet och tittat ut genom fönstret. Jag känner ett lugn. Jag känner att jag har hittat Hem.

Delande av Ylva Nilsens dikt "Godmorgon Hemtjänst!"

 

Hittade en dikt i UppsalaTidningen från den 20 augusti 2015 som jag gärna vill dela med mig av. Ylva Nilsen - som har skrivit dikten - lyckas få med en väldig massa saker i en relativ kort text och hon lyckas även göra det på rim! Jag är starkt imponerad av hennes dikt, men jag är starkt anti-imponerad över hur de inom hemtjänsten (både personal och brukare) tvingas uthärda denna icke-mänskliga vardag. Tack Ylva för att du lyfter detta på ett annorlunda vis!

Att ge intryck och uttryck genom musik

När jag satt som bäst och diggade musik på jobbet (man måste ju försöka göra det lite enklare att ta sig igenom vissa arbetsdagar...) fick jag kommentaren av en kollega att hen var förvånad över mitt musikval. Jag lyssnade tydligen inte på den sorts musik som hen trodde att jag gjorde. Det fick mig att fundera på vad det är hos mig som gör att mitt musikval inte "passar mig", enligt andra. Ska man vara och klä sig på ett visst sätt för att stämma in i en speciell genre?  Och är det viktigt? Och förresten, vilken musikperson trodde hen att jag var...?

För er som nu undrar över vilken musik det är som jag lyssnar på kan jag lugna er med att jag är allätare. Det beror mest på vilket humör jag är på, men det funkar alltid med lite up tempo. Just nu är det mycket Zedd, Pitbull, Martin Garrix, Sam Smith, Jason Derulo, Usher och så klart Avicii. Musiken ska göra en glad! Ge en puls! Få en att njuta av livet här och nu! Musikens rytm ska sprida sig i kroppen, så att blodet följer musiken och kroppen gör sin egen melodi. Musik ska kunna kännas ända in i själen.

Vissa visar den genom att diskret dunka lätt med foten mot golvet, medan andra head bangar eller virvlar runt över hela dansgolvet. Andra känner musiken bäst genom att nynna med i den - med eller utan dusch som ackompanjemang. Alla har sin stil, och man måste låta varandra få utrymme att känna musiken på sitt speciella sätt. För mig har musiken varit oerhört viktig när jag har haft lite tuffare perioder i livet. Och jag märker att jag börjar resa mig igen då jag har kommit till stadiet att nynna med i låtarna. Om någon då skulle inskränka på min rätt att lyssna på musik skulle jag behöva så mycket annat som kompensation för att jag skulle orka resa mig igen. Självklart är musiken även en viktig del när jag har ett träningspass, avsett om det är inne på gymmet eller ute i löparspåret.

Så döm inte människan efter hens musiksmak!

Till en sfinx (Karin Boye 1900-1941)

Snubblade över den här dikten. Den får en att fundera...

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

Nu är det sommar

Det är sommar när sköldpaddor traskar omkring våra hus...

... och då katterna ute vill ha mera bus.

Vi blir fria som fåglar under vår ledighet,

så länge vi håller oss till lyxig enkelhet.

Känslan som kommer då doft från blommor blandas med det från vår kopp

gör att humöret höjs och det spritter av glädje i varje kropp.

Så njut nu av semester, solsken, glass och bad

för när hösten kommer är det enda som funkar att äta choklad.

Take a break...

Take a break, and look at the beautiful ‪#‎nature‬ around you! Don't forget to look really close... That's what I did today and see what I found. :) ‪#‎swedishsummer‬

Önskan (Karin Boye 1900-1941)

Karin Boyes Önskan är väldigt vacker, i sin sorgsna ton och med sina liknelser. När jag läser dikten blir jag stilla och tänker att "så är det" med både en glad och en sorgsen känsla; ett konstaterande av verkligheten. I slutet på denna dikt lyckas Karin, som i många av sina andra dikter fånga vår törst efter mer. Men glöm inte att njuta av det som du har framför dig just nu!

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verkligheten
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordelivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se den!
Ack gör mig ren!

Melodi (Bo Bergman 1869-1967)

Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet ska släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig, vem ger dig
makten som blir melodi?

Hjärtat (Bo Bergman 1869-1967)

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax om sider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.

En Regnig Dag i Juni (Ida Netzel 2015)

Studenttidningen Ergo har i sitt senaste nummer en novelltävling. Självklart antar jag utmaningen, men jag kommer inte att vara med i tävlingen. Istället presenterar jag mitt tvåtimmars-alster här. Trevlig läsning!

Regnet öste ner. Det var redan början av juni men ingen sol och värme var i sikte. Studenten Dolores tittade ut genom fönstret och suckade. Redovisningsdag på universitetet, så hon var tvungen att bege sig ut i det blöta vädret. ”Efter regn kommer solsken”, sade hon som ett mantra för sig själv. Både för hopp om bättre väder och tiden efter redovisningen. Dolores hade planerat att stanna kvar i Uppsala under sommaren och även ha lite ledigt mellan studierna och eventuella timvikariat. I och med att hon hoppar in och jobbar några helger under terminerna, behövde hon inte tjäna alla pengar under sommaren. Det skulle bli skönt att få vara lite ledig. För en gångs skull! Hon kunde inte påminna sig om när hon var ledig sist. Hon lät blicken titta ut genom fönstret en gång till, såg på regnet innan hon med en suck satte hon på sig sina vattentåliga höstskor.

Dolores passerade några syrenbuskar som försökte ge henne en uppmuntrande doftpuff, vilket inte riktigt lyckades. Genomblöt parkerade Dolores cykeln utanför Blåsenshus nära Botaniska trädgården, och hon var blöt både av regn och svett. ”Varför måste det finnas så många backar i Uppsala”, muttrade hon för femtioelfte gången när hon gick in i byggnaden. Eftersom detta scenario inte inträffade för första gången, hade Dolores gott om planerad tid för att ta en kopp kaffe – som även blivit till torktid – innan dagens projektredovisningar skulle starta. Så här före lovet var det inte många som hade föreläsningar utan det var tentaskrivningar och redovisningar av sina arbeten. Med andra ord var det just nu ganska tomt i korridorerna och det satt bara några få människor runt borden vid kaffeautomaten. Inga kursare till Dolores syntes till än. Hon hämtade en kopp kaffe, blåste lite för att få det att svalna och tog en liten värmande smutt. Dolores ögnade snabbt igenom sitt talmanus inför sin presentation om utvecklingen av taktiskt ledarskap med en jämförelse inom olika organisationer i dagens samhälle. Hon hade fokuserat mycket på talande bilder i sitt PowerPoint-spel så att de andra trötta studenterna skulle hänga med. Det ger visserligen vassare frågor efteråt, men då får hon i alla fall mer respons från åhörarna under själva presentationen. Det räckte att titta igenom manuset en gång, för det kändes som att hon redan kunde allt och bara stressade upp sig genom att läsa allting fler gånger. Hon lade ner papperna i mappen och slängde ner den i väskan igen. En klunk till av kaffet slank ner och värmen spreds i hennes kropp. Hon tittade på människorna som satt runt omkring henne. Varför satt dem människorna där nu? Vilka kurser läste dem och vad hade fått dem att läsa just dem kurserna och just här i Uppsala? Vilka livsberättelser skulle dessa människor kunna berätta för henne? Hennes tankar vandrade till de andras klädsel, som fick henne att fundera på sitt egna klädval. Varför klär hon sig i en striktare klädsel i färgskalan vit till svart, när hon mycket hellre skulle vilja anamma den afrikanska glada klädseln. Dem kläderna som signalerade liv och rörelse, musik och dans. Och glädje. Dolores log av tanken på att få åka till Afrika, land spelade ingen roll. Sedan tittade hon på sina egna kläder. Dem symboliserade det svenska sommarvädret: grått och inget speciellt. Svalt neutralt, och fortfarande blött.

”Får jag slå mig ner här?”

Det var en kursare till Dolores. De hade pratat några gånger med varandra under terminen, fast det hade alltid rört sig om kursen som de läste gemensamt. Dolores skulle inte påstå att de kände varandra. Hon visste att han hette Lucas, men efternamnet kom hon inte ihåg.

Dolores nickade till svar. Lucas satte ner sin kopp på bordet och hängde av sig sin regnjacka. Även han hade kläder som gick inom gråskalan. Han satte sig ner på stolen mitt emot Dolores och fortsatte:

”Man blir lika blöt innanför som utanpå regnkläderna.”

Dolores nickade till svar igen. Lucas tittade på Dolores som om han vill ställa en fråga till henne. När Dolores ändrade sitt ansiktsuttryck för att visa att hon undrade över om han tänkte fråga henne något, skakade Lucas på huvudet och tog upp papper ur sin väska. Han tog fram en kopia av en sida från sitt bildspel till sin presentation och undrade om Dolores kunde hjälpa honom med hur han skulle presentera den på bästa sätt. Det var en bild som visade flera steg i en ledarprocess som inkluderade olika utvecklingssteg samt potentialer. Han ville här även lägga fram egna förslag och teorier, men eftersom det är viktigt att det läggs fram på rätt sätt vill han höra Dolores åsikt om hur hon trodde att han skulle göra detta tydligast och minst krångligt för åhörarna. Medan de diskuterade och bollade idéer kom flera av deras kursare och gick förbi dem, mot salen där de skulle samlas om en stund. De hejade på varandra när dem passerade, och nästan alla bar på en kopp kaffe eller té.

Presentationerna samt diskussionerna som var efteråt hade gått bra för alla. Några hade varit lite mer nervösa än vad de hade behövt vara, men allting hade flutit på. När det var slut och alla plockade ihop sina saker tog Dolores ett djup andetag och långsamt andas hon sedan ut luften. ”Fri”, kunde hon inte låta bli att tänka. Hon skulle få vara ledig nu ett par veckor, utan att ha några deadlines som hon måste hålla. Sakta lade hon ner anteckningsblocket med några noteringar från de andras presentationer och sin penna i väskan. Salen tömdes snabbt; alla såg ledighet framför sig. De som skulle jobba under sommaren hade i alla fall den vanliga helgledigheten framför sig först. Dolores och Lucas var sist ut ur salen.

”Ska vi ta en till fika, men nu på Ofvandahls”, frågade Dolores. Frågan förvånade henne själv. Hon brukar inte gå och fika med personer som hon inte känner så väl. Men det var nog lättnadskänslan efter det här passet som gjorde att hennes vanliga egna satta gränser nu var lite mer diffusa.

”Varför inte”, svarade Lucas och log. Detta var precis den öppning som han behövde för att få en ny chans att ställa sin fråga till Dolores.

De pratade om vad deras kursare hade presenterat medan de gick för att hämta sina cyklar. Cykeln - alla studenters tappra springare. Regnet hade upphört men gråa moln låg fortfarande och täckte hela Uppsala. De passerade slottet och Carolina Rediviva innan de sneddade ner vid Universitetshuset och parkerade cyklarna i backen. Inne på konditoriet Ofvandals var det fullt med folk. Många studenter. Men de lyckades få tag på ett litet bord med två stolar långt in i lokalen. När de fått sitt fika kom deras samtal in på vad de ska göra efter den här terminen. Dolores skulle studera vidare i höst, men Lucas skulle åka till Sydafrika och kombinera vidare studier med att arbeta inom ett hjälpprojekt. Projektet var att nå ut med kunskap till människor som annars inte kom i kontakt med skolor.

”Och det vänder sig till alla och inte bara barn!”, berättade Lucas engagerat. ”Vill du följa med som projektledare? Vi åker i så fall redan om två veckor.”

Lucas tittade förhoppningsfullt på Dolores som försökte ta in vad han faktiskt hade frågat. Båda var tysta. Skulle Dolores avsäga sig sin plats på kursen hon anmält sig till i höst, och åka med Lucas till Sydafrika och jobba istället? Hon gick snabbt igenom för- och nackdelar och vilka konsekvenser båda besluten skulle ge.

”Analysera inte sönder frågan, utan svara det du känner för. Det brukar bli bäst så”, sade Lucas och skrattade lätt åt hennes ansiktsuttryck som visade att hon tänkte fokuserat.

Dolores fortsatte att analysera, så Lucas berättade att hon självklart skulle få lön, även om det inte var så mycket men i alla fall något att spara till senare studier.

”Så du tror att pengar är det som får mig att väga över och tacka ja”, sade Dolores och låtsades bli förnärmad.

”Jag kanske kan locka med glada människor, dans, färg, engagemang och tacksamhet”, försökte Lucas igen.

”Då svarar jag absolut ja!”

De började planera vad som behöver fixas innan avresan. Och både Lucas och Dolores såg några solstrålar leta sig in till dem genom konditorifönstret.

Ibland kan vägen framåt kännas tung...

... och då gäller det att ta ett steg i taget. Om man just då känner sig liten så går det inte så fort, och allting runt omkring känns stort. Men som bilden visar lyser ändå några av solen strålar igenom lövverket, ner på Dig och ger ljus över Din strävan!

Man behöver vidga sina vyer, men så dyker det upp en tunnel, port eller ett fönster - beroende på hur man väljer att se det!

Ofta känner jag att något saknas i livet, men då måste jag se noggrannare vad jag faktiskt har framför mig. Alla grenar saknar inte löv och alla stenar på marken ser inte likadana ut...

... och ser man sakers olikheter och att det är en tillgång istället för något som ska brytas ner och likformas, kan man också se en positiv öppning i livet. Mer får en mening och kan komplettera varandra. Livet blir ljusare och bjuder på  äventyr, upptäckter, glädje, variationer. Låt livet visa dig vad Livet är. Och oavsett vad andra säger om eller till Dig: låt Dig själv leva!

Vad bjuder Mali på?

 Svenska fotbollssupportrar har mycket att lära av sina maliska syskon. Vilken energi och rytm (!) under hela matchen trots liten hejarklack på plats vid Nationalarenan. Publiken under damfotbollen är lika stor i Mali som i Sverige...

Shoppa kläder? Här finns allt - och lite till! Glöm inte att pruta. 

Kollektivtrafiken  - kommer oftare i tid än SJ. Mycket trafik är inget hinder för dessa gröna minibussar. De ser små ut, men rymmer många.

I Assemblee Nationale tas viktiga beslut, och utanför finns många fina statyer.

Rimbo - finns inte bara i Uppland...

Niger by night! Lugnet sprider sig efter en hektisk dag. Flodens yta ligger blank. Stadens ljus lyser upp i mörkret.

Ibland behöver man titta riktigt nära...

... för att se naturens under!

Om man bara kommer upp en bit...

...så ser man saker från ett nytt perspektiv! Och så vackert det kan vara!

Det viktigaste är inte att springa snabbt...

... utan att hinna se vad man har runt omkring sig. Jag sprang (eller, tja, snarare joggade med många pauser) några gånger med Bamako H3 - Hash House Harriers och fick tack vare dem vändorna många fina bilder, som jag vill dela med Er: