Dilemma: Kvällspromenaden (Ida Netzel)

(Detta dilemma skrev jag en sommerkväll när jag gick i mellanstadiet, efter att klassen hade läst berättelser ur "Regnbågens Fånge" och pratat om dilemman under terminen. Fantasi är alltid bra när man ska skriva något, men verkligheten funkar lika bra.)

Det var en familj som var på semester i Dalarna. De hade hyrt en stuga vid en liten sjö, något som de göra en vecka varje år. Alla var med, förutom pappan, som nämligen var tvungen att vara på annat håll. De som var i stugan var alltså mamman och de tre barnen, Ida, Fredrik och Rikard. Just den här kvällen var mellanbarnet Fredrik inte på sitt bästa humör och började bråka med sina syskon. Ida, det äldsta barnet, blev arg och gick därifrån, medan det yngsta barnet, Rikard stannade kvar och bråka tillbaka. Mamman blev efter ett tag så trött på allt, och skickade ut sina söner och sade att om de nu ville bråka fick de göra det någon annanstans. Hon sjönk sedan ner med en suck framför TV:n, medan satt tyst och spelade spel för sig själv. Efter ett tag blev mamman orolig över sina utskickade söner, så hon gick för att kolla till dem. Ida satt nu ensam kvar med sin patiens i den tysta stugan, men efter ett tag kom Fredrik springandes.
- ”Kom, du ska få se en sak”, ropade han glatt till Ida.
Ida frågade honom om det var mamma som hade skickat honom, och det var det. När de kom fram till sjön såg Ida att det var en miniöversvämning, det vill säga vattnet gick mycket högre upp än vad det brukar göra. Mamman och Rikard stod och plaskade i vattnet och lekte. Ida hittade eter en stund ett lite bäck som rann ut i vattnet. Hon ville veta vart den ledde så hon började att följa den uppströms genom skogen. Hon ropade på de andra, som kom och följde med. De gick bredvid bäcken tillsammans. De gick över någon myr, trasslade sig igenom snår och väjde för låga grangrenar. Efter ett tag kom de fram till ett par hus. Typiska röda stugor med vita knutar. Den lilla bäcken försvann in bland husen, och eftersom de inte fick gå in på tomterna gick de en stor sväng runt husen. Då såg de en annan bäck som de kunde följa istället. Efter ett tag kom de fram till en grusad bilväg som gick genom skogen. Barnen ville följa den nya bäcken som fortsatte på andra sidan vägen. Men mamman ville inte följa bäcken längre, så de gick ut på den lilla vägen och fortsatte att följa den istället. Efter en stunds promenad kom de fram till en vägkorsning, där deras väg korsades med en till liten grusväg. De svängde in på den istället och de kunde då se en bäck till. De följde då den bäcken medströms. De gick och gick. Barnen började känna sig trötta i benen och frågade om det var långt kvar till stugan. Mamman visste inte riktigt hur långt det var, men hon trodde att det inte kunde vara så långt kvar eftersom de nästan hade gått runt i en cirkel nu. De kunde då se en sjö lite längre fram. Det visade sig att bäcken som de nu följde rann ut i den sjön. Den sjön var samma sjö som de brukade bada i och det var där deras långa promenad hade börjat. Inte på samma ställe, men det var samma sjö. De följde sedan strandkanten tills de kom till den plats där de hade börjat sin promenad några timmar innan. På vägen passerade de några fler hus, men de var då noga med att gå vid strandkanten så att de inte skulle råka gå på någons privata ägor. Alla var nu trötta så de gick tillbaka till stugan, drack choklad och åt mackor innan de gick och lade sig för att sova. Alla somnade bums.

När de sedan dagen därpå skulle berätta för sina släktingar vems förtjänst det var att de hade gått den långa promenaden kunde de inte komma överens. Mamman tyckte att det var tack vare henne för hon hade skickat ut sönerna och hon hade gått med på att gå den långa promenaden. Ida tyckte att det var tack vare henne för hon hade hittat den första bäcken som de följde och det var hon som ville följa den först. Fredrik tyckte att det var hans förtjänst för det var han som hade börjat bråka så att de blev utskickade. Rikard tyckte att det var hans förtjänst eftersom hade tyckt det var så kul att leka i vattnet så de hade stannat så länge så att mamman hade blivit oroligt och gått ut för att kolla till dem. Vems förtjänst var det att det blev en kvällspromenad?

Livets Gång (Ida Netzel 1996)

Livet kan vara en plåga
Men alltid brinner en låga
Fast du har ett hjärta av sten eller plåt
Så seglar vi nog i samma båt

Du Och Mörkret (Ida Netzel 1996)

Du gör mig så glad i mörka natten
Jag tycks se en glimt i ditt öga

Jag ser hur dina ögon glänser
Ifrån gatuljusets sken

Du gör mig så glad med dina ögon
Det är hos dig jag vill va´

Utmana min rädsla: skräckfilmer

När jag hade åldersnoja över att fylla 25, gjorde jag en lista med saker jag ska ha gjort innan jag fyller 30. Tiden närmar sig så jag kan erkänna att jag inte kommer hinna lyckas med alla mina projekt. En av mina punkter på listan var att klara av att se skräckfilmer. Trots att jag utmanar mig själv med olika metoder, så börjar jag inse att det inte går. Min rädsla finns kvar efteråt. Jag klarar inte av dem, speciellt inte de filmer som innehåller något övernaturligt.
 
Jag ser en skräckfilm, blir livrädd, kan inte sova och säger ”aldrig mer skräckisar”. Det går ett tag. Livet blir normalt igen. Någon kommer med idén att ”vi kanske ska se en skräckfilm ikväll”. Jag tänker att nu borde jag ha mognat och klara av det. Efteråt är jag lika vit i ansiktet som efter varje gång tidigare. Att jag aldrig lär mig.
 
Det första traumat jag fick av skräckfilm var när jag skulle fira att jag blivit 15 år och kunde se skräckisar med 15 årsgräns på bio. Jag valde att se ”The Haunting” och konsekvensen blev att jag verkligen hade svårt att sova den natten! Sedan har filmerna avlöst varandra. Den som jag haft allra svårast för, och inte ens klarade av att se reklam om efteråt, var ”The Ring”. Dels är filmen i filmen läskig och mitt hjärta stannar när flickan dyker upp, men det värsta är när verkligheten ligger väldigt nära det overkliga. Eller snarare att det overkliga nästan beter sig verkligt. Som när huvudrollsinnehaverskan i ”The Ring” plockar bort en inspelad fluga från en TV-skärm eller när flickan kommer ut ur en TV och sedan rör sig ryckigt (ett rörelsemönster som jag inte är van med, som inte är naturligt). Det som är extra jobbigt är när vissa sekvenser, vissa bilder från filmen, etsar sig fast i minnet. Det spelas upp om och om igen. ”The Blair Witch Project” och ”The Grudge” (både amerikanska och japanska varianten) har jag lyckats se utan mardrömmar. Men för att det ska lyckas krävdes att se filmerna på ljusa dagen, lagom volym och andra människor är i närheten som jag nervositetspratade med och vi pratade sönder filmerna. Då pluppar inte bilder från filmen upp i minnet under kvällen. Dessa filmer tillsammans med ”1408” är dock dem ända filmerna där jag lyckats med det knepet. Igår såg jag skräckfilmen ”Annabelle” på bio (som jag tittade mellan fingrarna halva filmen). Natten överlevdes sedan m h a att se ”CSI: Las Vegas”. Varför är just natten, tiden då det är mörkt, svårast?
 
Med mina kompisar såg jag ”Sinister” för två år sedan, och efter det skulle jag åka hem till en mörk lägenhet där jag var nyinflyttad och bodde själv. Då var det riktigt svårt att sova när paniken låg precis under ytan för att bryta ut. Vid dessa tillfällen blir jag som barn igen: väldigt liten och får mycket fantasi. Jag blir rädd, vågar inte släcka lampan och inbillar mig att om jag bara blundar och inte ser något så kan ingenting ont eller elakt hända. Och jag gömmer mig under täcket, för då ser ingen eller inget mig. Jag undrar om detta verkligen funkar… Men något måste man hålla sig vid; att tro starkt på något för att klara situationen.
 
Rädslan består till viss del av att jag inte vet hur jag ska kunna bemöta hotet. Hur bemöter man övernaturliga hot, det som är abstrakt? Om något osynligt tar över något, vad gör jag då? Om något svävar av sig självt, kan jag bara stå och hytta med näven, och så får jag en tavla eller något annat kastat över mig. För hur kan jag värja mig mot något jag inte vet vad det är och inte heller vet vad det egentliga farliga (hotet) med det är? Och vart kan jag fly? Vart kan jag ta mig där jag kan vara säker från ondskan, oavsett vilken form den har och oavsett vad dess avsikter är?

Det leder till den stora diskussionsfrågan: Vad är ondska? Är det en urkraft som sprider sig till människor, något varje enskild människa kan skapa eller är det något som håller sig utanför människosfären? Eller finns ren ondska överhuvudtaget? Vilken form tar sig Ondskan och vad är dess mål? Jag anser att så länge man inte vet vad något är och inte vet hur man ska reagera mot det, så kommer det fortsätta vara en rädsla som kan uttrycka sig i panik. Sedan kan Modets svärd vara hur starkt som helst, men så länge man inte vet vad man ska skydda sig mot kommer man alltid ha fel Agerande sköld.

Våga Tro

Var kritisk
men inte blind.
Var öppen
men inte naiv.
Våga tro.

På Ett Tåg (Ida Netzel 2012)

Att sitta på ett tåg och filosofera
Smuttandes på en cafe macchiato
Gör att livet blir så mycket mera
Och allt annat får bero

Landskap flyger bara fram utanför fönstret
Jag stillas av tågets vaggande trum
Hur ska jag då kunna vara konkret;
Flykten undan tid och rum

Städer passeras och andra dyker upp
Med fler höga hus, bilar och människor
En del allena och andra i grupp
I skogarna trollen bor

Fantisera vad som ses genom ett fönster
I mina tankar blandas alla mönster
Tankarna vandrar i rasande fart;
Är jag inte framme snart?

Scarfen från i somras (Ida Netzel)

Augustivinden blåste i hennes hår. Hon slöt sin gråa kappa närmare sig och skyndade på sina steg.
”Bara jag hinner in innan det börjar regna”, tänkte hon.
Blåsten tilltog och den lösknutna scarfen runt hennes hals lösgjorde sig och fladdrade iväg över den blomstrande sommarängen. Hon tvekade. Skulle hon vända tillbaka och hämta den? Den var ju trots allt ett kärt minne.
”Nej, jag hinner inte, jag har redan förlorat den”, tänkte hon tungt och vände sig inte ens om för att se den dansa iväg med vinden.
De första lätta regndropparna började falla, men tilltog snabbt till ett hällregn. Kvinnan började springa över ängen så fort hon kunde. Hon nådde fram till sin stuga i kanten mellan ängen och storskogen, slet upp dörren och kastade sig in. Hon stängde dörren och lutade sig mot den och hämtade andan. Vatten från hela hennes neddränkta kropp droppade ned på golvet till en stor pöl. Hon drog undan de blöta hårstriporna från ansiktet. Tårarna började falla ned för hennes kinder. Hon kunde inte stoppa dem. Hon sjönk ned på det blöta golvet och händerna försökte dölja tårarna. Men för vem skulle de döljas?

Ett år tidigare

Maria satte sig ned framför datorn. Hon hade inte kommit ifrån sin skrivkramp, men hon var nu tvungen att skriva något. Deadline närmade sig och hon hade inte skrivit fler kapitel till boken än de som hon lämnade in för att få förlaget att bli intresserat av hennes skönlitterära roman. Hon skrev trevande några meningar, men utan att läsa igenom dem så raderade hon dem snabbt. Det fanns inget flyt, och hon kom inte på hur hon skulle få ihop sina idéer på ett bra sätt. Maria knöt en hårsnodd kring det långa bruna hår, tog sin kopp och gick till köket. Hon hällde upp det sista kalla kaffet från bryggaren i koppen och ställde in det i mikron. Medan mikron var igång tittade hon ut över kvarterets små nyplanterade rabatter. De tidigaste sommarblommorna trivdes i den varma majsolen och höll på att resa sig mot solen för att kunna sträcka upp sina gröna händer mot den. De stora syrenbuskarna däremot skulle dröja än ett tag innan de var redo att sprida sin doft. Mikron pep att den var klar och Maria rycktes tillbaka till verkligheten. Hon tog koppen och gick tillbaka till sitt arbetsrum. Hon slog sig ned i arbetsstolen, sörplade på kaffet och tittade på de lekande barnen i parken nedanför fönstret som vätte ut mot andra sidan av byggnaden. Många av Marias bekanta hade redan fått barn, men Maria hade mest haft korta förhållanden som snabbt avlöst varandra. Singellivet som hon levde nu hade faktiskt varit mycket längre än någon gång tidigare, i alla fall sedan högstadiet. Kunde det vara så att det var därför hon hade svårt att skriva? Att hennes frustration över situationen var så ovan för henne att det gjorde så att hon hade svårt att koncentrera sig? Maria slog snabbt bort dem tankarna och började skriva några meningar som hon sedan snabbt raderade igen.

Efter några timmar hade Maria bara lyckats skriva en halv till sida, som hon inte ens var nöjd med. Inte ens fyra koppar nybryggt kaffe hade hjälpt. Hon satt nu frustrerad och sörplade i sig sin femte medan hon än en gång fann sig själv sitta och stirrade ut genom fönstret.

”Man ska leva sitt liv…”, tänkte hon långsamt. Hon satte snabbt ned koppen på skrivbordet, stängde av datorn och rusade ut. ”Varför ska jag sitta instängd när jag kan vara ute i friska luften?”
Hon passerade barnens lekplats och gick genom bostadsföreningens kvarter. Barnens skratt försvann bland ljudet från den omkringliggande trafikens muller. Efter en kort promenad kom hon fram till en park. Maria gick med långsammare steg, och efter ett tag, utan att märka det, hade hon stannat och blundade. Hon drog in ett djupt andetag och kände hela sin kropp fyllas av sommarens första egna dofter.
”Hur är det fatt?”
Maria kände en hand på sin axel och reflexmässigt ryckte hon till och gav ifrån sig ett skrik. Hon öppnade ögonen och möte ett par undrande blå ögon som tillhörde en mörkhårig man.
”Det var inte meningen att skrämma dig”, sa han och log blygt.
”Jag stod bara och … njöt av livet”, svarade Maria som var lite skakig i kroppen av adrenalinet.
De stod ett tag och bara såg på varandra innan han presenterade sig som Tristan. De gick runt i parken tillsammans och slog sig sedan ned på en parkbänk. Eftermiddagen gick mot kväll, så de gick vidare till ett café i närheten och tog varsin kopp cappucino. Samtalsämnena rörde allt mellan himmel och jord, och flöt på som rinnande vatten. Hennes puls var fortfarande högre än vanligt, och hade inte gått ned från det att hon skrämdes av Tristan. Men nu var det inte rädslan som fick pulsen att skena iväg, utan en annan spänning. Var det för tidigt att kalla det en förälskelse? Maria kunde inte sluta le, inte ens då hon kom hem efter att de skiljts åt. Hon tog upp den vikta lappen ur byxfickan med hans telefonnummer på, och satte den på kylskåpsdörren. Hon kunde inte ringa honom på en gång. Hon måste hålla ut, vänta någon dag i all fall. Eller åtminstone någon timme. Maria lovade sig att hon fick kontakta Tristan som belöning efter att hon skrivit minst två sidor på romanen. Hon fnissade till medan hon gick tillbaka till sitt arbetsrum. Ibland är det bra att glömma mobiltelefonen hemma, för det är inte samma sak att byta nummer på mobilen som det att få växla telefonnummer på papperslappar… Hon satte på datorn och tog upp mobilen som låg kvar på skrivbordet bredvid datorn. Ett nytt meddelande. Från Tristan. Han hade hunnit först.

Maria och Tristan trivdes väldigt bra tillsammans och deras förhållande utvecklades snabbt till något djupare. Redan bara efter lite mer än en månad senare, i början av juli, åkte de iväg på en gemensam resa till Gotland. Tristan hade lyckats ta ledigt en vecka, och Maria hade inget inplanerat som inte gick att flytta på. Hennes deadline närmade sig, men skrivkrampen hade inte släppt. Eftersom skrivandet fortfarande var låst kunde inte en resa skada. Ingen av dem ville vara bland massor av människor, utan båda ville cykla och bara vara med varandra. De tältade i naturen för att kunna njuta av den och varandra. Det är något speciellt att vakna till soluppgången nära en strand och höra vågorna. Många av kvällarna badade dem tillsammans när solen gick ned. Stränderna tömdes på folk som åkte tillbaka till campingplatser eller stugor. Ofta var dem två ensamma och hade stranden för sig själva. Bara de svaga vågorna hördes och stjärnorna började blinka åt dem. Tristan och Maria ville skapa ett äventyr tillsammans; ett liv med varandra. Hur kan det kännas så bra, så fort? Båda njöt av varandra och sin vecka tillsammans som bara innehöll solsken. De avslutade med en dag i Visby, där de vandrade hand i hand runt i de rosenprydda gränderna. De fikade på ett litet gömt kafé och det kändes precis lika pirrigt och förälskat som det gjorde vid deras första fika tillsammans i maj. Inget hade förändrats av deras känslor för varandra. De visste bara mer om varandra nu. De gick förbi ett marknadsstånd där Maria fick syn på en av de finaste scarfar hon någonsin sett. Det var strofer ur av Shakespeares verk, bland annat ”Kärlek är inte kärlek som förändras när förändringar sker”, skrivna i gammeldags handstil där bokstäverna var i snirkliga slingor utmed hela scarfen. Runt om texten var det nätta murgrönor och hela scarfen hade en lätt gul ton, som om scarfen skulle föreställa samma antika pappersark som de skrevs på från början. Över hela scarfen var det även små söta röda blommor. Tristan såg på Marias blick hur mycket hon ville ha den, och innan Maria hann protestera hade han köpt den åt henne.

”Varje gång du bär den, tänk då på mig”, viskade han till henne då han knöt den löst runt hennes hals.
Han kysste hennes hals, hans läppar snuddade bara vid hennes hud, men Maria kände ändå de intensiva upphetsade ilningarna sprida sig i hela kroppen. Tristan fortsatte med att kyssa henne under örsnibben och på kinden innan han rörde med fingret lätt vid hennes nästipp och strök med andra handen bort hennes hår ifrån ansiktet. De såg varandra i ögonen och båda kände att de var menade för varandra. Ingen av dem behövde uttrycka det i ord. Tristan tryckte lätt Marias huvud mot sitt och deras läppar nuddade varandra. Deras läppar lekte med varandra kärleksfullt. Maria tryckte sig närmare honom och lade armarna om honom. Han var hennes, precis som hon var hans. Så enkelt, så okomplicerat och så rätt var deras relation.

Hemma i vardagen igen var Tristan tvungen att ta igen förlorad arbetstid vid sitt eget företag och jobbade intensivt ett par veckor. Första veckan fungerade, men sedan kände sig Maria väldigt ensam och nästan lite övergiven av Tristan. Varför kunde han inte avvara någon dag i veckan, eller bara några kvällar i veckan, för att bara vara med henne? Varför var det så oerhört viktigt att han jobba så mycket nu? Hade han tröttnat på henne och bara skyllde på jobbet för att slippa henne? Även den relationsförstörande tanken om att det kanske berodde på henne eller något som hon hade sagt eller gjort, började dyka upp i hennes huvud. I mitten på augusti hade de sitt första gräl. Båda sa saker de inte menade, men båda var så frustrerade och arga på situationen att de lät det gå ut över varandra. Maria smällde igen dörren till Tristans lägenhet och sprang ut i augustiskymningen som hade regn i luften. Hon var så arg så hon kokade och för att lugna ned sig gick hon hela vägen hem till sig. På vägen mötte hon glada människor som njöt av att de fortfarande hade några semesterdagar kvar innan de skulle tillbaka till jobbet. Folk satt och drack öl och skrattade på uteställen. Att vara arg och möta glada människor fick Maria att bli sorgsen istället.

De kommande dagarna höll sig Maria för sig själv och hon hade svårt att somna på kvällarna. Det var många tankar som passerade henne. Och många gånger återkom frågor som ”varför blev det såhär”, ”när var det som något hände” och framförallt ”vad hände egentligen”. Hon behövde Tristan och trots att han inte hört av sig kunde hon inte hålla sig själv tillbaka längre. Hon ville inte vara den som gav med sig, men Maria kände att de behövde prata med varandra. Efter en vecka gick hon på kvällen till Tristan och ringde på hans dörr.

”Hej där!”
Maria blev överrumplad och tittade in i ett par ögon som verkade bekanta, men som hon inte sett förut. De tillhörde ett ansikte hon inte riktigt kände igen. Håret var lika mörkt som Tristans och ögonen lika blå, men i övrigt såg han helt annorlunda ut. När mannen såg Marias överraskade min skrattade han.
”Jag är Hector, Tristans bror. Jag är här på besök några dagar. Men jag valde nog fel tillfälle, han är ju aldrig hemma.” Maria visste inte vad hon skulle svara.
”Men kom in, vi kan ju umgås tills han kommer hem”, skrattade Hector.
”Nej, jag ska nog gå nu”, svarade Maria snabbt och vände sig om och gick raskt därifrån.
Innan dörren till trapphuset slog igen efter henne, var Hector ikapp. Hur skulle hon kunna slingra sig ut det här på ett trevligt sätt? Det kunde hon inte. Det slutade med att dem gick tillsammans till kaféet på hörnet av gatan och slog sig ner vid ett fönsterbord. Hector och Maria drack kaffe och Maria märkte att det var lika lätt att prata med Hector som med Tristan. Båda bröderna hade samma glimt i ögat och skrattgropar. Maria kunde inte hjälpa det, men hon blev lite fascinerad av Hector. Han var mer äventyrlig än Tristan, och hade rest runt väldigt mycket i världen. Och alltid hamnat på okända, icke-planerade vägar. Hector frilansade som journalist och fotograf, medan Tristan jobbade på kontor med analyser och struktureringar. Tristan var ofta klädd i kostym och alltid på väg till eller från jobbet. Hector avskydde sådan klädsel och hade ofta kakifärgade eller beigea vildmarkskläder trots att han var ledig och i Sverige.
Plötsligt stod Tristan utanför fönstret. Han måste ha sett dem när han skulle runda gatuhörnet på väg hem från jobbet. Han bara stod där och han såg inte glad ut. Han stirrade på dem båda innan han stannade med blicken på Maria. Hon kände sig lite obekväm, föll ned med blicken mot golvet och ursäktade sig. Hon tackade för fikastunden och det trevliga samtalet innan hon reste sig och gick ut till Tristan. Det blev ett kort samtal mellan dem. Han kunde inte prata om det nu. Han hade tagit med sig jobb hem som han var tvungen att fixa, de fick ses senare och prata. Om några dagar. Maria visste inte hur hon skulle besvara det. Det gick för fort. Hon hann bara med ett osäkert nja, innan Tristan var på väg hem till sig.

Nästa gång som Maria var förbi Tristans lägenhet och Hector öppnade, tvekande hon inte utan gick in. I en kort sms-konversation tidigare under dagen hade Tristan meddelat att han skulle sluta något tidigare just den dagen. I väntan på att Tristan skulle komma hem slog sig Maria och Hector ner i vardagsrummet med varsin kopp kaffe. Maria kände sig efter ett tag trygg med Hector och kunde inte låta bli att berätta för Hector om sin frustration över att hon och Tristan inte har pratat ut. Att han inte har tid för henne längre. Hector såg bekymrad ut och tröstade henne. De bestämde, Maria lite tveksamt och skrämt, till att alla tre ska äta middag senare i veckan hemma hos Tristan. Hector står för maten och ska försöka hjälpa utan att stjälpa Tristan och Maria att lösa sina knutar.

Hector ska försöka få Maria och Tristan att hitta tillbaka till varandra. Genom att göra den perfekta ”hitta-tillbaka-till-varandra-samtals”-middagen. En middag för tre, som ska kunna fortsätta till en middag för två om allt går vägen. Det stack till lite i Hector. Varför skulle hans bror som ändå alltid jobbar ha en sådan underbar tjej, som han dessutom inte verkar bry sig om? Tänk om ändå Maria kunde dra sig till Hector istället… Hector ryckte till och blev arg på sig själv. Han skulle aldrig göra så mot sin bror! Maria hade kommit och de satt och väntade på Tristan. Maten var strax klar, och Hector gjorde de sista förberedelserna innan han kom och satte sig bredvid Maria i vardagsrumssoffan. Klockan tickade iväg och blev nio. Utan att någon tänkt på det så satt dem nu och smuttade på varsitt glas vin och åt kex. Vid klockan elva ringde Tristan och Hector svarade. Han sade inte mycket så Maria visste inte riktigt vad de pratade om.

”Tristan kommer inte hem ikväll”, sa Hector dämpat när han lagt på luren. ”Strul på jobbet.” När Maria bara tittar ledset på honom fortsätter han förklarande: ”Det var en framflyttad deadline, och samarbetspartnern bor i en annan tidszon så det blir nattarbete för honom. Igen.”
”Jag ska väl gå hem”, sa Maria besviket och försökte le. Trots att hon hade fasat lite av nervositet att möta Tristan och reda ut allting, kändes det väldigt tungt när det nu var definitivt att han inte skulle komma.
”Nej, stanna ett tag till! Jag har ändå inget för mig. Och maten måste ändå ätas upp.”
Ingen av dem rörde sig mot maten. Båda satt kvar i soffan och tittade ner i golvet. Vad skulle de säga till varandra nu? De vände blickarna mot varandra och båda förstod att den andre var besviken över att Tristan inte skulle komma. Hector flyttade sig närmare Maria och sade tröstande ord till henne om att Maria var värd någon som gav henne mer av sin tid. De satt ett tag och höll om varandra. Maria kände att hon hade druckit lite för mycket vin. Var det därför som Hector just nu kändes väldigt attraktiv? Hector rörde vid hennes kind precis som Tristan brukade göra och tryckte henne lätt mot sig. Maria gjorde inget för att flytta sig ifrån honom. Deras läppar möttes och ingen av dem kunde släppa den andre.

Maria vaknade upp med en lätt huvudvärk och visste först inte var hon var. Morgonens tidigaste strålar sträckte sig in i sovrummet. Hon strök bort håret från ansiktet och såg Tristan stå vid fotänden av sängen. Han såg på henne men hon kunde inte tolka hans ansiktsuttryck. Hon flyttade armen för att kunna sätta sig upp och kände då en kropp bredvid sig, som försökte dra henne till sig. Hon vred på huvudet och såg att det var Hector, som fortfarande sov. Tiden stannade för Maria. Vad hade hon gjort?! Hon mindes att hon hade kysst Hector, men inte vad som hände efter det. Tristan vände snabbt på klacken och gick ut till köket och lutade sig mot köksbänken. Maria slet åt sig morgonrocken hon tidigare lämnat hos Tristan, tog sig för sitt sköra huvud och skyndade sig efter honom.

”Är jag ingenting för dig?”
Tristans röst darrade och han vände sig inte mot henne utan fortsatte att stirra ned i bänken.
”Du betyder allt för mig!”
Maria började gå emot honom, men stannade mitt på golvet. Ingen sade något.
”Varför… Varför gjorde ni det?”
Maria kände sig oerhört liten. Vad skulle hon svara? Varför hade hon gått till sängs med Tristans bror? Eller hade hon egentligen gjort det? Just nu kunde hon inte komma på varför. Hon älskade ju Tristan, ingen annan. Maria gick fram till Tristan och lade handen på hans axel, men Tristan vände sig snabbt om och slog ned hennes hand. Hans ögon blixtrade av ilska. Och något mer. Oförståelse? Besvikelse? Ledsamhet? Förakt? Krossat hjärta var i alla fall en av de alla känslor som Tristan kände just nu. Maria ville röra vid honom, men hans blick fick henne att istället backa ett steg bakåt.
”Jag älskar dig”, viskade Maria och tittade ned i golvet. Hon kände en sådan stor skam att hon inte kunde möta Tristans blick. Om Tristan alldeles nyss visat sig skör och gett uttryck för ett krossat hjärta, hade han nu kapslat in sig och visade en allvarsam min.
Tristan fnös åt henne. Han knöt sina händer och tog ett steg mot henne. Men inget mer. Ingen av dem sa något och inte heller rörde sig. Maria kände Tristans blick bränna henne. Båda hörde Hectors steg komma mot dem. När han kom fram spände Tristan ögonen i honom istället, och bröderna stod och såg på varandra.
”När jag kommer tillbaka ska båda ni två vara ute ur min lägenhet”, sa Tristan sammanbitet. ”Jag vill aldrig mer se någon av er igen!” Och utan att se på någon av dem gick han. Dem hann inte svara honom innan han redan var borta.

Maria och Hector sa inte ett ord till varandra då de klädde på sig. Maria plocka snabbt ihop de få saker hon hade med sig och skyndade sig hem. Hennes huvud var tomt på tankar. Hon kröp ned i sin säng och drog täcket över huvudet. Hennes hjärta brast.

Maria var helt förkrossad. Hon visste att relationen med Tristan nu definitivt var över. ”En relation som inte var någon relation”, tänkte hon tungt. Maria kände att hon nu verkligen behövde ett miljöombyte. En släkting till henne hade en stuga ute på landet. Och när hon hörde av sig var det inga problem för henne att få låna stugan. Stugan låg i ett skogsbryn med vy ut över både ett öppet landskap med kullar och mot en stor skog. Med brustet hjärta och sin dator flyttade hon in där och kände hur skrivkrampen släppte mer och mer. Maria visste nu vad hon skulle skriva. Från september och hela hösten satt hon i den lilla stugan och skrev. Hennes humör skiftade såsom färgerna på löven. Hon åkte tillbaka till staden och kontaktade förlaget i mellandagarna efter jul. De var lagom glada över hennes försening, men de blev desto gladare när de läst hela den färdigskrivna boken. Sedan gick allting fort under våren. Hon flyttade tillbaka till stan. Realesen, intervjuer, andra tryckning och att börja skriva bok nummer två. Men under hela den här tiden kunde hon inte släppa tankarna på Tristan. Maria gjorde allt för att ha tankarna fäst på annat, men det var inte alltid det lyckades. De kvällar då hon inte lyckades stupa i säng av trötthet, eller satt uppe och skrev på nya boken, vandrade tankarna till Tristan och vägrade släppa minnet av hans sorgsna min. Det sista ögonblick hon hade sett honom innan han gått ut ur lägenheten och hennes liv. Men den bild som oftast dök upp i hennes huvud var när Tristan var så allvarlig och fnös åt henne. Som om hon inte betydde något för honom, och hon kände sig så enormt skyldig. Ibland var känslan så djup att hon inte kunde hålla emot tårarna som trängde sig fram. Hon lät dem falla. Men trots det byggde hon upp sig själv och sin styrka. Speciellt styrkan över att inte ha behovet av bekräftelse från andra. Något hon tidigare förnekat för sig själv att det var orsaken till de tidigare korta förhållandena. Tårarna kom mer för att hon saknade Tristan, inte för att hon var ensam.

Efter uppbrottet med Maria hade Tristan vägrat att prata med varken Maria eller Hector. Trots alla Hectors försök. För varför skulle han pratat med dem? Vad fanns det att säga? Var fanns deras förståelse för hans jobb och de krav som fanns på honom? Istället hade de dragits till varandra… De hade gått till sängs tillsammans… Hector rös till varje gång vid tanken. Rysning av ilska eller obehag? Han hade varje kväll han jobbat över tänkt på Maria. När han behövt en kort paus hade han blundat och tänkt på hennes smekningar. Ja, han hade nästan kunnat känna hennes smekningar på sin hud. Och vad hade hon gjort bakom hans rygg? Hon låg med hans bror! Hur kunde hon!

Även Tristan behövde ett miljöombyte. När alla avtal var rodda i hamn tog han ledigt från jobbet och reste runt i världen utan några speciella mål. Äventyr som kunde få hans tankar att släppa bilden av Hector och Maria, fick vara målet i sig. Han behövde pröva att leva ostrukturerat, utan planering, och våga släppa loss. Och bara tänka på sig själv för omväxlingsskull. Att slänga av sig kostymen. Men det var svårt att släppa bilden av Maria i sängen med Hector. Han kom på sig själv med att han hade blandade känslor över den minnesbilden. Han åtrådde bilden av Maria liggandes i hans säng som hastigt vaknar upp och tittar upp mot honom med förvåning. Samtidigt känner han sig äcklad över henne tillsammans med sin bror, över vad hon gjort mot honom, i hans säng.

Maria och Hector pratade med varandra en gång över telefon efter det som hände. Hector berättade att han försökt ringa sin bror, men inte fått tag på honom. Tristans mobilnummer hade upphört, utan han hade tydligen bytt nummer. De på hans jobb hade fått tydliga instruktioner att inte säga något om Tristans resa till varken Hector eller Maria. Tristan ville inte bli kontaktad och störd under sin välförtjänta ledighet sa de. Maria hade själv inte försökt kontakta Tristan. Hon visste att allt var över. Det fanns inget hon kunde säga eller göra som gjorde otroheten ogjord. Hector harklade sig.

”Jag kommer ihåg vad som hände den natten”, mumlade han. ”Det var faktiskt därför jag ringde dig nu. Jag ville helst prata med Tristan om det först, men som sagt, jag får inte tag på honom.”
Det blev en lång paus. Maria nästan höll andan, medan Hector samlade sig. Hector började sedan berätta. Hur det hade druckit, han hade tröstat henne, med kram och kyssar. Men efter att tag hade Maria stretat emot.
”Jag försökte få dig till mer men… ”, fortsatte han.

När de första tidiga sommarblommorna slog ut, flyttade Maria ut till stugan igen. Hennes fingrar flög nu enkelt fram över tangentbordet till datorn med samma rytm som storstadens puls, men hon gillade tanken på att tillbringa sommaren en bit ifrån stadens liv och stress. Ängen utanför stugan gav en sådan ro när vinden tog tag i det höga gräset och gjorde så att hela ängen dansade för henne. Att sitta med ryggen mot stugväggen, vänd mot solen och dricka kaffe samtidigt se ut över omgivningen och höra naturens egna ljud var guld värt. Vad mer behövde hon? Vad mer kunde hon önska?

Maria stod nu i det öppna landskapet med kullar och dungar, en bit bort från stugan och beundrade vyn hon hade framför sig. Svensk sensommar när den är som vackrast med blommor och djurliv. Och utan att regnet faller ned. Hon andades in den svala luften som visade på att det var i slutet av augusti. Doften visade på att hösten snart skulle börja. Ett djupt andetag räckte nu för att ge henne en inre frid. Hon blundade och tog några extra långsamma andetag för att syresätta hjärnan ordentligt, för att fantasin skulle sätta fart och ge henne nya personer och miljöer att skriva om. Händelserna och äventyren i stort hade hon redan kommit på till sin tredje roman, men hon hade inte riktigt fått fram bilder över hur huvudkaraktärerna skulle vara. De mörka molnen började närma sig snabbt från horisonten mot henne. Hon kände hur blåsten tilltog och hennes långa gråa kappa började fladdra med högre intensitet. Maria tittade upp och tyckte hon såg Tristan vid en av dungarna. Hon blundade och tittade sedan dit igen men såg bara träd. Att hon fortfarande inte kunde släppa Tristan… Han hade inte hört av sig, och det hade inte setts på ett år. Maria trodde att hon hade blivit starkare under det här året, men varför skulle hon då se honom framför sig? ”Jag lever väl på hoppet”, viskade Maria sorgset för sig själv och började gå tillbaka mot stugan.

Nutid

Hon kände sig just nu väldigt ynklig, där hon satt ihopkrupen på golvet fortfarande med händerna för ansiktet. Hon lät tårarna fortsätta falla och kunde inte hålla tillbaka snyftningarna som kom. Åskan dundrade på utanför. ”Tristan jag saknar dig så”, snyftade hon fram. ”Jag gör vad som helst för att du ska komma tillbaka”.
”Du behöver inte göra något. Jag är här nu. Jag är här för att stanna”.
Maria kände igen den lugna rösten. Hennes snyftningar gick inte att stoppa. Hon hörde dörren stängas och kände Tristan sjunka ned bredvid henne. Han slöt sina armar kring henne och kramade om henne. Han tryckte henne hårt intill sig. Maria tog bort händerna för ansiktet och inföll också i deras kram. Hon tittade upp och mellan tårarna såg hon scarfen ligga på golvet bredvid dem.

Citat

”Ta ett djupt andetag
För när vet du när du tar ditt sista?”

I Väntan På Snön (Ida Netzel 2012)

Temperaturen ligger under noll grader Celsius
Frosten på marken gör att allt får en vit färg
Skidor och stavarna står klara på altan
Solen lyser med sina starka vinterstrålar
Om det bara kunde falla ned en massa snö!

Den lyser blank, en vattenpuss
Utomhus tränger kylan in i ben och märg
När man andas ut ser man spöket Laban
Här sitter jag som på nålar
Varför kan inte himlen sitt vita socker strö!

Från fönstret syns inte en enda molntuss
Vädret jag vill ha gömmer sig i Norrlands berg
Jag känner mig som björn på savann
I fel miljö jag ålar
Denna höstväta är inget för en vinterns mö!

Djurens Sorg (Ida Netzel 1996)

Lyssna så många fåglar man hör
Men plötsligt så hör man hur det dör
Man hör små skott och tjut
Solen lyser gul och sorgsen
Det är torrt i mossen
Vad menas med denna sorg?
Jo, fågel- och älgjaktssäsongen har börjat!

Kulturell Förståelse

Idag avslutade jag en veckan kurs i kulturell förståelse. Det har varit mycket att ta in under dagarna, hjärnan har processat informationen under nätterna och nu känns det som att jag kan börja reflektera kring det som sagts. Föreläsarna har varit engagerade, kunniga, bjudit på bra övningar och varit... ja intressanta. Alla föreläsare (David Bergman, Tomas Lindgren, Kjell Kampe, Karin Sharma, Li Hammar, Annica Berg, Gillis Herlitz, Liza Noor, Magnus Dahnberg) har varit speciella på sitt sätt med hur de lägger fram sin sak. Oavsett vad jag "tänker bli när jag blir stor" så har jag kommit fram till att jag lämnar presentationer och föreläsningar till proffs som dessa föreläsare, och satsar själv på något annat...

Vad är kulturell förståelse? Vad är Kultur? Vad är Förståelse?

   "Med kultur avses de attityder, värden, föreställningar, normer och beteendemönster som delas av
   en grupp människor." (Tomas Lindgren)
   "Ju mer något går att förklara dess uppkomst, desto osannolikare att det var så det
   uppkom." (Karin Sharma)

Verkligheten är ett problem och kultur är dess lösning. En lösning till att definiera verkligheten. Kultur är "ett dynamiskt stödsystem för att tolka, förstå och kommunicera i termer av ett gemensamt sunt förnuft" (Karin Sharma). Om det skulle var ett statiskt system skulle den dö ut.

Kultur är något man odlar, och finns i olika nivåer (kulturer och deras subkulturer) t.ex. på arbetsplatsen och i olika generationer. Kultur uppkommer och kan inte förklaras, och om det funkar så fortsätter kulturen samt utvecklas över tid. Om den inte funkar dör den ut. Kultur är ett omedvetet beteende som upprepas och skapar likformighet med tiden. Det är något vi gör för att passa in i mallen av normer och fungera med andra människor för att få en grupptillhörighet (exempelvis genom dialekt och pressande grupptryck). För det värsta människan som art vet, är att vara utanför och inte få tillhöra en gemenskap. Freud ska ha sagt något om att "Människans djupaste rädsla är att bli ensam" och inte själv välja det (Gillis Herlitz).  Kulturella gränser dras inte vid nationalitet, men vissa kopplingar finns.

Kultur märks först när någon bryter den.Vi reagerar starkt på det vi inte är vana med, det vi inte känner igen, men det behöver inte tyda på att det är en kulturell skillnad. En kultur stämmer inte på alla i en grupp, man generaliserar. Kultur är inte en enskild person, utan en grupp, därför är kultur en sannolikhet. Det som varierar mest mellan olika kulturer är hur man ser på fri vilja, rättvisa, tidsuppfattning och sin egen dödlighet. Men det mesta som vi vill tolka "kultur" är universella mänskliga beteenden och inte kulturella skillnader.

Varför gör människor som de gör? Enligt Occams Razor - Enkelhetsprincipen - så stämmer det förslag med minst antal antaganden. Till exempel: Varför äter vissa människor på marken med händerna? Så klart för att de inte har några stolar och bestick! Svårare än så är det inte. En faktor som präglar kultur är materiella förhållanden.

Man ska inte fokusera på olikheter i kulturer utan i likheter bland människor. Vi är alla människor och fungerar som människor. Kulturen är en lins som vi ser andra genom, och det är då lätt att tolka ett beteende från sin egen kontext. Sällan blir denna tolkning rätt. Och känslor är lika över kulturella gränser, men vi uttrycker dem på olika sätt; uttryckssätten är olika, men våra behov är dem samma. Väpnade konflikter är inget annat än mänskliga konflikter.

All religion är kultur - men kan all kultur var religion? Beteenden, är dem religiösa eller kulturella? Både och ? Varken eller? Vi utgår ifrån vår egen religionshistoria att religion är något man "tror på", vilket gör det svårt att förstå religioner i andra kulturer. Till exempel i kristendomen ska man tro rätt, medan i judendomen ska man agera rätt. Man ha olika tyngdpunkt på olika aspekter av religionen. Personer som agerar religiöst gör det med individuella skillnader på grund av olika faktorer (sociala, ekonomiska eller politiska). Därför finns det individuella variationer av religion, precis som i kultur. Religion är inte det enda som påverkar hur man praktiserar sin religion och religion är inte statisk. Religion är något som finns i huvudet och förmedlas både synligt och osynligt genom kultur (socialt). Sociala och psykologiska faktorer spelar in i traditioner, vilket är kultur och inte religion. Till exempel sker begravningar i olika länder på olika sätt fast människorna kan tillhöra samma religion. Fundamentalism är ett tolkningsverktyg som används för grupper inom alla religioner, trots att dem själva inte vill definiera sig som fundamentalister. Fundamentalister finns i alla religioner, men de är alla i minoritet och de flesta av dem förespråkar inte våld. Religion är ett identifikationsmedel, som tyvärr används vid konflikter för att värva och/eller för att få sympatier. "Syskon i tro" trycker på samma knapp som familjerelationerna. Det ger en stärkt självuppoffring samt att stänga ute andra.

Om vi ser världen från våra egna ögon och anser att den normen är rätt (etnocentrism), kan det bero på bristande utbildning, erfarenheter eller kunskaper. Bakgrunden påverkar mig i olika skikt. Det som ligger djupare ner tar längre tid att ändra. Djupa värderingar är grunden man står på, som till exempel barnuppfostran, och tar längre tid att anpassa. Det är lätt att dra egna slutsatser om man inte vet och dem cementeras lätt, samt man ser lätt mönster där dem inte finns. Hur blir det när man vill ha kvar sina värderingar i ett nytt hemland med andra värderingar, lagar och regler? Hur är det att vara en laglydig svensk i italiensk trafik? Eller som svensk bo i ett land där barnaga är en del av uppfostran, och läraren praktiserar det mot mitt barn? Tänk på att när "normalhetskartor" läggs fram, som visar på olika skalor var olika länder ligger, är vi svenskar mycket onormala! Vi kan i dessa situationer inte hävda att vår kultur är mer rätt än någon annans. Och i ett annat land kan jag inte hävda att jag följer svensk lag. Ska jag, eller kan jag, då ändra mina värderingar, bland annat mitt ställningstagande till barnuppfostran som är så djupt rotad? Och vad skiljer styrkan av hederskänsla och skam bland en släkt i en svensk by och bland en släkt i ett annat land i världen?

På något sätt måste jag förhålla mig till det jag inte förstår, men för det krävs det att jag är medveten om min oförståelse. Så länge jag resonerar "Jaså, dem gör så" eller "Jag är normal, de andra har fel!" är min bedömning och bild av andra statisk, och jag är då oföränderlig och låst. Detta säger mer om mig som tolkar, än den som tolkas. Vi är alltid en del av våra slutsatser. Vi har en modell, men den är ingen sanning: det finns flera modeller. När vi jämför vår kultur med andras är det inte ovanligt att vi jämför vår kulturs IDEAL med den andra kulturens VERKLIGHET. Denna form använder vi för att kunna säga något om oss själva, inte för att förstå den andra kulturen.

Man kan gå från en låg medvetande nivå, "Aha, det är så dem gör och det är fel", till en högre medvetande nivå, "ok, det är olika", och tar till sig, förstå och acceptera; man går från en inledningsvis negativ inställning till en mer neutral eller positiv genom kunskap. Man kan då komma till en nivå att förstå, men man behöver inte acceptera det, för man kan inte byta kulturell identitet "som man byter skjortor". Vid fördomar ser man ett mönster, drar snabbt en slutsats och hädanefter letar man tills man hittar det mönstret på ett eller annat sätt. Så att det man föreställt sig stämmer. Fördomar är inte bara av ondo. De kan även hjälpa en från potentiella hot, exempelvis undvika mörka gränder... Var observant på att fördomar är ett filter vi ser igenom och färgar oss. Fördomar användes som verktyg under andra världskriget, glöm inte det. För att bryta fördomar behöver dem medvetandegöras genom utveckling och kunskap som man får av möten med andra. Vid möten ska man visa respekt och lyssna för att kunna kommunicera och få en bra relation. Detta kräver äkthet i lyssnandet. Man har ett eget ansvar för sin reaktion vid kulturella möten. Även ens utveckling är eget ansvar. Om man har en elak chargong och pratar illa om andra så utvecklas det med tiden till en sanning, och man tänker likadant oavsett när och i vilket forum.

Sätt inte etiketter på någon, för då försvinner individen! Se människan och individen, inte kategorin! När du ser allas lika värde och har äkta god vilja, då är Du mogen för kunskap om olika kulturer!

Jag fick råd att vara vetgirig, sökande och ödmjuk och inte döma någon efter hur den bryter på svenska. Jag hoppas att jag nu med detta fört vidare det till Dig! Och glöm aldrig att jorden är rund för att det inte ska finnas några gränser...

Kaffe och Choklad (Ida Netzel 2012)

En klunk kaffe
En bit mörk choklad
Smakerna blandas
Och stannar kvar
Lugnet sprider sig i kroppen
En känsla av tillfredsställelse
Lycka och glädje
Rusar runt i ådrorna

Sinnena skärps
Och jag fattar pennan
Kreativa tankar snurrar runt
I mitt huvud
Pennan glöder
Ord bildar meningar
Som blir stycken
Tillslut ser jag en hel
En hel bok framför mig

Öppna Ögonen (Ida Netzel 2011)

Öppna ögonen så att du kan se

Se det vackra

Se allt som finns framför dig

Se skönhet och skratt

Mörker och gråt

För allt är en del av något större

Än vad dina ögon kan se

Du Älskar Nån Annan (Ida Netzel 2010)

Hon:    Med gnistrande ögon

med mörkt rufsigt hår

med läppar så röda

skapar du sår

Jag gråter med tårar

Jag bönar och ber

Jag vill att du rör mig

Du bara ler

Du avvisar bort mig

Du vänder dig bort

Du älskar nån annan

säger du kort

Hur kan du så säga?

Hur kan du dra sån vals?

Hur kan du någonsin

älska nån alls?!

Han:    Därför att det är sant

Därför hon är min

Därför hon är min värld

och jag ej din!

Hon:    Men förstår du ej nåt

Men känner du ej

Men all kärlek jag ger…

Hatar du mig?

Han:    För mig är du inget

Försök att förstå!

För mig finns en annan

så låt mig gå!

Hon:    Nej, jag kan ej tro det…

Nej, du älskar mig!

Nej, du bara ljuger!

Jag är din tjej!

Han vägrar att lyssna

Han ingenting hör

Han lämnar mig ensam

Medan jag dör

Han var mitt andetag

Han var mitt hjärta

Jag inser vad han sagt

Jag dör av smärta

Barnet Inom Oss (Ida Netzel 2010)

Det bor ett barn inom oss
som ingen annan ser
Det försöker bryta loss
men fastnar mer och mer

Djupt inom oss det gråter
och känner ensamhet
Hoppas lyckan kommer åter
bort från mörker och all kallhet

Litet, skrämt och undangömt
utskrattat och anklagat
Men lilla barnet är ej glömt
och hoppas på att bli lagat

Det är nu upp till var och en
att se varandras inre barn
att peppa varann på vägen
och sticka nät av vänskapsgarn

Kylan (Ida Netzel 2000)

Det börjar tidigt på hösten
Morgonen börjar tappa ansikte
Kylan kommer med vinden i trädkronorna som ser solen, luften och marken
Vinden blåser i hennes hår
Det syns
Kylan börjar sjunga och det får marken att frysa
Kylan prasslar ett träd
Kylan susar i löv
Kylan luktar på mossa
Ett löv faller från trädet
Fåglarna kvittrar bakom löven
Kylan ser en fågel närma sig henne
Kylan känner hur hon får fåglar att sucka

Jag kommer med vinden i trädkronorna som ser solen, luften, molnen och marken
Vinden blåser i mitt hår
Det syns
Jag börjar sjunga och det får marken att frysa
Jag prasslar ett träd
Jag susar i löv
Jag luktar på mossa
Jag ser en fågel närma sig mig
Jag känner hur jag får fåglar att sucka

Den kalla kylan ser hur det ruttnande vädret snart träffar hennes ben
Kalla på kylan, hon hör!
Hör radion!
Hör vacker, lätt musik komma fram!
Hör känseln regna ner…

Den kalla, jag, ser hur det ruttnande vädret snart träffar mina ben
Kalla på mig, jag hör!
Hör radion!
Hör vacker, lätt musik komma fram!
Hör känseln regna ner…
Jag ser hur fuktiga, hur fullt själva mina äpplen är utan mig
Jag smälter bort…

Kärleken Är (Ida Netzel 2000)

Kärleken är som en blomma
Den är vacker och skör
Den blomstrar på våren
Men när det blir kallt fryser den och dör

Kärleken är som en ros
Den är romantisk och röd
Den doftar gott på sommaren
Men den har giftiga taggar som kan bli din död

Kärleken är som ett löv
Den är färggrann och lätt
Den sitter kvar på trädets gren på hösten
Men tillslut dalar den ner på ett sorgligt sätt

Kärleken är som snö
Den är oskyldig och mjuk
Den dalar ner på vintern
Men den fryser ner allt för eget bruk

En Vanlig Dag (Ida Netzel 1997)

Jag gillar djur,

Som går i dur.

Stora som små,

En del är rätt få.

Men inte herr mus och hans familjer,

De är rätt många, ja, redan ett par biljer.

Men jag har också katter,

Det värsta är när de river sönder mina matter.

Jag har också hundar, hästar och mycket mer,

Det är djur vart än man ser.

Snart ska mitt hus byggas ut,

Annars tar all plats slut.

Varje morgon vaknar jag av min tupp,

Då måste jag skynda mig upp.

För då börjar dagen,

Först ska jag till hästen i hagen.

Först ska jag kolla om han mår bra,

Sen ska jag fråga vad han vill ha.

Sen ska jag till fiskarna,

De är av rasen "viskarna".

Sen ska jag till resten av djuren,

Och sist kommer tjuren.

Han kan ibland vara rätt så tjurig,

Och ibland kan han vara lurig.

Det är liksom si och så,

Men det här ska gå.

Jag ska sen till jobbet,

Och prata om hur man ska stoppa mobbet.

Det gäller att inte leka apa,

För då får man stå på gatan och gapa.

Nog om det,

Ni säkert redan allt vet.

Men om djuren vet ni lite,

T.ex. att det finns ett djur som heter "Rakrite".

Han är stor och fin,

Det är också det ända djur som dricker vin.

(men den blir inte full, den behöver bara mycket gull).

Så har jag också delfiner,

Som kan göra roliga miner.

Och en tiger,

Som jämt niger.

Och en, och en, jag kan hålla på hela dagen,

Men nu kurrar magen.

Hej och hå,

Nu säger jag hej då.

Ensamma Jorden (Ida Netzel 1996)

Det är jag som är jorden

Jag ser dig över haven dem blå

Jag är jorden och människans hem

Stjärnorna ser en värld utan gräns

Och fjärran som flyger fram

Nu finns inte världarna

Nu allt detta mörker

Som hör en stjärna glänsa i mörkret

När jorden har gått under

Jag är människans blå mörker

Går över haven hem

Jorden finns inte mer

Det är dig jag vill ha som en gräns

Mörkret flyger fram och världarna hör fjärran glänsa

Detta ser stjärnorna i allt

Nu som de går och ser en stjärna utan värld

Blåa stjärnan

Är jag jorden som hör världarna glänsa

Människans gräns finns i fjärran

Haven flyger fram över stjärnorna

Och ser en värld utan mörker

Inte vill mörkret gå hem som du

Nu går en blå stjärna

Allt ser dem och nu detta

Fjärrans mörker

Jag är jorden blå

Som hör en stjärna i fjärran mörker

Som går över haven hem

Världarna ser människans gräns

En värld flyger fram

Stjärnorna finns nu utan mörkret

Dem vill ha dig

Allt mer nu glänsa

Gå inte

De vill ha en stjärna

Människans mörker

Jorden i stjärnorna över världarna

Som gräns ser jag en blå fjärran

Haven flyger hem

Det är dig mörkret inte vill ha utan en stjärna

Som hem finns nu allt

Gå nu