Scarfen från i somras (Ida Netzel)

Augustivinden blåste i hennes hår. Hon slöt sin gråa kappa närmare sig och skyndade på sina steg.
”Bara jag hinner in innan det börjar regna”, tänkte hon.
Blåsten tilltog och den lösknutna scarfen runt hennes hals lösgjorde sig och fladdrade iväg över den blomstrande sommarängen. Hon tvekade. Skulle hon vända tillbaka och hämta den? Den var ju trots allt ett kärt minne.
”Nej, jag hinner inte, jag har redan förlorat den”, tänkte hon tungt och vände sig inte ens om för att se den dansa iväg med vinden.
De första lätta regndropparna började falla, men tilltog snabbt till ett hällregn. Kvinnan började springa över ängen så fort hon kunde. Hon nådde fram till sin stuga i kanten mellan ängen och storskogen, slet upp dörren och kastade sig in. Hon stängde dörren och lutade sig mot den och hämtade andan. Vatten från hela hennes neddränkta kropp droppade ned på golvet till en stor pöl. Hon drog undan de blöta hårstriporna från ansiktet. Tårarna började falla ned för hennes kinder. Hon kunde inte stoppa dem. Hon sjönk ned på det blöta golvet och händerna försökte dölja tårarna. Men för vem skulle de döljas?

Ett år tidigare

Maria satte sig ned framför datorn. Hon hade inte kommit ifrån sin skrivkramp, men hon var nu tvungen att skriva något. Deadline närmade sig och hon hade inte skrivit fler kapitel till boken än de som hon lämnade in för att få förlaget att bli intresserat av hennes skönlitterära roman. Hon skrev trevande några meningar, men utan att läsa igenom dem så raderade hon dem snabbt. Det fanns inget flyt, och hon kom inte på hur hon skulle få ihop sina idéer på ett bra sätt. Maria knöt en hårsnodd kring det långa bruna hår, tog sin kopp och gick till köket. Hon hällde upp det sista kalla kaffet från bryggaren i koppen och ställde in det i mikron. Medan mikron var igång tittade hon ut över kvarterets små nyplanterade rabatter. De tidigaste sommarblommorna trivdes i den varma majsolen och höll på att resa sig mot solen för att kunna sträcka upp sina gröna händer mot den. De stora syrenbuskarna däremot skulle dröja än ett tag innan de var redo att sprida sin doft. Mikron pep att den var klar och Maria rycktes tillbaka till verkligheten. Hon tog koppen och gick tillbaka till sitt arbetsrum. Hon slog sig ned i arbetsstolen, sörplade på kaffet och tittade på de lekande barnen i parken nedanför fönstret som vätte ut mot andra sidan av byggnaden. Många av Marias bekanta hade redan fått barn, men Maria hade mest haft korta förhållanden som snabbt avlöst varandra. Singellivet som hon levde nu hade faktiskt varit mycket längre än någon gång tidigare, i alla fall sedan högstadiet. Kunde det vara så att det var därför hon hade svårt att skriva? Att hennes frustration över situationen var så ovan för henne att det gjorde så att hon hade svårt att koncentrera sig? Maria slog snabbt bort dem tankarna och började skriva några meningar som hon sedan snabbt raderade igen.

Efter några timmar hade Maria bara lyckats skriva en halv till sida, som hon inte ens var nöjd med. Inte ens fyra koppar nybryggt kaffe hade hjälpt. Hon satt nu frustrerad och sörplade i sig sin femte medan hon än en gång fann sig själv sitta och stirrade ut genom fönstret.

”Man ska leva sitt liv…”, tänkte hon långsamt. Hon satte snabbt ned koppen på skrivbordet, stängde av datorn och rusade ut. ”Varför ska jag sitta instängd när jag kan vara ute i friska luften?”
Hon passerade barnens lekplats och gick genom bostadsföreningens kvarter. Barnens skratt försvann bland ljudet från den omkringliggande trafikens muller. Efter en kort promenad kom hon fram till en park. Maria gick med långsammare steg, och efter ett tag, utan att märka det, hade hon stannat och blundade. Hon drog in ett djupt andetag och kände hela sin kropp fyllas av sommarens första egna dofter.
”Hur är det fatt?”
Maria kände en hand på sin axel och reflexmässigt ryckte hon till och gav ifrån sig ett skrik. Hon öppnade ögonen och möte ett par undrande blå ögon som tillhörde en mörkhårig man.
”Det var inte meningen att skrämma dig”, sa han och log blygt.
”Jag stod bara och … njöt av livet”, svarade Maria som var lite skakig i kroppen av adrenalinet.
De stod ett tag och bara såg på varandra innan han presenterade sig som Tristan. De gick runt i parken tillsammans och slog sig sedan ned på en parkbänk. Eftermiddagen gick mot kväll, så de gick vidare till ett café i närheten och tog varsin kopp cappucino. Samtalsämnena rörde allt mellan himmel och jord, och flöt på som rinnande vatten. Hennes puls var fortfarande högre än vanligt, och hade inte gått ned från det att hon skrämdes av Tristan. Men nu var det inte rädslan som fick pulsen att skena iväg, utan en annan spänning. Var det för tidigt att kalla det en förälskelse? Maria kunde inte sluta le, inte ens då hon kom hem efter att de skiljts åt. Hon tog upp den vikta lappen ur byxfickan med hans telefonnummer på, och satte den på kylskåpsdörren. Hon kunde inte ringa honom på en gång. Hon måste hålla ut, vänta någon dag i all fall. Eller åtminstone någon timme. Maria lovade sig att hon fick kontakta Tristan som belöning efter att hon skrivit minst två sidor på romanen. Hon fnissade till medan hon gick tillbaka till sitt arbetsrum. Ibland är det bra att glömma mobiltelefonen hemma, för det är inte samma sak att byta nummer på mobilen som det att få växla telefonnummer på papperslappar… Hon satte på datorn och tog upp mobilen som låg kvar på skrivbordet bredvid datorn. Ett nytt meddelande. Från Tristan. Han hade hunnit först.

Maria och Tristan trivdes väldigt bra tillsammans och deras förhållande utvecklades snabbt till något djupare. Redan bara efter lite mer än en månad senare, i början av juli, åkte de iväg på en gemensam resa till Gotland. Tristan hade lyckats ta ledigt en vecka, och Maria hade inget inplanerat som inte gick att flytta på. Hennes deadline närmade sig, men skrivkrampen hade inte släppt. Eftersom skrivandet fortfarande var låst kunde inte en resa skada. Ingen av dem ville vara bland massor av människor, utan båda ville cykla och bara vara med varandra. De tältade i naturen för att kunna njuta av den och varandra. Det är något speciellt att vakna till soluppgången nära en strand och höra vågorna. Många av kvällarna badade dem tillsammans när solen gick ned. Stränderna tömdes på folk som åkte tillbaka till campingplatser eller stugor. Ofta var dem två ensamma och hade stranden för sig själva. Bara de svaga vågorna hördes och stjärnorna började blinka åt dem. Tristan och Maria ville skapa ett äventyr tillsammans; ett liv med varandra. Hur kan det kännas så bra, så fort? Båda njöt av varandra och sin vecka tillsammans som bara innehöll solsken. De avslutade med en dag i Visby, där de vandrade hand i hand runt i de rosenprydda gränderna. De fikade på ett litet gömt kafé och det kändes precis lika pirrigt och förälskat som det gjorde vid deras första fika tillsammans i maj. Inget hade förändrats av deras känslor för varandra. De visste bara mer om varandra nu. De gick förbi ett marknadsstånd där Maria fick syn på en av de finaste scarfar hon någonsin sett. Det var strofer ur av Shakespeares verk, bland annat ”Kärlek är inte kärlek som förändras när förändringar sker”, skrivna i gammeldags handstil där bokstäverna var i snirkliga slingor utmed hela scarfen. Runt om texten var det nätta murgrönor och hela scarfen hade en lätt gul ton, som om scarfen skulle föreställa samma antika pappersark som de skrevs på från början. Över hela scarfen var det även små söta röda blommor. Tristan såg på Marias blick hur mycket hon ville ha den, och innan Maria hann protestera hade han köpt den åt henne.

”Varje gång du bär den, tänk då på mig”, viskade han till henne då han knöt den löst runt hennes hals.
Han kysste hennes hals, hans läppar snuddade bara vid hennes hud, men Maria kände ändå de intensiva upphetsade ilningarna sprida sig i hela kroppen. Tristan fortsatte med att kyssa henne under örsnibben och på kinden innan han rörde med fingret lätt vid hennes nästipp och strök med andra handen bort hennes hår ifrån ansiktet. De såg varandra i ögonen och båda kände att de var menade för varandra. Ingen av dem behövde uttrycka det i ord. Tristan tryckte lätt Marias huvud mot sitt och deras läppar nuddade varandra. Deras läppar lekte med varandra kärleksfullt. Maria tryckte sig närmare honom och lade armarna om honom. Han var hennes, precis som hon var hans. Så enkelt, så okomplicerat och så rätt var deras relation.

Hemma i vardagen igen var Tristan tvungen att ta igen förlorad arbetstid vid sitt eget företag och jobbade intensivt ett par veckor. Första veckan fungerade, men sedan kände sig Maria väldigt ensam och nästan lite övergiven av Tristan. Varför kunde han inte avvara någon dag i veckan, eller bara några kvällar i veckan, för att bara vara med henne? Varför var det så oerhört viktigt att han jobba så mycket nu? Hade han tröttnat på henne och bara skyllde på jobbet för att slippa henne? Även den relationsförstörande tanken om att det kanske berodde på henne eller något som hon hade sagt eller gjort, började dyka upp i hennes huvud. I mitten på augusti hade de sitt första gräl. Båda sa saker de inte menade, men båda var så frustrerade och arga på situationen att de lät det gå ut över varandra. Maria smällde igen dörren till Tristans lägenhet och sprang ut i augustiskymningen som hade regn i luften. Hon var så arg så hon kokade och för att lugna ned sig gick hon hela vägen hem till sig. På vägen mötte hon glada människor som njöt av att de fortfarande hade några semesterdagar kvar innan de skulle tillbaka till jobbet. Folk satt och drack öl och skrattade på uteställen. Att vara arg och möta glada människor fick Maria att bli sorgsen istället.

De kommande dagarna höll sig Maria för sig själv och hon hade svårt att somna på kvällarna. Det var många tankar som passerade henne. Och många gånger återkom frågor som ”varför blev det såhär”, ”när var det som något hände” och framförallt ”vad hände egentligen”. Hon behövde Tristan och trots att han inte hört av sig kunde hon inte hålla sig själv tillbaka längre. Hon ville inte vara den som gav med sig, men Maria kände att de behövde prata med varandra. Efter en vecka gick hon på kvällen till Tristan och ringde på hans dörr.

”Hej där!”
Maria blev överrumplad och tittade in i ett par ögon som verkade bekanta, men som hon inte sett förut. De tillhörde ett ansikte hon inte riktigt kände igen. Håret var lika mörkt som Tristans och ögonen lika blå, men i övrigt såg han helt annorlunda ut. När mannen såg Marias överraskade min skrattade han.
”Jag är Hector, Tristans bror. Jag är här på besök några dagar. Men jag valde nog fel tillfälle, han är ju aldrig hemma.” Maria visste inte vad hon skulle svara.
”Men kom in, vi kan ju umgås tills han kommer hem”, skrattade Hector.
”Nej, jag ska nog gå nu”, svarade Maria snabbt och vände sig om och gick raskt därifrån.
Innan dörren till trapphuset slog igen efter henne, var Hector ikapp. Hur skulle hon kunna slingra sig ut det här på ett trevligt sätt? Det kunde hon inte. Det slutade med att dem gick tillsammans till kaféet på hörnet av gatan och slog sig ner vid ett fönsterbord. Hector och Maria drack kaffe och Maria märkte att det var lika lätt att prata med Hector som med Tristan. Båda bröderna hade samma glimt i ögat och skrattgropar. Maria kunde inte hjälpa det, men hon blev lite fascinerad av Hector. Han var mer äventyrlig än Tristan, och hade rest runt väldigt mycket i världen. Och alltid hamnat på okända, icke-planerade vägar. Hector frilansade som journalist och fotograf, medan Tristan jobbade på kontor med analyser och struktureringar. Tristan var ofta klädd i kostym och alltid på väg till eller från jobbet. Hector avskydde sådan klädsel och hade ofta kakifärgade eller beigea vildmarkskläder trots att han var ledig och i Sverige.
Plötsligt stod Tristan utanför fönstret. Han måste ha sett dem när han skulle runda gatuhörnet på väg hem från jobbet. Han bara stod där och han såg inte glad ut. Han stirrade på dem båda innan han stannade med blicken på Maria. Hon kände sig lite obekväm, föll ned med blicken mot golvet och ursäktade sig. Hon tackade för fikastunden och det trevliga samtalet innan hon reste sig och gick ut till Tristan. Det blev ett kort samtal mellan dem. Han kunde inte prata om det nu. Han hade tagit med sig jobb hem som han var tvungen att fixa, de fick ses senare och prata. Om några dagar. Maria visste inte hur hon skulle besvara det. Det gick för fort. Hon hann bara med ett osäkert nja, innan Tristan var på väg hem till sig.

Nästa gång som Maria var förbi Tristans lägenhet och Hector öppnade, tvekande hon inte utan gick in. I en kort sms-konversation tidigare under dagen hade Tristan meddelat att han skulle sluta något tidigare just den dagen. I väntan på att Tristan skulle komma hem slog sig Maria och Hector ner i vardagsrummet med varsin kopp kaffe. Maria kände sig efter ett tag trygg med Hector och kunde inte låta bli att berätta för Hector om sin frustration över att hon och Tristan inte har pratat ut. Att han inte har tid för henne längre. Hector såg bekymrad ut och tröstade henne. De bestämde, Maria lite tveksamt och skrämt, till att alla tre ska äta middag senare i veckan hemma hos Tristan. Hector står för maten och ska försöka hjälpa utan att stjälpa Tristan och Maria att lösa sina knutar.

Hector ska försöka få Maria och Tristan att hitta tillbaka till varandra. Genom att göra den perfekta ”hitta-tillbaka-till-varandra-samtals”-middagen. En middag för tre, som ska kunna fortsätta till en middag för två om allt går vägen. Det stack till lite i Hector. Varför skulle hans bror som ändå alltid jobbar ha en sådan underbar tjej, som han dessutom inte verkar bry sig om? Tänk om ändå Maria kunde dra sig till Hector istället… Hector ryckte till och blev arg på sig själv. Han skulle aldrig göra så mot sin bror! Maria hade kommit och de satt och väntade på Tristan. Maten var strax klar, och Hector gjorde de sista förberedelserna innan han kom och satte sig bredvid Maria i vardagsrumssoffan. Klockan tickade iväg och blev nio. Utan att någon tänkt på det så satt dem nu och smuttade på varsitt glas vin och åt kex. Vid klockan elva ringde Tristan och Hector svarade. Han sade inte mycket så Maria visste inte riktigt vad de pratade om.

”Tristan kommer inte hem ikväll”, sa Hector dämpat när han lagt på luren. ”Strul på jobbet.” När Maria bara tittar ledset på honom fortsätter han förklarande: ”Det var en framflyttad deadline, och samarbetspartnern bor i en annan tidszon så det blir nattarbete för honom. Igen.”
”Jag ska väl gå hem”, sa Maria besviket och försökte le. Trots att hon hade fasat lite av nervositet att möta Tristan och reda ut allting, kändes det väldigt tungt när det nu var definitivt att han inte skulle komma.
”Nej, stanna ett tag till! Jag har ändå inget för mig. Och maten måste ändå ätas upp.”
Ingen av dem rörde sig mot maten. Båda satt kvar i soffan och tittade ner i golvet. Vad skulle de säga till varandra nu? De vände blickarna mot varandra och båda förstod att den andre var besviken över att Tristan inte skulle komma. Hector flyttade sig närmare Maria och sade tröstande ord till henne om att Maria var värd någon som gav henne mer av sin tid. De satt ett tag och höll om varandra. Maria kände att hon hade druckit lite för mycket vin. Var det därför som Hector just nu kändes väldigt attraktiv? Hector rörde vid hennes kind precis som Tristan brukade göra och tryckte henne lätt mot sig. Maria gjorde inget för att flytta sig ifrån honom. Deras läppar möttes och ingen av dem kunde släppa den andre.

Maria vaknade upp med en lätt huvudvärk och visste först inte var hon var. Morgonens tidigaste strålar sträckte sig in i sovrummet. Hon strök bort håret från ansiktet och såg Tristan stå vid fotänden av sängen. Han såg på henne men hon kunde inte tolka hans ansiktsuttryck. Hon flyttade armen för att kunna sätta sig upp och kände då en kropp bredvid sig, som försökte dra henne till sig. Hon vred på huvudet och såg att det var Hector, som fortfarande sov. Tiden stannade för Maria. Vad hade hon gjort?! Hon mindes att hon hade kysst Hector, men inte vad som hände efter det. Tristan vände snabbt på klacken och gick ut till köket och lutade sig mot köksbänken. Maria slet åt sig morgonrocken hon tidigare lämnat hos Tristan, tog sig för sitt sköra huvud och skyndade sig efter honom.

”Är jag ingenting för dig?”
Tristans röst darrade och han vände sig inte mot henne utan fortsatte att stirra ned i bänken.
”Du betyder allt för mig!”
Maria började gå emot honom, men stannade mitt på golvet. Ingen sade något.
”Varför… Varför gjorde ni det?”
Maria kände sig oerhört liten. Vad skulle hon svara? Varför hade hon gått till sängs med Tristans bror? Eller hade hon egentligen gjort det? Just nu kunde hon inte komma på varför. Hon älskade ju Tristan, ingen annan. Maria gick fram till Tristan och lade handen på hans axel, men Tristan vände sig snabbt om och slog ned hennes hand. Hans ögon blixtrade av ilska. Och något mer. Oförståelse? Besvikelse? Ledsamhet? Förakt? Krossat hjärta var i alla fall en av de alla känslor som Tristan kände just nu. Maria ville röra vid honom, men hans blick fick henne att istället backa ett steg bakåt.
”Jag älskar dig”, viskade Maria och tittade ned i golvet. Hon kände en sådan stor skam att hon inte kunde möta Tristans blick. Om Tristan alldeles nyss visat sig skör och gett uttryck för ett krossat hjärta, hade han nu kapslat in sig och visade en allvarsam min.
Tristan fnös åt henne. Han knöt sina händer och tog ett steg mot henne. Men inget mer. Ingen av dem sa något och inte heller rörde sig. Maria kände Tristans blick bränna henne. Båda hörde Hectors steg komma mot dem. När han kom fram spände Tristan ögonen i honom istället, och bröderna stod och såg på varandra.
”När jag kommer tillbaka ska båda ni två vara ute ur min lägenhet”, sa Tristan sammanbitet. ”Jag vill aldrig mer se någon av er igen!” Och utan att se på någon av dem gick han. Dem hann inte svara honom innan han redan var borta.

Maria och Hector sa inte ett ord till varandra då de klädde på sig. Maria plocka snabbt ihop de få saker hon hade med sig och skyndade sig hem. Hennes huvud var tomt på tankar. Hon kröp ned i sin säng och drog täcket över huvudet. Hennes hjärta brast.

Maria var helt förkrossad. Hon visste att relationen med Tristan nu definitivt var över. ”En relation som inte var någon relation”, tänkte hon tungt. Maria kände att hon nu verkligen behövde ett miljöombyte. En släkting till henne hade en stuga ute på landet. Och när hon hörde av sig var det inga problem för henne att få låna stugan. Stugan låg i ett skogsbryn med vy ut över både ett öppet landskap med kullar och mot en stor skog. Med brustet hjärta och sin dator flyttade hon in där och kände hur skrivkrampen släppte mer och mer. Maria visste nu vad hon skulle skriva. Från september och hela hösten satt hon i den lilla stugan och skrev. Hennes humör skiftade såsom färgerna på löven. Hon åkte tillbaka till staden och kontaktade förlaget i mellandagarna efter jul. De var lagom glada över hennes försening, men de blev desto gladare när de läst hela den färdigskrivna boken. Sedan gick allting fort under våren. Hon flyttade tillbaka till stan. Realesen, intervjuer, andra tryckning och att börja skriva bok nummer två. Men under hela den här tiden kunde hon inte släppa tankarna på Tristan. Maria gjorde allt för att ha tankarna fäst på annat, men det var inte alltid det lyckades. De kvällar då hon inte lyckades stupa i säng av trötthet, eller satt uppe och skrev på nya boken, vandrade tankarna till Tristan och vägrade släppa minnet av hans sorgsna min. Det sista ögonblick hon hade sett honom innan han gått ut ur lägenheten och hennes liv. Men den bild som oftast dök upp i hennes huvud var när Tristan var så allvarlig och fnös åt henne. Som om hon inte betydde något för honom, och hon kände sig så enormt skyldig. Ibland var känslan så djup att hon inte kunde hålla emot tårarna som trängde sig fram. Hon lät dem falla. Men trots det byggde hon upp sig själv och sin styrka. Speciellt styrkan över att inte ha behovet av bekräftelse från andra. Något hon tidigare förnekat för sig själv att det var orsaken till de tidigare korta förhållandena. Tårarna kom mer för att hon saknade Tristan, inte för att hon var ensam.

Efter uppbrottet med Maria hade Tristan vägrat att prata med varken Maria eller Hector. Trots alla Hectors försök. För varför skulle han pratat med dem? Vad fanns det att säga? Var fanns deras förståelse för hans jobb och de krav som fanns på honom? Istället hade de dragits till varandra… De hade gått till sängs tillsammans… Hector rös till varje gång vid tanken. Rysning av ilska eller obehag? Han hade varje kväll han jobbat över tänkt på Maria. När han behövt en kort paus hade han blundat och tänkt på hennes smekningar. Ja, han hade nästan kunnat känna hennes smekningar på sin hud. Och vad hade hon gjort bakom hans rygg? Hon låg med hans bror! Hur kunde hon!

Även Tristan behövde ett miljöombyte. När alla avtal var rodda i hamn tog han ledigt från jobbet och reste runt i världen utan några speciella mål. Äventyr som kunde få hans tankar att släppa bilden av Hector och Maria, fick vara målet i sig. Han behövde pröva att leva ostrukturerat, utan planering, och våga släppa loss. Och bara tänka på sig själv för omväxlingsskull. Att slänga av sig kostymen. Men det var svårt att släppa bilden av Maria i sängen med Hector. Han kom på sig själv med att han hade blandade känslor över den minnesbilden. Han åtrådde bilden av Maria liggandes i hans säng som hastigt vaknar upp och tittar upp mot honom med förvåning. Samtidigt känner han sig äcklad över henne tillsammans med sin bror, över vad hon gjort mot honom, i hans säng.

Maria och Hector pratade med varandra en gång över telefon efter det som hände. Hector berättade att han försökt ringa sin bror, men inte fått tag på honom. Tristans mobilnummer hade upphört, utan han hade tydligen bytt nummer. De på hans jobb hade fått tydliga instruktioner att inte säga något om Tristans resa till varken Hector eller Maria. Tristan ville inte bli kontaktad och störd under sin välförtjänta ledighet sa de. Maria hade själv inte försökt kontakta Tristan. Hon visste att allt var över. Det fanns inget hon kunde säga eller göra som gjorde otroheten ogjord. Hector harklade sig.

”Jag kommer ihåg vad som hände den natten”, mumlade han. ”Det var faktiskt därför jag ringde dig nu. Jag ville helst prata med Tristan om det först, men som sagt, jag får inte tag på honom.”
Det blev en lång paus. Maria nästan höll andan, medan Hector samlade sig. Hector började sedan berätta. Hur det hade druckit, han hade tröstat henne, med kram och kyssar. Men efter att tag hade Maria stretat emot.
”Jag försökte få dig till mer men… ”, fortsatte han.

När de första tidiga sommarblommorna slog ut, flyttade Maria ut till stugan igen. Hennes fingrar flög nu enkelt fram över tangentbordet till datorn med samma rytm som storstadens puls, men hon gillade tanken på att tillbringa sommaren en bit ifrån stadens liv och stress. Ängen utanför stugan gav en sådan ro när vinden tog tag i det höga gräset och gjorde så att hela ängen dansade för henne. Att sitta med ryggen mot stugväggen, vänd mot solen och dricka kaffe samtidigt se ut över omgivningen och höra naturens egna ljud var guld värt. Vad mer behövde hon? Vad mer kunde hon önska?

Maria stod nu i det öppna landskapet med kullar och dungar, en bit bort från stugan och beundrade vyn hon hade framför sig. Svensk sensommar när den är som vackrast med blommor och djurliv. Och utan att regnet faller ned. Hon andades in den svala luften som visade på att det var i slutet av augusti. Doften visade på att hösten snart skulle börja. Ett djupt andetag räckte nu för att ge henne en inre frid. Hon blundade och tog några extra långsamma andetag för att syresätta hjärnan ordentligt, för att fantasin skulle sätta fart och ge henne nya personer och miljöer att skriva om. Händelserna och äventyren i stort hade hon redan kommit på till sin tredje roman, men hon hade inte riktigt fått fram bilder över hur huvudkaraktärerna skulle vara. De mörka molnen började närma sig snabbt från horisonten mot henne. Hon kände hur blåsten tilltog och hennes långa gråa kappa började fladdra med högre intensitet. Maria tittade upp och tyckte hon såg Tristan vid en av dungarna. Hon blundade och tittade sedan dit igen men såg bara träd. Att hon fortfarande inte kunde släppa Tristan… Han hade inte hört av sig, och det hade inte setts på ett år. Maria trodde att hon hade blivit starkare under det här året, men varför skulle hon då se honom framför sig? ”Jag lever väl på hoppet”, viskade Maria sorgset för sig själv och började gå tillbaka mot stugan.

Nutid

Hon kände sig just nu väldigt ynklig, där hon satt ihopkrupen på golvet fortfarande med händerna för ansiktet. Hon lät tårarna fortsätta falla och kunde inte hålla tillbaka snyftningarna som kom. Åskan dundrade på utanför. ”Tristan jag saknar dig så”, snyftade hon fram. ”Jag gör vad som helst för att du ska komma tillbaka”.
”Du behöver inte göra något. Jag är här nu. Jag är här för att stanna”.
Maria kände igen den lugna rösten. Hennes snyftningar gick inte att stoppa. Hon hörde dörren stängas och kände Tristan sjunka ned bredvid henne. Han slöt sina armar kring henne och kramade om henne. Han tryckte henne hårt intill sig. Maria tog bort händerna för ansiktet och inföll också i deras kram. Hon tittade upp och mellan tårarna såg hon scarfen ligga på golvet bredvid dem.