En Regnig Dag i Juni (Ida Netzel 2015)

Studenttidningen Ergo har i sitt senaste nummer en novelltävling. Självklart antar jag utmaningen, men jag kommer inte att vara med i tävlingen. Istället presenterar jag mitt tvåtimmars-alster här. Trevlig läsning!

Regnet öste ner. Det var redan början av juni men ingen sol och värme var i sikte. Studenten Dolores tittade ut genom fönstret och suckade. Redovisningsdag på universitetet, så hon var tvungen att bege sig ut i det blöta vädret. ”Efter regn kommer solsken”, sade hon som ett mantra för sig själv. Både för hopp om bättre väder och tiden efter redovisningen. Dolores hade planerat att stanna kvar i Uppsala under sommaren och även ha lite ledigt mellan studierna och eventuella timvikariat. I och med att hon hoppar in och jobbar några helger under terminerna, behövde hon inte tjäna alla pengar under sommaren. Det skulle bli skönt att få vara lite ledig. För en gångs skull! Hon kunde inte påminna sig om när hon var ledig sist. Hon lät blicken titta ut genom fönstret en gång till, såg på regnet innan hon med en suck satte hon på sig sina vattentåliga höstskor.

Dolores passerade några syrenbuskar som försökte ge henne en uppmuntrande doftpuff, vilket inte riktigt lyckades. Genomblöt parkerade Dolores cykeln utanför Blåsenshus nära Botaniska trädgården, och hon var blöt både av regn och svett. ”Varför måste det finnas så många backar i Uppsala”, muttrade hon för femtioelfte gången när hon gick in i byggnaden. Eftersom detta scenario inte inträffade för första gången, hade Dolores gott om planerad tid för att ta en kopp kaffe – som även blivit till torktid – innan dagens projektredovisningar skulle starta. Så här före lovet var det inte många som hade föreläsningar utan det var tentaskrivningar och redovisningar av sina arbeten. Med andra ord var det just nu ganska tomt i korridorerna och det satt bara några få människor runt borden vid kaffeautomaten. Inga kursare till Dolores syntes till än. Hon hämtade en kopp kaffe, blåste lite för att få det att svalna och tog en liten värmande smutt. Dolores ögnade snabbt igenom sitt talmanus inför sin presentation om utvecklingen av taktiskt ledarskap med en jämförelse inom olika organisationer i dagens samhälle. Hon hade fokuserat mycket på talande bilder i sitt PowerPoint-spel så att de andra trötta studenterna skulle hänga med. Det ger visserligen vassare frågor efteråt, men då får hon i alla fall mer respons från åhörarna under själva presentationen. Det räckte att titta igenom manuset en gång, för det kändes som att hon redan kunde allt och bara stressade upp sig genom att läsa allting fler gånger. Hon lade ner papperna i mappen och slängde ner den i väskan igen. En klunk till av kaffet slank ner och värmen spreds i hennes kropp. Hon tittade på människorna som satt runt omkring henne. Varför satt dem människorna där nu? Vilka kurser läste dem och vad hade fått dem att läsa just dem kurserna och just här i Uppsala? Vilka livsberättelser skulle dessa människor kunna berätta för henne? Hennes tankar vandrade till de andras klädsel, som fick henne att fundera på sitt egna klädval. Varför klär hon sig i en striktare klädsel i färgskalan vit till svart, när hon mycket hellre skulle vilja anamma den afrikanska glada klädseln. Dem kläderna som signalerade liv och rörelse, musik och dans. Och glädje. Dolores log av tanken på att få åka till Afrika, land spelade ingen roll. Sedan tittade hon på sina egna kläder. Dem symboliserade det svenska sommarvädret: grått och inget speciellt. Svalt neutralt, och fortfarande blött.

”Får jag slå mig ner här?”

Det var en kursare till Dolores. De hade pratat några gånger med varandra under terminen, fast det hade alltid rört sig om kursen som de läste gemensamt. Dolores skulle inte påstå att de kände varandra. Hon visste att han hette Lucas, men efternamnet kom hon inte ihåg.

Dolores nickade till svar. Lucas satte ner sin kopp på bordet och hängde av sig sin regnjacka. Även han hade kläder som gick inom gråskalan. Han satte sig ner på stolen mitt emot Dolores och fortsatte:

”Man blir lika blöt innanför som utanpå regnkläderna.”

Dolores nickade till svar igen. Lucas tittade på Dolores som om han vill ställa en fråga till henne. När Dolores ändrade sitt ansiktsuttryck för att visa att hon undrade över om han tänkte fråga henne något, skakade Lucas på huvudet och tog upp papper ur sin väska. Han tog fram en kopia av en sida från sitt bildspel till sin presentation och undrade om Dolores kunde hjälpa honom med hur han skulle presentera den på bästa sätt. Det var en bild som visade flera steg i en ledarprocess som inkluderade olika utvecklingssteg samt potentialer. Han ville här även lägga fram egna förslag och teorier, men eftersom det är viktigt att det läggs fram på rätt sätt vill han höra Dolores åsikt om hur hon trodde att han skulle göra detta tydligast och minst krångligt för åhörarna. Medan de diskuterade och bollade idéer kom flera av deras kursare och gick förbi dem, mot salen där de skulle samlas om en stund. De hejade på varandra när dem passerade, och nästan alla bar på en kopp kaffe eller té.

Presentationerna samt diskussionerna som var efteråt hade gått bra för alla. Några hade varit lite mer nervösa än vad de hade behövt vara, men allting hade flutit på. När det var slut och alla plockade ihop sina saker tog Dolores ett djup andetag och långsamt andas hon sedan ut luften. ”Fri”, kunde hon inte låta bli att tänka. Hon skulle få vara ledig nu ett par veckor, utan att ha några deadlines som hon måste hålla. Sakta lade hon ner anteckningsblocket med några noteringar från de andras presentationer och sin penna i väskan. Salen tömdes snabbt; alla såg ledighet framför sig. De som skulle jobba under sommaren hade i alla fall den vanliga helgledigheten framför sig först. Dolores och Lucas var sist ut ur salen.

”Ska vi ta en till fika, men nu på Ofvandahls”, frågade Dolores. Frågan förvånade henne själv. Hon brukar inte gå och fika med personer som hon inte känner så väl. Men det var nog lättnadskänslan efter det här passet som gjorde att hennes vanliga egna satta gränser nu var lite mer diffusa.

”Varför inte”, svarade Lucas och log. Detta var precis den öppning som han behövde för att få en ny chans att ställa sin fråga till Dolores.

De pratade om vad deras kursare hade presenterat medan de gick för att hämta sina cyklar. Cykeln - alla studenters tappra springare. Regnet hade upphört men gråa moln låg fortfarande och täckte hela Uppsala. De passerade slottet och Carolina Rediviva innan de sneddade ner vid Universitetshuset och parkerade cyklarna i backen. Inne på konditoriet Ofvandals var det fullt med folk. Många studenter. Men de lyckades få tag på ett litet bord med två stolar långt in i lokalen. När de fått sitt fika kom deras samtal in på vad de ska göra efter den här terminen. Dolores skulle studera vidare i höst, men Lucas skulle åka till Sydafrika och kombinera vidare studier med att arbeta inom ett hjälpprojekt. Projektet var att nå ut med kunskap till människor som annars inte kom i kontakt med skolor.

”Och det vänder sig till alla och inte bara barn!”, berättade Lucas engagerat. ”Vill du följa med som projektledare? Vi åker i så fall redan om två veckor.”

Lucas tittade förhoppningsfullt på Dolores som försökte ta in vad han faktiskt hade frågat. Båda var tysta. Skulle Dolores avsäga sig sin plats på kursen hon anmält sig till i höst, och åka med Lucas till Sydafrika och jobba istället? Hon gick snabbt igenom för- och nackdelar och vilka konsekvenser båda besluten skulle ge.

”Analysera inte sönder frågan, utan svara det du känner för. Det brukar bli bäst så”, sade Lucas och skrattade lätt åt hennes ansiktsuttryck som visade att hon tänkte fokuserat.

Dolores fortsatte att analysera, så Lucas berättade att hon självklart skulle få lön, även om det inte var så mycket men i alla fall något att spara till senare studier.

”Så du tror att pengar är det som får mig att väga över och tacka ja”, sade Dolores och låtsades bli förnärmad.

”Jag kanske kan locka med glada människor, dans, färg, engagemang och tacksamhet”, försökte Lucas igen.

”Då svarar jag absolut ja!”

De började planera vad som behöver fixas innan avresan. Och både Lucas och Dolores såg några solstrålar leta sig in till dem genom konditorifönstret.

Min dröm blir sann! (Ida Netzel 1998: del 2)

Jasmine hade helt glömt bort att bandet även skulle besöka hennes skola. Och tur var väl det för hon skulle inte vågat gå dit den dagen i så fall. När hon kom fram blev hon påmind av sina klasskamrater, och resten av förmiddagen gick hon i sin egen, nervösa värld. Bandet skulle komma efter lunchen. Skolan hade ett vilorum, där man kan sitta i en soffgrupp och vila, eller ett biljardbord för att spela biljard medan man klurade på något. Väldigt bra och mycket uppskattat. Detta rum var högst upp i skolans gråa fyravåningshus. Jasmine gick dit för att lugna ner sig och komma på andra tankar. Där såg hon en av sina klasskompisar, Josefine, stå och prata med rektorn. Jasmine nickade till henne, och när de hade pratat färdigt kom Josefine fram till henne.

- ”Har bandet kommit än”, frågade hon förväntansfullt.
- ”Inte innan jag gick upp hit, men det är möjligt att de har kommit nu”, svarade Jasmine.
- ”Nervös över att träffa dem?”
- ”Det känns som om jag ska svimma. Fast vi kommer nog inte att se dem så mycket, eftersom det ju inte vi som ska guida dem runt. Tur.”
- ”Snacka för dig själv. Jag kallar inte det kul. Jag tänker dessutom hålla mig framme. Speciellt framför den mörkhårige. Han är bara så wow!”
Jasmine log åt henne. ”Du skulle bara veta, det känns inte likadant när man står öga mot öga med dem”, tänkte Jasmine för sig själv. Josefine tog tag i Jasmine och drog med sig henne ner till bottenvåningen.
- ”Vi måste hitta dem”, sade Josefine medan de sprang nerför trapporna. Jasmine kände sig som en trasa, hon bara följde med. Hon kunde inte slita sig loss, hon var för apatisk i sitt nervösa tillstånd. Jasmine försökte låta överdrivet andfådd så att kamraten skulle dra ner på tempot, men istället började Josefine springa snabbare.
- ”Snart ser vi dem, snart är vi framme”, flåsade Josefine.
När de kom till foajén tvärstannade Josefine och Jasmine sprang rakt in i henne. Jasmine såg det Josefine hade sett hundradelen före henne: bandet. De satt och väntade i en soffgrupp i foajén. Några läste tidningen medan de andra pratade med varandra. När Jasmine sprang in i sin kamrat, hade båda stönat till, vilket hade fått bandmedlemmarna att titta upp. Jasmine såg den yngste bandmedlemmen. Han hade en svart keps. ”Han kanske har en dålig hårdag”, tänkte Jasmine för att lätta upp sitt humör.
- ”Ser jag ok ut”, viskade klasskompisen till Jasmine.
Jasmine nickade tillbaka. Josefine gick då snabbt fram till bandet och presenterade sig själv och Jasmine för dem. Hon presenterade sig själv extra noga för den mörkhårige, den som hon tyckte var snyggast. Den yngste bandmedlemmen log mot Jasmine, och påpekade att det var ju hon som hade fått hans ros på konserten. Josefine gapade, men stängde snabbt munnen och började blinka in sig hos den mörkhårige som började känna sig lite besvärad. Han var nog lika besvärad som Jasmine kände sig obekväm och nervös. Jasmine fick fram ett snabbt ”kul-att-ses-men-jag-måste-tyvärr-gå-hejdå” och skyndade sig ut på gården utanför. Hon tog ett djupt andetag.

Jasmine satte sig på en träbänk i närheten. Solen sken. Hon blundade och solade ansiktet. Pulsen började gå ner och hon kände sig normal igen. Efter ett tag blev det skugga framför henne och hon tittade upp. Det var inte att solen hade gått i moln utan den yngste bandmedlemmen hade kommit ut och ställt sig framför henne. Han stod och tittade på henne ett tag innan han satte sig bredvid henne på bänken.

- ”Varför gick du”, frågade han och såg intresserat på henne.
Det blev tyst. Vad skulle hon säga? Att hon höll på att svimma av nervositet? Att hennes hjärna vägrade fungera så hon inte kunde prata med dem?
- ”Jag kände att det var trevligare ute i solen”, sade hon sedan, men ångade sig direkt. Varför skulle hon säga så? Det lät ju bara dumt.
- ”Du har rätt”, svarade han och vände sig mot solen och blundade. ”Vad heter du?”
- ”Jasmine. Och du?”
- ”Endymion.”
Jasmine såg att han log. Ett gulligt leende som också fick henne att le. Plötsligt började marken att skaka. De tittade på varandra. Massor av människor kom utspringandes ur skolbyggnaden. Jasmine och Endymion hörde skrik från någon i byggnaden och de visste vad de var tvungna att göra. Båda rusade in mot strömmen av människor som var på väg ut och de följde skriket. Skakningarna hade slutat för tillfället. Byggnaden var snabbt nästan helt utrymt så det var inte så många andra ljud som störde. De sprang genom foajén och sprang till andra våningen. Där var det två småflickor som hade hamnat under en tung bokhylla och brutit benen. De hjälptes ut av Jasmine och Endymion, och ute på gården kom läraren och prickade av att de var hittade. Man kunde på håll höra ambulanssirener närma sig. Jasmine tänkte att det kunde finnas fler där inne i byggnaden, fast de kanske inte kunde skrika. De kunde ju ha svimmat. Så hon sprang in igen innan någon hann stoppa henne, och hon kollade igenom rum för rum, våning för våning. Endymion följde efter henne och de hjälptes åt att kolla varje utrymme. När de hade kollat alla rum och var på fjärde våningen började det att skaka igen. Efterskalv, vilken var kraftigare än de första. De ramlade omkull på golvet. De försökte krypa till trappan för att ta sig ner, men innan de hann ut ur rummet, mörknade det för deras ögon.

Jasmine blinkade till och hon började se ett ljus. Hon öppnade ögonen och såg solstrålar lysa in genom det krossade fönstret. Sanddamm flög i luften. Fönstret hade krossats av någonting tungt som hade ramlat vid jordbävningen. Det var även någonting som hade slagit både henne och Endymion hårt i huvudet så att de hade tuppat av. Hon kunde höra sirenerna. ”Kommer det ännu fler”, tänkte hon, ”eller kan det vara de vi hörde förut som fortfarande är på väg”. Jasmine reste på sig och skrapade bort lite glassplitter från ena armen. Hon tittade sig omkring och såg Endymion ligga under ett bord. Det såg ut som om han låg och sov. Jasmine drog undan bordet och försökte sedan väcka honom. Han stönade till innan han blev medvetslös igen. Jasmine städade undan glassplitter från golvet och drog honom ut ur rummet. Han rörde sig inte. Jasmine kollade att han andades och, jo, det gjorde han. Hon hörde att ambulanserna hade kommit fram och sedan även steg i trappan.
- ”Här är vi, på fjärde våningen!”
Hon hörde sedan att stegen raskades på och rätt som det var, var ambulans personalen där. De hjälpte Jasmine och Endymion ner. Jasmine berättade snabbt var vilka rum de redan hade sökt av. Endymion lades på bår och lyftes in i en ambulans. Han vaknade precis upp då och grep tag i Jasmines tröjärm.
- ”Följ med mig”, viskade han svagt innan han tappade den lilla energi som han hade haft och släppte taget om henne. Han blundade igen.
Jasmine steg in i ambulansen, tog hans hand i sin och ambulansen åkte iväg. På sjukhuset drog de iväg med honom till en sal. Jasmine gick in på en toalett för att skölja av blodet från glassplittret och se om hon hade fått några blåmärken. Inga blåmärken som syntes men en stor bula i bakhuvudet. Sedan sjönk hon trött ihop på en bänk utanför, vid väntsalen. Efter ett tag somnade hon.

- ”Jasmine, ska vi gå och äta?”
- ”Visst.”
Jasmine och några andra gick till en närliggande restaurang. Alla var glada. När de svängde runt hörnet såg Jasmine fem personer som hon kände igen men som hon inte kunde placera varifrån hon kände igen dem. De frågade om vägen till närmsta bio, och Jasmine beskrev vägen. De fem personerna tackad och gick vidare, men innan de försvann helt, vände en av dem sig om och gjorde ett hjärta med händerna mot Jasmine. Han log mot henne.

Efter middagen med sina vänner gick Jasmine hem till sig och satte sig framför TV:n. Det knackade på dörren och hon gick och öppnade. Där stod han som hade gjort ett hjärta mot henne. Han frågade om han fick komma in. Jasmine var lite chockad över att han hade hittat henne, men hon nickade till svar att han fick komma in. Han svarade, som om han kunde läsa hennes tankar, att hans hjärta hade visat vägen. Han närmade sig henne och hon höll andan av spänning. Han började suddas ut och tyna bort.

- ”Vakna, jag ska visa dig var Endymion är”, sade en sjuksköterska och ruskade lätt om Jasmine.
Jasmine reste sig upp och följde efter sköterskan till en sjuksal. Jasmine gnuggade sig i ögonen och gäspade hur länge hade hon sovit? Hon tippade på att det inte var så värst länge, bara så att hon hade blivit tröttare. Hon gick in salen och satte sig på en stol bredvid hans sjuksäng. Han sov men andades djupt. Jasmine kunde inte låta bli att fläta samman sina fingrar med hans. Han sov fortfarande, utan att röra sig. Han var snygg, och såg fridfull ut där han låg. Hon drog undan en hårslinga från hans ansikte, sedan lutade hon sig mot hans sängkant och somnade.

Jasmine vaknade av solen som sken in genom sjukhusfönstret. Hon blinkade till och kände att hennes fingrar fortfarande var sammanflätade med hans. När hon tittade upp såg hon att han låg och tittade på henne. Deras ögon möttes och de log mot varandra.
- ” Mitt hjärta har visat mig vägen”, viskade han.

Min dröm blir sann! (Ida Netzel 1998: del 1)

Denna novell skrev jag med en grund från en dröm, vilket kan förklara händelseutvecklingen. Sedan var det bara att bygga på... Jag delar upp novellen i två delar. Varsågoda, här kommer del ett...

- ”Vi ska på konsert, och du får inte säga nej!”
Det var på en lunchrast som Belinda försökte få sin kompis Jasmine att följa med på en konsert med deras gemensamma favoritband.
Jasmine svarade inte direkt, Belinda gav henne då en arg blick.
- ”Det är självklart att jag vill följa med”, skyndade Jasmine sig att säga.
- ”Bra”, sade Belinda och sken upp ”för det är först på ett hemligt ställe, innan själva konserten i Globen, och sedan kommer det att göra ett studiebesök på vår skola!”
Jasmine stod och gapade.
- ”Jag tror att jag ska sjukanmäla mig den dagen. Kommer inte klara av att vara så nära dem.”
Belinda himlade ögonen åt sin kompis. Jasmine skyndade sig att försöka prata om någonting annat:
- ”Vad ska du göra på lördag? Vi är några som ska gå till ´Den gamla scenen´. Den är nämligen bokad då men ingen vill prata om det, och vi kan få tag på biljetter dit, eftersom en i vårt gäng jobbar där.”
- ”Jag har lovat att gå ut och äta med min familj, som jag inte har träffat på jättelänge. Tyvärr.”
- ”Synd, för jag känner på mig att det kommer att hända någonting extra där…”
Helt utan förvarning blev Belinda sur och klampade iväg till sin föreläsningssal.

På lördagen var det en kulturfestival i hela staden, så Jasmine gick till biblioteket innan hon skulle till ´Den gamla scenen´. Där fanns det ett enkelt boktryckeri där man kunde lämna in en egenskriven text och få den hoptryckt till en bok. Jasmine skrev mycket på sin fritid, så hon tyckte att det skulle vara kul att se ett av sina alster i tryckt form, även om det bara var i ett exemplar till sig själv. Men hon blev lite förvånad, den trycktes nämligen upp i två böcker. Hon frågade boktryckaren varför det trycktes upp i två exemplar, och han förklarade att en skulle ställas i en hylla för de alster som trycktes denna dag.
- ”Vem vet, du kanske kan bli upptäckt”, sade han till henne och blinkade.
Jasmine ställde det ena exemplaret på den speciella hyllan och kände sig nöjd. Hon fortsatte sedan direkt till ´Den gamla scenen´, där gänget skulle vänta på henne. På vägen dit gick Jasmine förbi en restaurang, den restaurang där Belinda skulle äta middag med sin familj. Jasmine såg Belinda stå utanför restaurangen och vara ledsen, medan hennes familj satt där inne och låtsades som ingenting. Jasmine gick fram till sin vän för att trösta henne. Men när Belinda såg henne skrek hon argt: ”Jag vill inte vara vän med dig längre. Jag vill aldrig se dig mer!” och sprang därifrån. Jasmine var alldeles paff först, men tänkte att hon måste ta reda på varför Belinda var så sur på henne. Det tog ett tag innan Jasmine började springa efter Belinda, så Belinda hade ett litet försprång. ”Vänta”, ropade Jasmine efter henne, men Belinda stannade inte utan sprang i på ´Den gamla scenen´.

När man kommer in på ´Den gamla scenen´, passerar först en korridor, svänger sedan åt höger, så kommer man fram till den ”lilla” scenen och till vänster om den finns det en liten bar. Mellan scenen och baren finns det många stolar och bord uppställda. Jasmine hann precis se Belinda svänga in till den lilla scenen. När Jasmine andfådd kom dit såg hon att det var massor av folk där, och att Belinda hade slagit sig ner på en stol vid ett bord där även en annan tjej satt. Tjejen var ingen mindre än Jasmines fiende nummer ett, Nathalie. Bland alla människor kunde Jasmine inte hitta sitt kompisgäng. Hon slog sig istället ner på en ledig plats i andra änden av salen. En stund senare släcktes alla ljusen och sorlet från alla människor tunnades ut och tystnade. Man såg fem gestalter komma fram på scenen och när de stod på plats tändes strålkastarna. Jasmine flämtade till. Tro det eller ej men de som var på scenen var hennes favoritband! Helt otroligt! Helt osannolikt! Det hade hon aldrig väntat sig. Alla medlemmar i bandet hade varsin ros i handen. De sjöng inte så många låtar. Det berodde på att redan efter några minuter började några droppa därifrån av publiken. För varje låt blev det mindre publik kvar. Den sista som de sjöng, sjöng de a cappella och i slutet av den låten var det bara Jasmine och några enstaka personer kvar. Det var meningen att bandet skulle ge sina rosor till olika personer i publiken, men eftersom det var så få kvar så släppte de rosorna på scengolvet. Bandet gick ner från scenen och de såg lite dämpade ut. De sade ingenting, ingen sade någonting. Lamporna i taket tändes. Bandet gick ut genom nödutgångsdörren. Den yngste bandmedlemmen vände sig om och log emot Jasmine innan även han försvann ut genom dörren. Det var knäpptyst när Jasmine gick därifrån. Jasmine var ledsen att hon inte hade fått någon ros, hon hade ju trots allt suttit kvar där. Hon förstod inte heller varför så många andra hade gått därifrån. Bandet hade ju inte varit dåligt eller något sådant. ”Hoppas att jag får en ros på konserten nästa vecka”, tänkte hon för sig själv för att försöka peppa sig själv efter att inte ha fått någon ros i handen den här gången.

På konserten var det stojigt och trångt. Alla ville komma längst fram. Det var ett väldigt skuffande och knuffande. Jasmine skulle ha gått på konserten med Belinda, men Belinda vägrade prata med henne, så hon fick gå alldeles själv. Jasmine lyckades till och med ta sig allra längst fram, något som förvånade henne själv. Ljusen släcktes, men istället för att det blev tyst, som vid lilla scenen veckan innan, ökade ljudnivån. Alla började skrika. Jasmine såg fem bekanta gestalter ta plats på scenen. Bandet drog igång showen med en medryckande låt som var pampig. Redan under första låten svimmade några tjejer. De bars ut av ordningsvakterna. De som inte svimmade skrek för full hals eller grät. Jasmine var den ende som var trollbunden av deras framträdande och fortfarande kunde stå tyst och bara röra sig i takt med musiken. Jasmine tog inte sin blick från bandet någon enda gång. Hennes blick vandrade mellan bandets medlemmar. Hon kunde inte släppa dem på scenen med blicken. I slutet av konserten skulle de ge några i publiken rosor. Den här gången skulle det inte vara några problem, för publiken var enorm. Jasmine kände att hon hade ingen chans att få en ros den här gången heller. Bandets yngste medlem, som hade lett på Jasmine en vecka tidigare, tittade på Jasmine. Han gick fram emot henne och gav henne sin ros. Jasmine kunde knappt andas. Han viskade att han gärna ville se Jasmine igen. Det kändes som hon skulle svimma. När han vände sig om för att gå tillbaka till scenen, tog några andra i publiken rosen som Jasmine hade fått. Men hon brydde sig inte. Han ville se henne igen. Även om hon undrade om dem verkligen skulle göra det så kändes det underbart att han hade viskat det till henne. De andra i bandet tog tid på sig att välja någon att ge rosen till. När väl alla medlemmar var på scenen igen försvann dem plötsligt genom en stor explosion av fyrverkerier och rök. Alla i publiken skrek utom Jasmine. Hon bara stod och log.

Jasmine berättade inget om konserterna för sitt gäng, men de märkte att det måste ha varit något speciellt som hände eftersom hon gick och log för sig själv hela tiden. Men de resonerade att Jasmine skulle berätta allt för dem när hon kände för det. Allt var tyvärr inte roligt för Jasmine. Nu hade även Daniella, en till av hennes bästa vänner, ”bytt sida” d.v.s. blivit kompis med Nathalie istället. Både Daniella och Belinda visste att Jasmine och Nathalie var ovänner, så de visste att de valde sida genom att bli vän med Nathalie. De försökte inte heller att fortsätta vara vän med Jasmine samtidigt som de var vän med Nathalie. De andra i gänget höll fortfarande ihop med Jasmine, vilket hon tyckte kändes tryggt att hon i alla fall hade några riktiga vänner, vänner som alltid finns där för en. Jasmine hade lite svårt att förstå varför man kunde vara med Nathalie, eftersom hon festade mycket, rökte, dömd för mindre brott och allmänt otrevlig och mobbade andra. Hon var trots allt detta väldigt populär. Jasmine kunde verkligen inte förstå hur hon kunde vara det. Och ännu mindre förstod hon varför två av hennes bästa vänner var med henne. Så plötsligt, inga förvarningar. Som sagt, Jasmine var med de andra i gänget istället. Vilket gick alldeles ypperligt. Hon märkte att hon nog hade hängt upp sig för mycket på att umgås med just Daniella och Belinda, istället för att vara en del av hela gänget. Men gänget kunde hon bara vara med på fritiden, eftersom de inte gick på samma skola som Jasmine.

Den gamla kyrkan (Ida Netzel 2004)

En gammal kyrka av sten där allt först är mörkt förutom i det lilla sidokapellet. Allt är stilla och tyst tills kören börjar bläddra i sina papper för genrepet inför kvällens uppträdande. De tar ton och börjar sjunga upp. De övar även på det som ska sjungas senare under kvällen på Trettondagen. Deras sång är mäktig och fyller hela kyrkan. Sången blir lika mäktig som kyrkans målningar som finns överallt, på väggar och tak. Och altarskåpet. Det stora, guldfärgade altarskåpet. Med Jesusbarnet. Det lilla, oskyldiga Jesusbarnet. Kören höjer sina röster. Jesus ser ner på dem från sitt kors ovanför dem. Han lider. Han lider med dem, han lider med alla. Kören tystnar, bläddrar lite bland papperna igen och börjar på en ny sång. Deras röster blir starkare och starkare. Altarna sjunger på, sopranerna trippar in med sina röster och basarna mullrar på. Det blir väldigt vackert tillsammans. Alla stämmor går sedan ihop, förutom en sopran som håller ut väldigt ljus ton. Ska hon göra så? Nej. Sjunger hon? Nej, hon skriker av fasa. Kören tror att hon har glömt texten, så de sjunger på. De hoppas att hon ska falla in i sången igen, så som de har övat in att man ska göra när man tappar bort sig. Körledaren avbryter och kören tystnar. Allting stannar upp. Hon hade skrikit av fasa, men ingen hade reagerat. Kyrkporten slås igen. Hårt.

Dirigenten vänder sig om mot bakre delen av kyrkan, mot kyrkporten. Det tar ett tag för hans ögon att vänja sig med det dunkla mörkret som är där bak efter att ha stått mot kören som har belysts med starka spotlighters. Sedan ser han något som han inte vill tro på att han ser. De i kören ser det också. De börjar titta sig omkring. De känner hur rädsla börjar krypa upp i dem och de vet ej vad de ska göra. Någon tar upp sin mobil och ringer snabbt efter en ambulans. Men det är försent. I mittgången längst bak i kyrkan ligger den unga kyrkovaktmästaren död. Hon hade blivit strypt.

Poliser kommer i sina polisbilar körandes med sirener. Ambulansen kom utan sirener. Nyfikna personer som bodde i närheten kom också. Polisen satte snabbt upp blåa avspärrningsband. Inte bara runt kyrkan utan även runt kyrkogården i hopp om att hitta ledtrådar. Kvällens framträdande blir inställt. Ambulanspersonalen tog hand om de chockade körmedlemmarna. Folket som samlades runt olycksplatsen ville veta mer. Precis som journalisterna som nu började dyka upp.
- ”Vi var där. Vi var så nära, men vi såg eller hörde ingenting”, berättade en chockad körmedlem. ”Förutom Vera, hon såg och skrek men vi fortsatte bara att sjunga. Vi fortsatte bara att sjunga…”
Kyrkoherden som bodde bredvid kyrkan kom springandes och är snabbt på plats. Han pratade med några från kören, polisen och ambulanspersonalen innan han kallade på en krisgrupp som kunde prata med de personer som var i chock. Det var inte lätt eftersom han själv hade känt den mördade. Det var kyrkoherden i tjänst som rörde sig och pratade, och inte hans privata person. Den privata personen kyrkoherden, som kände den unga kyrkovaktmästaren väl även privat, var tvungen att gömmas. Nu gällde det att fungera och hjälpa till. Kyrkoherden såg den döda flickan transporteras ut till ambulansen under ett vitt skynke. Han gick dit och bekräftade att det var deras ung, nyanställda vaktmästare. Dörrarna stängdes. Ambulansen med den döda kroppen åkte iväg utan blåljus och sirener. Polisbilarna hade däremot sina blåljus på fortfarande. Kyrkogården bakom kyrkan var mörk och tyst, medan kyrkogårdsdelen som låg framför och bredvid kyrkan badade i ljus och ljud. Kyrkoherden stod där nu helt apatisk. Vad skulle han göra nu? Han gick fram och försökte prata med Vera som hade skrikit. Hon måste ha sett vad som hände. Vera rörde sig inte och sade ingenting. Hon rörde lite på läpparna men det kom inte fram några ljud. Kyrkoherden, krispersonal och polis försökte prata med henne men hon svarade inte. Hon rörde bara på sina läppar. Sedan slutade hon med det också. Hon satt med huvudet lite på sned och stirrade rakt fram med en tom blick. De är många poliser som har kommit till brottsplatsen. De går runt och frågar alla där om deras vittnesmål. Kyrkoherden pratar med dem som känner att de behöver någon att prata med. När det sedan bara är poliser kvar och allting annat är fixat, går han med nedtynga axlar och tunga steg hem till sig. Vad ska han säga till resten av personalen? Han måste kalla till ett krismöte med alla i personalen dagen därpå. Så tidigt som möjligt.

Hela arbetslaget samlas på förmiddagen. De flesta vet redan genom artikel i morgontidningen men en del får höra händelsen för första gången. Ingen kan förstå varför detta kunde hända. Frågan ”varför?” finns hela tiden i luften. Ingen har något svar. Alla försöker att var ett stöd för varandra. Många känslor visas. Den avlidna hade varit omtyckt av alla och hade alltid hjälpt till när det hade behövts. Alla erbjuds att prata med psykolog, men alla i personalen säger att de inte behöver prata om det. På en del syns det att de ljuger. Kyrkoherden beger sig sedan direkt efteråt till den avlidnas familj. Det blir mycket gråt, och prat där mycket sorg visas. De vill veta mycket om mordet, som han tyvärr inte kan ge några svar om. Kyrkoherden biter ihop och är fortfarande endast kyrkoherde och inte arbetskamrat eller vän till den avlidna. Han märker att det är svårt. Han börjar släppa på sin roll och är mer sig själv, visar att han var vän med den avlidna. Familjen uppskattar det och det blir tal om minnen. Det pratas även lite om begravningen som måste komma. Familjen skulle uppskatta om så många som möjligt ville vara med. ”Hon skulle ha velat det” sade de till kyrkoherden. På begravningen, men bara de närmsta vid fikat efteråt, förtydligade familjen. De planerade in ett datum och även att det skulle vara i den kyrka där hon blev mördad. Det var ju den kyrka som hon hade tyckt om mest av alla kyrkor i stan. Kyrkoherden tillfrågas om att hålla i begravningen. Han tvekar. Skulle han klara av det? Han skulle gärna vilja sitta i en av bänkarna under begravningen och visa sitt deltagande där istället. Men efter en stunds betänketid tackar han ja till uppgiften och svarar att han känner sig ärad över att ha blivit tillfrågad.

Efter detta jobbiga hembesök gick han och satte sig i kyrkan. Det var inga människor eftersom polisen skulle göra fler utredningar så det satt fortfarande blå band runt kyrkan. Kyrkoherden fick dispens och gå in för vissa saker måste skötas, så kyrkoherden var den ende som fick passera in. Dessutom för att be för sin församling och hämta kraft för alla samtal som skulle följa efter denna händelse också. Kyrkan var alldeles skräpig av damm och smuts efter gårdagen. Efter alla som hade sprungit fram och tillbaka, alla tekniska medel som hade använts och så vidare. Han gick och satte sig på den främre bänkraden och tittade på altartavlan. Jesus på korset i altartavlan led. Jesus visade med hela ansiktet att han hade ont. Jag vet hur det känns, sade kyrkoherden till honom. Det var tyst. När han bad fick han en konstig känsla inom sig. Värme? Att han var iakttagen? Glädje? Det var en annorlunda känsla, en känsla han inte kände igen. Han kunde inte låta bli att le.

På begravningen, några dagar senare, är det massor av folk som har kommit, men inte så många av den avlidnas arbetskamrater. Bara de som hade jobbat närmast henne kom. Kyrkoherden tog emot gästerna, vilka hade haft kontakt med den avlidna på väldigt olika sätt. Kyrkoherden märkte vilket stort kontaktnät hon måste ha haft, fast det aldrig märktes. Han minns aldrig att hon hade sagt att hon skulle träffa några vänner efter jobbet eller gå till något möte med någon förening. Hade det funnits en orsak till varför hon inte hade pratat om det? Fanns det någon orsak till varför hon inte hade berättade speciellt mycket om sitt liv överhuvudtaget? Han slog bort sina funderingar och begravningen började. Det var pampigt och fint. Kistan var dekorerad med några stora blombuketter som matchade kistan. Psalmerna sjöngs av de deltagande, vilket blev som en stor kör. Psalmer hade valts så att de passade en begravning, men även så att några av den avlidnas favoriter kom med. Bland annat sjöngs psalm 333, för hon hade varit intresserad av änglar, och psalm 7, för den handlade om naturen som hon brydde sig mycket om. På så sätt blev begravningen lite gladare och ett farväl med hopp om återseende, och inte någonting avslutande. Man kunde nästan känna att hon var därinne bland dem tyckte kyrkoherden och ryste till.

Efter mordet var det fler kyrkobesökare i och med att de ville veta mer om det som hade hänt. Efter begravningen varit tunnades antalet ut igen. Efter mordet gav kyrkan en helt annan känsla för besökarna och för de som jobbade där. Kyrkan var inte mäktig och välkomnande längre, och inte heller utstrålade den något lugn och trygghet som den hade gjort förut. Ändå undvek många att ha sina bröllop där. Även dopen sjönk i antal, men däremot ökade begravningarna. Man undvek att vara i kyrkan, både de anställa och besökarna. De flesta besökare slank in, tände ett ljus i ljusbäraren och slank lika snabbt ut igen. Man kunde höra dem mumla om mordet om de kom flera stycken samtidigt. Ingen ville gå förbi eller jobba i kyrkan på kvällarna efter att det hade börjat skymma. Gravarna utanför såg mer hotfulla ut runt kyrkan. Det blev mer öde. Om man väl gick in i kyrkan nu, på dagen vill säga, så kände man att kyrkan hade fått ännu mer historia i sina talande stenar. Lyssnade man kunde man höra kyrkan viska i vinden om historien om den mördade vaktmästaren. Färre och färre gick till kyrkan. Tillslut blev kyrkan så tom, så man stängde den. Så kyrkan stod nu där ensam och tom och berättade så gått den kunde om mordet för de som skyndade sig förbi den. Varför ville ingen lyssna på den?

Polisen försökte under tiden få tag på mördaren. De hittade bevis, de gjorde utfrågningar med mera, men de lyckades inte binda någon vid mordet. Ingenting ledde någon vart i det långa loppet. Så fort det dök upp någonting kollade de upp det. De hade i alla fall fått fram hur mordet hade gått till, men inget som kunde hjälpa dem att få fast mördaren. Polisen undrade om det verkligen hade varit ett mord, annars måste mördaren ha varit en fantom. Så måste det vara, en fantom som inte lämnar spår och som man inte kan ta fast! Samma fantom som mördade Olof Palme… Det var ju helt omöjligt att få fram någonting. Polisen letade vidare, men släppte det mer och mer efter att åren gick.

Församlingen började repa sig efter några decennier, och det bestämdes att kyrkan skulle öppnas igen. Men det hände underliga saker där inne och runt om på kyrkogården. Det spreds rykten om olika ljud och att det fanns de som hade sett en vålnad gå omkring på kyrkogården. Innan kyrkan öppnades var den tvungen att restaureras efter åren utan någon verksamhet där. De som arbetade där rapporterade att en del av deras verktyg försvann, och att de ibland såg spår i det nykrattade gruset. Det hade inte varit konstigt om det inte var för att det inte var några fotspår först, men plötsligt fanns spåren där. Den nya kyrkoherden i församlingen fnös åt deras påhitt. De gjorde förresten de flesta andra också år arbetarnas påståenden, men när de anställda i församlingen och församlingsborna väl skulle inviga kyrkan igen var de lite skakis. Alla hade hört om kyrkans historia; vad som hade hänt för tre decennier sedan. Under invigningen hände ingenting. Kyrkan gav istället en känsla av hopp, glädje och trygghet igen. Och gemenskap. Efter invigningen började det växa syrener utanför kyrkporten, i gruset. Många tyckte det var helt otroligt att buskarna kunde växa där. Kyrkoherden hade inte hört om någon plantering där, så han frågade runt bland människor där om de visste något om vem som hade planterat buskarna. Alla skakade på huvudet. Ingen visste vem som hade gjort det, när det hade gjorts eller varför det hade gjorts. Den nya vaktmästaren, som var en man i medelåldern, försökte ta bort buskarna, men efter att ha försökt ett par gånger och buskarna fortsatte komma tillbaka, lät han det vara. Även kyrkogården blev prydligare och finare. Alla berömde den nye vaktmästaren, som tackade för komplimangerna. Men innerst inne visste han att det inte bara var han som jobbade på kyrkogården. Han trodde inte att det var några spöken eller andar, utan några som bodde i närheten och var glada för att kyrkan hade öppnats igen. Fast riktigt säker var han inte. Efter några månader var även gruset runt kyrkan krattat när han kom dit på morgonen. Han var först dit, så det var ingen av de andra anställda som hade krattat. Det måste vara en av de som bor i närheten tänkte han för sig själv när han låste upp i kyrkan. Denna morgon skulle han ta och damma kyrkan, en riktig storstädning skulle göras. Men när han gick runt och tittade var det inget damm någonstans alls. Ingen smuts och inget skräp gick att finnas. Inte ens i den minsta lilla vrå. Han förstod ingenting. Även orgeln var fixad. Den var så ren så att det glänste om den. Vaktmästaren öppnade kyrkan så att de som ville skulle kunna gå in där under dagen, något som alltid gjordes. Sedan gick han till församlingskansliet. Han var lite överrumplad över hur rent det var, vilket det inte hade varit dagen innan när han låste kyrkan för kvällen. Han gick och satte på kaffe, tog sedan med sig det färdiga kaffet ut och satte sig på en bänk utanför kansliet. Det var sensommar och luften var varm men med en strimma av kyla i sig. Där satt han länge och grubblade. Efter någon timme kom kyrkoherden släntrande mot kansliet. Kyrkoherden undrade om vaktmästaren verkligen hade tid att ta långfika när hela kyrkan skulle städas. Det är redan gjort svarade vaktmästaren. Kyrkoherden trodde honom inte så det gick båda till kyrkan för att se. Jodå, kyrkan var skinande ren. Vaktmästaren berättade att det var så när han kom på morgonen. Någon måste ha putsat och fejat hela natten svarade kyrkoherden och började titta sig omkring. Du tror inte att det är, började vaktmästaren utan att avsluta meningen. Kyrkoherden svarade inte. För att de inte skulle verka tokiga bestämde de sig gemensamt för att inte berätta det här för någon. Från den här dagen var det alltid krattat runt kyrkan. Det började även komma rykten om att det var glada tillställningar på kvällarna i kyrkan. Folk som gick förbi kyrkan tycktes höra vacker, glad körmusik. De kände en glädje sprida sig i hela kroppen, och dagen därpå gick de och frågade de anställda i församlingen varför det inte hade släppts någon information om att det skulle vara musikafton. Till svar fick de att det inte hade varit någon musikafton kvällen innan. Detta hände ett par gången och församlingsborna och de anställda blev mer nervösa. Varför hördes det musik? De anställda pratade med kyrkoherden, som inte hörde något fast han bodde i prästgården nära kyrkan. Han lovade att han skulle gå förbi kyrkan någon kväll för att själv se om det var sant eller inbillning. Församlingsbor och anställda blev nöjda och släppte det. Kyrkoherden hann inte göra det den veckan, och de anställda fortsatte att få höra att de som gick förbi hörde musik, nu fick de även höra glada och uppmuntrande tillrop. De som bad i kyrkan på dagarna kunde höra en tyst viskning, som en vind, svara på deras böner att de inte skulle vara ledsna, oroliga, eller vad det nu var som de bad om. Alla dessa ljud - viskningar, tillrop och musik- gav inget skrämmande intryck utan gav endast en glad och tröstande känsla till dem som hörde det.

Veckan därpå bestämde sig den gamle kyrkoherden för att göra sitt lovade besök till kyrkan under natten. Han gick dit med bestämda steg, men riktigt oberörd var han inte. Han bad till Gud att vara med honom, för säkerhets skull. Om det vill sig riktigt illa kunde det ju vara några djävulsdyrkare som drev med församlingen eller rent utav djävulen. Bästa att då ha Guds skyddande hand. Han hade fått låna nycklar av församlingen och låste upp den stora kyrkporten som knarrade. Precis som förr i tiden, sade kyrkoherden till sig själv. Han gick in och tände takkronorna. Inget ljud hördes förutom kyrkoherdens andetag och hans ökande puls. Inga rörelser i kyrkan mer än kyrkoherden som gick framåt mot altaret och sakristian. Allt var tyst och lugnt. Efter att ta gått fram till altaret, och varit in en sväng i sakristian sade han att det fanns ju inget här, varför var det en sådan uppståndelse? Han vände sig om för att gå ut. Han gick genom den långa altargången. Ljuset i takkronorna fladdrade till. Kyrkoherden vände sig instinktivt om. Han frös fast till is. Han var fast, han kunde inte röra sig. Fötterna satt fast i golvet. Hans hjärtas slog fortare och fortare. Han såg mot altarskåpet. På dess kors blickade Jesus ner med lidande ögon. Han blinkade. Jesus blinkade! Jag stannar här, hörde han gestalten säga. Gestalten tog sig nu en skepnad och såg ut som hon, den mördade vaktmästaren. Hennes kropp var piskad och hennes ansikte visade på sorg och lidande. Kyrkoherden försökte säga något, men han fick inte fram ett ord. Jag kommer alltid vaka över kyrkan, ekade hennes röst genom kyrkan innan hon försvann. Ljusen släcktes och bara månens sken lyste in genom kyrkofönstren. Kyrkoherden skyndade sig ut ur kyrkan, bort från kyrkogården, in till sig och låste alla dörrar. Inte förrän då kände han sig lugn. Han sjönk ner på golvet och försökte få ner pulsen genom att ta djupa andetag.

Det kom ingen mer musik ifrån kyrkan på kvällarna. Den nye vaktmästaren fann inte kyrkogårdens grus krattat när han kom på morgonen längre. Allt det som förr hade ansetts vara mystiskt och obehagligt hade nu ansetts så naturligt så det blev ett väldigt ståhej över att det inte var så längre. Kyrkoherden hade fortfarande sitt nattbesök i kyrkan färskt i minnet så han placerade alltid andra präster att ha gudstjänsterna där. Tiden tuffade på. Hösten blev till vinter. Jul och nyår passerades utan några komplikationer. På trettondagen, årsdagen av mordet, skulle det även denna gång vara en körgudstjänst. Kören skruvade på sig när de fick veta att det var samma dag som mordet hade skett, fast det hade hänt för så länge sedan. Men någon kom med idén att de kunde göra det till minne av den mördade vaktmästaren. Detta måste väl blida anden i kyrkan, tänkte dem. Kören kom då med önskemålet att kyrkoherden skulle hålla i gudstjänsten som skulle vara mitt i körgudstjänsten, för att gudstjänsten skulle hedra hennes minne. Kyrkoherden svarade att han helst inte ville, vilket fick körledaren att gå i taket. Ska jag och kören vara där den dagen ska även du, sade körledaren arg till kyrkoherden som inte kunde göra något annat än att lova att hålla i gudstjänsten. Från kansliet där de stod och diskuterade, hörde de kyrkklockorna börja ringa. De visste att ingen var i den låsta kyrkan då.

Poliserna hade dragit ner styrkan som skulle försöka lösa det här mordet, nu bara en Cold Case-grupp, men det var några envisa poliser som höll på att försöka få fast mördaren. De återkom till henne med jämna mellan rum för att se om rehabiliteringen gick framåt, för tillslut hoppades dem på att få ett namn eller åtminstone ett signalement av mördaren. Hon sade fortfarande inte några ord. De fortsatte att försöka få Vera att berätta mer. Hon satt ofta själv hemma, och det hade gått framåt så pass så att polisen hade fått reda på att hon hade sett mördaren men inte ansiktet. De visste inte vem mördaren var än. Var det verkligen inget mer som Vera kunde berätta? Var det helt säkert att hon hade berättat allt. Poliserna försökte fråga om och om igen under årens lopp. Vera skakade på huvudet åt dem, men denna gång orkade hon inte. Hon bara tittade på dem med en tom blick. Poliserna försökte även komma på motivet. Vad kunde mördaren ha haft för motiv? Något politiskt eller någon djävulsdyrkare som hade haft tråkigt? Kärleksrelation? Ekonomisk koppling? De kunde inte se vad orsaken kunde vara. Och alla i hennes närhet hade alibi under tiden för mordet. Av en händelse var en av poliserna ny i gruppen som höll på med det här fallet och denne älskade att läsa böcker om mord. Och plötsligt föll alla bitarna på plats. Motivet och mördaren skulle stämma, men det behövde nystas lite i att få fram bevis som fortfarande skulle hålla i en rättsprocess. Cold Case-gruppen återvände sedan till Vera och frågade nya frågor med anknytning till sina nya teorier. När de sa namnet på den dem misstänkte var mördaren, bröt Vera ihop och grät.

Årsdagen av mordet kom. Dagen led mot kväll och körgudstjänsten närmade sig. Den äldre kyrkoherden skruvade på sig. Denna gudstjänst kommer inte att vara roligt. Media hade vaknat till igen från sin långa slummer lagom till denna gudstjänst och det hade skrivits om mordet igen och alla anställda hade blivit utfrågade om orsaken till denna gudstjänst. Ingen anställd hade svarat utan hänvisat vidare till kyrkoherden, vilket de hade bestämt redan precis efter mordet att de skulle göra om det ställdes några frågor om mordet. Kyrkoherden suckade av tanken på det ståhej som hade varit de sista dagarna. Han hade svarat på frågor så gott han hade kunnat. Hela tiden var han tvungen att tänka på vad han sade. Han fick inte säga någonting som var olämpligt. Kyrkklockorna ringde samman till gudstjänst. Han gick ut ur sakristian och fram till ambon. Det var många som hade kommit dit. Alla bänkar var fulla. Det var inte bara församlingsbor och andra nyfikna människor, utan även journalister och fotografer. När klockorna tystnade, välkomnade han besökarna och presenterade kören. Sedan började kören sjunga. Kyrkoherden gick och satte sig på en bänk mitt i kyrkan. Han kunde därifrån se kören vid koret och också se in i de två kapellen. Han trivdes med att lyssna på sång och musik och sedan titta in i kapellen. För i kapellen var det bilder som han hade lätt att drömma sig bort i. Han sneglade på de besökare som var där. Några kände han igen. Vad gör alla dessa människor här egentligen, tänkte kyrkoherden och tittade sig omkring igen. Vissa såg tillbaka på honom och nickade till hej. Kyrkoherden nickade tillbaka. Det var väldigt mycket folk på plats, och både de anhöriga och journalister fanns där. Nog kunde det bli problem om det ville sig. Tur att anden inte var närvarande och hjälpte till med att fixa problem. Om något skulle ske som inte gick att förklara, skulle det skapa panik hos kyrkobesökarna. Kören hade börjat med en fartig medryckande sång, men de började nu med en mer gripande, långsammare och sorgligare sång. Kyrkoherden lät ögonen vila på en Mariabild i ett av de två kapellen. Han försvann bort i sin egen värld, men ryckte till av att Maria blinkade till honom. Han spärrade upp ögonen. Jo, hon blinkade åt honom en gång till. Han tog snabbt blicken därifrån och tittade ner i golvet. Se på mig, viskade Maria till honom, se på mig. Han sneglade försiktigt mot Mariabilden. Det var inte Maria som var där längre, utan den mördade vaktmästaren. Kyrkoherden skakade på huvudet, blundade och såg sig sedan omkring. Ingen annan hade hört eller sett det. Kanske det var så att bara kyrkoherden kunde höra och se det som nu skedde? Se på mig, fortsatte den mördade, se vad du har gjort. Vad jag har gjort, tänkte han förvirrat, vaddå vad jag har gjort? Han tog ett djup andetag och utan att tänka på det sade han högt för sig själv ”det är inte sant”. De närmast honom vände sig mot honom och såg konstigt på honom. Jag vet vad du har gjort, sade den mördade och kom ut ur bilden, ser du inte hur jag ser ut? Han såg henne. Hon såg precis ut som när hon hade mördats. Blodet rann ned från huvudet. Hon hade dött av slag mot huvudet, men hon hade även kraftiga blåmärken runt handlederna. Bilden äcklade honom. Jag har inte gjort något tänkte han och blev nu med ens orolig över vad hon kunde ta sig till med honom. Som om hon hade läst hans tankar svarade hon att han visst visste, han skulle bara tänka efter. Han försökte tänka på henne, på kyrkan på morddagen. Han förstod verkligen inte vad hon menade. Hon försvann, och han blev knuffad i sidan av en besökare som viskade att det nu var meningen att han skulle fram och hålla i andakten. Kyrkoherden var alldeles skakis. Han måste ha inbillats sig. Med en snabb blick mot Mariabilden, som såg ut som vanligt. ”Jag bara inbillar mig. Det är bara min fantasi”, tänkte han. Han gick med skakiga ben fram till ambon, harklade sig och började leda den korta gudstjänsten. Medan han rabblade Fader Vår kom det upp bilder i huvudet på honom. Han såg blod framför sig. Han såg att han höll i mordvapnet och någon ramlade ur hans hårda grepp. ”…på tredje dagen uppstånden från de döda…” Bilderna fortsatte komma framför hans ögon. Han såg nu hur någonting sprang in i kyrkan och han skyndade sig efter. Både han och den han förföljde var ljudlösa. Han kom ifatt personen och höll fast denne. Han kände hur han höll personens handleder i ett väldigt hårt grepp. Han hörde skrik så han sprang ut. Han slutade att rabbla Fader Vår och såg på sina händer. Han blev tyst och såg på församlingen som sade den sista raden i bönen innan de också tystnade. Han hade mördat och den mördade var den unga vaktmästaren. Fler minnesbilder dök upp i hans huvud. Hur han hade skyndat sig hem, bytt kläder och låtsats bli chockad när meddelandet kom om att vaktmästaren hade blivit mördad. Hur han sedan hade lyckats röja undan alla spår innan polisen upptäckte dem, för vem, misstänker en kyrkoherde som går runt bland människorna och pratar lugnande med dem. Det var nu alldeles tyst i kyrkan. Församlingen tittade på honom.
- ”Erkänn”, viskade det i kyrkväggarna. Ljusen i ljusbäraren slocknade.
- ”Erkänn”, hördes det igen men nu bakom honom. Kyrkoherden snurrade snabbt runt och såg blod rinna från Jesu huvud och droppa ner på den vita altarduken.
- ”Erkänn”. Kyrkoherden vände sig om igen mot församlingen och såg nu den mördade vaktmästaren stå i mittgången med blod rinnande från huvudet. Människorna i bänkarna började skruva på sig och det hördes att många viskade till varandra. Hade den gamla kyrkoherden blivit senil? Var det så klokt att man hade tagit in honom?
- ”Sluta! Det var jag!”, skrek kyrkoherden plötsligt rakt ut.
Han blev chockad över att ha sagt så. Han blev chockad över att det hade lämnat hans mun. Tårarna föll. Han hade förträngt det så bra, men hon hade lockat tillbaka alla bilder till hans huvud. Han hade lyckats förtränga det och inte bli upptäckt i så många år, men nu hade han erkänt för hela församlingen. Kyrkobesökarna satt och tittade på honom. Ingen verkade ha förstått vad det var han bekände. Herregud, förstod de verkligen inte! Hade de inte sett henne. Och hon stod fortfarande framför honom. Framför alla. Varför ser dem ut som om de inte förstår vad han menar när hon står där i mittgången framför alla! Hon rör sig fram mot koret, mot honom. Hon ler.
- ”Jag mördade henne”, sa han stolt och med en nu stadig röst. ”Jag och ingen annan!” Han tittade henne i ögonen och skrattade.
Han såg att några började förstå vad han menade och tog upp sina mobiltelefoner. De ringde så diskret de kunde till larmcentralen. Det hördes hur journalisternas pennor glödde. Kyrkoherden kunde inte hejda sig nu utan berättade om deras relation, om barnet han inte ville ha och hennes utpressning mot honom. Kyrkoherden märkte att den mördades vålnad kom fram och hon gav honom en kyss – Judaskyssen- innan hon bara stod framför honom och log. Resten av världen försvann för honom. Han så nu bara henne. På avstånd hördes sirener som närmade sig. Polisen kom och arresterade honom. De sa säkert det vanliga om att han allt han säger kan vändas emot honom och att han har rätt till en advokat. Men han hörde ingenting. Han såg bara hur hon upplöstes framför honom medan han drogs ut till den väntade polisbilen utanför.

Dilemma: Kvällspromenaden (Ida Netzel)

(Detta dilemma skrev jag en sommerkväll när jag gick i mellanstadiet, efter att klassen hade läst berättelser ur "Regnbågens Fånge" och pratat om dilemman under terminen. Fantasi är alltid bra när man ska skriva något, men verkligheten funkar lika bra.)

Det var en familj som var på semester i Dalarna. De hade hyrt en stuga vid en liten sjö, något som de göra en vecka varje år. Alla var med, förutom pappan, som nämligen var tvungen att vara på annat håll. De som var i stugan var alltså mamman och de tre barnen, Ida, Fredrik och Rikard. Just den här kvällen var mellanbarnet Fredrik inte på sitt bästa humör och började bråka med sina syskon. Ida, det äldsta barnet, blev arg och gick därifrån, medan det yngsta barnet, Rikard stannade kvar och bråka tillbaka. Mamman blev efter ett tag så trött på allt, och skickade ut sina söner och sade att om de nu ville bråka fick de göra det någon annanstans. Hon sjönk sedan ner med en suck framför TV:n, medan satt tyst och spelade spel för sig själv. Efter ett tag blev mamman orolig över sina utskickade söner, så hon gick för att kolla till dem. Ida satt nu ensam kvar med sin patiens i den tysta stugan, men efter ett tag kom Fredrik springandes.
- ”Kom, du ska få se en sak”, ropade han glatt till Ida.
Ida frågade honom om det var mamma som hade skickat honom, och det var det. När de kom fram till sjön såg Ida att det var en miniöversvämning, det vill säga vattnet gick mycket högre upp än vad det brukar göra. Mamman och Rikard stod och plaskade i vattnet och lekte. Ida hittade eter en stund ett lite bäck som rann ut i vattnet. Hon ville veta vart den ledde så hon började att följa den uppströms genom skogen. Hon ropade på de andra, som kom och följde med. De gick bredvid bäcken tillsammans. De gick över någon myr, trasslade sig igenom snår och väjde för låga grangrenar. Efter ett tag kom de fram till ett par hus. Typiska röda stugor med vita knutar. Den lilla bäcken försvann in bland husen, och eftersom de inte fick gå in på tomterna gick de en stor sväng runt husen. Då såg de en annan bäck som de kunde följa istället. Efter ett tag kom de fram till en grusad bilväg som gick genom skogen. Barnen ville följa den nya bäcken som fortsatte på andra sidan vägen. Men mamman ville inte följa bäcken längre, så de gick ut på den lilla vägen och fortsatte att följa den istället. Efter en stunds promenad kom de fram till en vägkorsning, där deras väg korsades med en till liten grusväg. De svängde in på den istället och de kunde då se en bäck till. De följde då den bäcken medströms. De gick och gick. Barnen började känna sig trötta i benen och frågade om det var långt kvar till stugan. Mamman visste inte riktigt hur långt det var, men hon trodde att det inte kunde vara så långt kvar eftersom de nästan hade gått runt i en cirkel nu. De kunde då se en sjö lite längre fram. Det visade sig att bäcken som de nu följde rann ut i den sjön. Den sjön var samma sjö som de brukade bada i och det var där deras långa promenad hade börjat. Inte på samma ställe, men det var samma sjö. De följde sedan strandkanten tills de kom till den plats där de hade börjat sin promenad några timmar innan. På vägen passerade de några fler hus, men de var då noga med att gå vid strandkanten så att de inte skulle råka gå på någons privata ägor. Alla var nu trötta så de gick tillbaka till stugan, drack choklad och åt mackor innan de gick och lade sig för att sova. Alla somnade bums.

När de sedan dagen därpå skulle berätta för sina släktingar vems förtjänst det var att de hade gått den långa promenaden kunde de inte komma överens. Mamman tyckte att det var tack vare henne för hon hade skickat ut sönerna och hon hade gått med på att gå den långa promenaden. Ida tyckte att det var tack vare henne för hon hade hittat den första bäcken som de följde och det var hon som ville följa den först. Fredrik tyckte att det var hans förtjänst för det var han som hade börjat bråka så att de blev utskickade. Rikard tyckte att det var hans förtjänst eftersom hade tyckt det var så kul att leka i vattnet så de hade stannat så länge så att mamman hade blivit oroligt och gått ut för att kolla till dem. Vems förtjänst var det att det blev en kvällspromenad?

Scarfen från i somras (Ida Netzel)

Augustivinden blåste i hennes hår. Hon slöt sin gråa kappa närmare sig och skyndade på sina steg.
”Bara jag hinner in innan det börjar regna”, tänkte hon.
Blåsten tilltog och den lösknutna scarfen runt hennes hals lösgjorde sig och fladdrade iväg över den blomstrande sommarängen. Hon tvekade. Skulle hon vända tillbaka och hämta den? Den var ju trots allt ett kärt minne.
”Nej, jag hinner inte, jag har redan förlorat den”, tänkte hon tungt och vände sig inte ens om för att se den dansa iväg med vinden.
De första lätta regndropparna började falla, men tilltog snabbt till ett hällregn. Kvinnan började springa över ängen så fort hon kunde. Hon nådde fram till sin stuga i kanten mellan ängen och storskogen, slet upp dörren och kastade sig in. Hon stängde dörren och lutade sig mot den och hämtade andan. Vatten från hela hennes neddränkta kropp droppade ned på golvet till en stor pöl. Hon drog undan de blöta hårstriporna från ansiktet. Tårarna började falla ned för hennes kinder. Hon kunde inte stoppa dem. Hon sjönk ned på det blöta golvet och händerna försökte dölja tårarna. Men för vem skulle de döljas?

Ett år tidigare

Maria satte sig ned framför datorn. Hon hade inte kommit ifrån sin skrivkramp, men hon var nu tvungen att skriva något. Deadline närmade sig och hon hade inte skrivit fler kapitel till boken än de som hon lämnade in för att få förlaget att bli intresserat av hennes skönlitterära roman. Hon skrev trevande några meningar, men utan att läsa igenom dem så raderade hon dem snabbt. Det fanns inget flyt, och hon kom inte på hur hon skulle få ihop sina idéer på ett bra sätt. Maria knöt en hårsnodd kring det långa bruna hår, tog sin kopp och gick till köket. Hon hällde upp det sista kalla kaffet från bryggaren i koppen och ställde in det i mikron. Medan mikron var igång tittade hon ut över kvarterets små nyplanterade rabatter. De tidigaste sommarblommorna trivdes i den varma majsolen och höll på att resa sig mot solen för att kunna sträcka upp sina gröna händer mot den. De stora syrenbuskarna däremot skulle dröja än ett tag innan de var redo att sprida sin doft. Mikron pep att den var klar och Maria rycktes tillbaka till verkligheten. Hon tog koppen och gick tillbaka till sitt arbetsrum. Hon slog sig ned i arbetsstolen, sörplade på kaffet och tittade på de lekande barnen i parken nedanför fönstret som vätte ut mot andra sidan av byggnaden. Många av Marias bekanta hade redan fått barn, men Maria hade mest haft korta förhållanden som snabbt avlöst varandra. Singellivet som hon levde nu hade faktiskt varit mycket längre än någon gång tidigare, i alla fall sedan högstadiet. Kunde det vara så att det var därför hon hade svårt att skriva? Att hennes frustration över situationen var så ovan för henne att det gjorde så att hon hade svårt att koncentrera sig? Maria slog snabbt bort dem tankarna och började skriva några meningar som hon sedan snabbt raderade igen.

Efter några timmar hade Maria bara lyckats skriva en halv till sida, som hon inte ens var nöjd med. Inte ens fyra koppar nybryggt kaffe hade hjälpt. Hon satt nu frustrerad och sörplade i sig sin femte medan hon än en gång fann sig själv sitta och stirrade ut genom fönstret.

”Man ska leva sitt liv…”, tänkte hon långsamt. Hon satte snabbt ned koppen på skrivbordet, stängde av datorn och rusade ut. ”Varför ska jag sitta instängd när jag kan vara ute i friska luften?”
Hon passerade barnens lekplats och gick genom bostadsföreningens kvarter. Barnens skratt försvann bland ljudet från den omkringliggande trafikens muller. Efter en kort promenad kom hon fram till en park. Maria gick med långsammare steg, och efter ett tag, utan att märka det, hade hon stannat och blundade. Hon drog in ett djupt andetag och kände hela sin kropp fyllas av sommarens första egna dofter.
”Hur är det fatt?”
Maria kände en hand på sin axel och reflexmässigt ryckte hon till och gav ifrån sig ett skrik. Hon öppnade ögonen och möte ett par undrande blå ögon som tillhörde en mörkhårig man.
”Det var inte meningen att skrämma dig”, sa han och log blygt.
”Jag stod bara och … njöt av livet”, svarade Maria som var lite skakig i kroppen av adrenalinet.
De stod ett tag och bara såg på varandra innan han presenterade sig som Tristan. De gick runt i parken tillsammans och slog sig sedan ned på en parkbänk. Eftermiddagen gick mot kväll, så de gick vidare till ett café i närheten och tog varsin kopp cappucino. Samtalsämnena rörde allt mellan himmel och jord, och flöt på som rinnande vatten. Hennes puls var fortfarande högre än vanligt, och hade inte gått ned från det att hon skrämdes av Tristan. Men nu var det inte rädslan som fick pulsen att skena iväg, utan en annan spänning. Var det för tidigt att kalla det en förälskelse? Maria kunde inte sluta le, inte ens då hon kom hem efter att de skiljts åt. Hon tog upp den vikta lappen ur byxfickan med hans telefonnummer på, och satte den på kylskåpsdörren. Hon kunde inte ringa honom på en gång. Hon måste hålla ut, vänta någon dag i all fall. Eller åtminstone någon timme. Maria lovade sig att hon fick kontakta Tristan som belöning efter att hon skrivit minst två sidor på romanen. Hon fnissade till medan hon gick tillbaka till sitt arbetsrum. Ibland är det bra att glömma mobiltelefonen hemma, för det är inte samma sak att byta nummer på mobilen som det att få växla telefonnummer på papperslappar… Hon satte på datorn och tog upp mobilen som låg kvar på skrivbordet bredvid datorn. Ett nytt meddelande. Från Tristan. Han hade hunnit först.

Maria och Tristan trivdes väldigt bra tillsammans och deras förhållande utvecklades snabbt till något djupare. Redan bara efter lite mer än en månad senare, i början av juli, åkte de iväg på en gemensam resa till Gotland. Tristan hade lyckats ta ledigt en vecka, och Maria hade inget inplanerat som inte gick att flytta på. Hennes deadline närmade sig, men skrivkrampen hade inte släppt. Eftersom skrivandet fortfarande var låst kunde inte en resa skada. Ingen av dem ville vara bland massor av människor, utan båda ville cykla och bara vara med varandra. De tältade i naturen för att kunna njuta av den och varandra. Det är något speciellt att vakna till soluppgången nära en strand och höra vågorna. Många av kvällarna badade dem tillsammans när solen gick ned. Stränderna tömdes på folk som åkte tillbaka till campingplatser eller stugor. Ofta var dem två ensamma och hade stranden för sig själva. Bara de svaga vågorna hördes och stjärnorna började blinka åt dem. Tristan och Maria ville skapa ett äventyr tillsammans; ett liv med varandra. Hur kan det kännas så bra, så fort? Båda njöt av varandra och sin vecka tillsammans som bara innehöll solsken. De avslutade med en dag i Visby, där de vandrade hand i hand runt i de rosenprydda gränderna. De fikade på ett litet gömt kafé och det kändes precis lika pirrigt och förälskat som det gjorde vid deras första fika tillsammans i maj. Inget hade förändrats av deras känslor för varandra. De visste bara mer om varandra nu. De gick förbi ett marknadsstånd där Maria fick syn på en av de finaste scarfar hon någonsin sett. Det var strofer ur av Shakespeares verk, bland annat ”Kärlek är inte kärlek som förändras när förändringar sker”, skrivna i gammeldags handstil där bokstäverna var i snirkliga slingor utmed hela scarfen. Runt om texten var det nätta murgrönor och hela scarfen hade en lätt gul ton, som om scarfen skulle föreställa samma antika pappersark som de skrevs på från början. Över hela scarfen var det även små söta röda blommor. Tristan såg på Marias blick hur mycket hon ville ha den, och innan Maria hann protestera hade han köpt den åt henne.

”Varje gång du bär den, tänk då på mig”, viskade han till henne då han knöt den löst runt hennes hals.
Han kysste hennes hals, hans läppar snuddade bara vid hennes hud, men Maria kände ändå de intensiva upphetsade ilningarna sprida sig i hela kroppen. Tristan fortsatte med att kyssa henne under örsnibben och på kinden innan han rörde med fingret lätt vid hennes nästipp och strök med andra handen bort hennes hår ifrån ansiktet. De såg varandra i ögonen och båda kände att de var menade för varandra. Ingen av dem behövde uttrycka det i ord. Tristan tryckte lätt Marias huvud mot sitt och deras läppar nuddade varandra. Deras läppar lekte med varandra kärleksfullt. Maria tryckte sig närmare honom och lade armarna om honom. Han var hennes, precis som hon var hans. Så enkelt, så okomplicerat och så rätt var deras relation.

Hemma i vardagen igen var Tristan tvungen att ta igen förlorad arbetstid vid sitt eget företag och jobbade intensivt ett par veckor. Första veckan fungerade, men sedan kände sig Maria väldigt ensam och nästan lite övergiven av Tristan. Varför kunde han inte avvara någon dag i veckan, eller bara några kvällar i veckan, för att bara vara med henne? Varför var det så oerhört viktigt att han jobba så mycket nu? Hade han tröttnat på henne och bara skyllde på jobbet för att slippa henne? Även den relationsförstörande tanken om att det kanske berodde på henne eller något som hon hade sagt eller gjort, började dyka upp i hennes huvud. I mitten på augusti hade de sitt första gräl. Båda sa saker de inte menade, men båda var så frustrerade och arga på situationen att de lät det gå ut över varandra. Maria smällde igen dörren till Tristans lägenhet och sprang ut i augustiskymningen som hade regn i luften. Hon var så arg så hon kokade och för att lugna ned sig gick hon hela vägen hem till sig. På vägen mötte hon glada människor som njöt av att de fortfarande hade några semesterdagar kvar innan de skulle tillbaka till jobbet. Folk satt och drack öl och skrattade på uteställen. Att vara arg och möta glada människor fick Maria att bli sorgsen istället.

De kommande dagarna höll sig Maria för sig själv och hon hade svårt att somna på kvällarna. Det var många tankar som passerade henne. Och många gånger återkom frågor som ”varför blev det såhär”, ”när var det som något hände” och framförallt ”vad hände egentligen”. Hon behövde Tristan och trots att han inte hört av sig kunde hon inte hålla sig själv tillbaka längre. Hon ville inte vara den som gav med sig, men Maria kände att de behövde prata med varandra. Efter en vecka gick hon på kvällen till Tristan och ringde på hans dörr.

”Hej där!”
Maria blev överrumplad och tittade in i ett par ögon som verkade bekanta, men som hon inte sett förut. De tillhörde ett ansikte hon inte riktigt kände igen. Håret var lika mörkt som Tristans och ögonen lika blå, men i övrigt såg han helt annorlunda ut. När mannen såg Marias överraskade min skrattade han.
”Jag är Hector, Tristans bror. Jag är här på besök några dagar. Men jag valde nog fel tillfälle, han är ju aldrig hemma.” Maria visste inte vad hon skulle svara.
”Men kom in, vi kan ju umgås tills han kommer hem”, skrattade Hector.
”Nej, jag ska nog gå nu”, svarade Maria snabbt och vände sig om och gick raskt därifrån.
Innan dörren till trapphuset slog igen efter henne, var Hector ikapp. Hur skulle hon kunna slingra sig ut det här på ett trevligt sätt? Det kunde hon inte. Det slutade med att dem gick tillsammans till kaféet på hörnet av gatan och slog sig ner vid ett fönsterbord. Hector och Maria drack kaffe och Maria märkte att det var lika lätt att prata med Hector som med Tristan. Båda bröderna hade samma glimt i ögat och skrattgropar. Maria kunde inte hjälpa det, men hon blev lite fascinerad av Hector. Han var mer äventyrlig än Tristan, och hade rest runt väldigt mycket i världen. Och alltid hamnat på okända, icke-planerade vägar. Hector frilansade som journalist och fotograf, medan Tristan jobbade på kontor med analyser och struktureringar. Tristan var ofta klädd i kostym och alltid på väg till eller från jobbet. Hector avskydde sådan klädsel och hade ofta kakifärgade eller beigea vildmarkskläder trots att han var ledig och i Sverige.
Plötsligt stod Tristan utanför fönstret. Han måste ha sett dem när han skulle runda gatuhörnet på väg hem från jobbet. Han bara stod där och han såg inte glad ut. Han stirrade på dem båda innan han stannade med blicken på Maria. Hon kände sig lite obekväm, föll ned med blicken mot golvet och ursäktade sig. Hon tackade för fikastunden och det trevliga samtalet innan hon reste sig och gick ut till Tristan. Det blev ett kort samtal mellan dem. Han kunde inte prata om det nu. Han hade tagit med sig jobb hem som han var tvungen att fixa, de fick ses senare och prata. Om några dagar. Maria visste inte hur hon skulle besvara det. Det gick för fort. Hon hann bara med ett osäkert nja, innan Tristan var på väg hem till sig.

Nästa gång som Maria var förbi Tristans lägenhet och Hector öppnade, tvekande hon inte utan gick in. I en kort sms-konversation tidigare under dagen hade Tristan meddelat att han skulle sluta något tidigare just den dagen. I väntan på att Tristan skulle komma hem slog sig Maria och Hector ner i vardagsrummet med varsin kopp kaffe. Maria kände sig efter ett tag trygg med Hector och kunde inte låta bli att berätta för Hector om sin frustration över att hon och Tristan inte har pratat ut. Att han inte har tid för henne längre. Hector såg bekymrad ut och tröstade henne. De bestämde, Maria lite tveksamt och skrämt, till att alla tre ska äta middag senare i veckan hemma hos Tristan. Hector står för maten och ska försöka hjälpa utan att stjälpa Tristan och Maria att lösa sina knutar.

Hector ska försöka få Maria och Tristan att hitta tillbaka till varandra. Genom att göra den perfekta ”hitta-tillbaka-till-varandra-samtals”-middagen. En middag för tre, som ska kunna fortsätta till en middag för två om allt går vägen. Det stack till lite i Hector. Varför skulle hans bror som ändå alltid jobbar ha en sådan underbar tjej, som han dessutom inte verkar bry sig om? Tänk om ändå Maria kunde dra sig till Hector istället… Hector ryckte till och blev arg på sig själv. Han skulle aldrig göra så mot sin bror! Maria hade kommit och de satt och väntade på Tristan. Maten var strax klar, och Hector gjorde de sista förberedelserna innan han kom och satte sig bredvid Maria i vardagsrumssoffan. Klockan tickade iväg och blev nio. Utan att någon tänkt på det så satt dem nu och smuttade på varsitt glas vin och åt kex. Vid klockan elva ringde Tristan och Hector svarade. Han sade inte mycket så Maria visste inte riktigt vad de pratade om.

”Tristan kommer inte hem ikväll”, sa Hector dämpat när han lagt på luren. ”Strul på jobbet.” När Maria bara tittar ledset på honom fortsätter han förklarande: ”Det var en framflyttad deadline, och samarbetspartnern bor i en annan tidszon så det blir nattarbete för honom. Igen.”
”Jag ska väl gå hem”, sa Maria besviket och försökte le. Trots att hon hade fasat lite av nervositet att möta Tristan och reda ut allting, kändes det väldigt tungt när det nu var definitivt att han inte skulle komma.
”Nej, stanna ett tag till! Jag har ändå inget för mig. Och maten måste ändå ätas upp.”
Ingen av dem rörde sig mot maten. Båda satt kvar i soffan och tittade ner i golvet. Vad skulle de säga till varandra nu? De vände blickarna mot varandra och båda förstod att den andre var besviken över att Tristan inte skulle komma. Hector flyttade sig närmare Maria och sade tröstande ord till henne om att Maria var värd någon som gav henne mer av sin tid. De satt ett tag och höll om varandra. Maria kände att hon hade druckit lite för mycket vin. Var det därför som Hector just nu kändes väldigt attraktiv? Hector rörde vid hennes kind precis som Tristan brukade göra och tryckte henne lätt mot sig. Maria gjorde inget för att flytta sig ifrån honom. Deras läppar möttes och ingen av dem kunde släppa den andre.

Maria vaknade upp med en lätt huvudvärk och visste först inte var hon var. Morgonens tidigaste strålar sträckte sig in i sovrummet. Hon strök bort håret från ansiktet och såg Tristan stå vid fotänden av sängen. Han såg på henne men hon kunde inte tolka hans ansiktsuttryck. Hon flyttade armen för att kunna sätta sig upp och kände då en kropp bredvid sig, som försökte dra henne till sig. Hon vred på huvudet och såg att det var Hector, som fortfarande sov. Tiden stannade för Maria. Vad hade hon gjort?! Hon mindes att hon hade kysst Hector, men inte vad som hände efter det. Tristan vände snabbt på klacken och gick ut till köket och lutade sig mot köksbänken. Maria slet åt sig morgonrocken hon tidigare lämnat hos Tristan, tog sig för sitt sköra huvud och skyndade sig efter honom.

”Är jag ingenting för dig?”
Tristans röst darrade och han vände sig inte mot henne utan fortsatte att stirra ned i bänken.
”Du betyder allt för mig!”
Maria började gå emot honom, men stannade mitt på golvet. Ingen sade något.
”Varför… Varför gjorde ni det?”
Maria kände sig oerhört liten. Vad skulle hon svara? Varför hade hon gått till sängs med Tristans bror? Eller hade hon egentligen gjort det? Just nu kunde hon inte komma på varför. Hon älskade ju Tristan, ingen annan. Maria gick fram till Tristan och lade handen på hans axel, men Tristan vände sig snabbt om och slog ned hennes hand. Hans ögon blixtrade av ilska. Och något mer. Oförståelse? Besvikelse? Ledsamhet? Förakt? Krossat hjärta var i alla fall en av de alla känslor som Tristan kände just nu. Maria ville röra vid honom, men hans blick fick henne att istället backa ett steg bakåt.
”Jag älskar dig”, viskade Maria och tittade ned i golvet. Hon kände en sådan stor skam att hon inte kunde möta Tristans blick. Om Tristan alldeles nyss visat sig skör och gett uttryck för ett krossat hjärta, hade han nu kapslat in sig och visade en allvarsam min.
Tristan fnös åt henne. Han knöt sina händer och tog ett steg mot henne. Men inget mer. Ingen av dem sa något och inte heller rörde sig. Maria kände Tristans blick bränna henne. Båda hörde Hectors steg komma mot dem. När han kom fram spände Tristan ögonen i honom istället, och bröderna stod och såg på varandra.
”När jag kommer tillbaka ska båda ni två vara ute ur min lägenhet”, sa Tristan sammanbitet. ”Jag vill aldrig mer se någon av er igen!” Och utan att se på någon av dem gick han. Dem hann inte svara honom innan han redan var borta.

Maria och Hector sa inte ett ord till varandra då de klädde på sig. Maria plocka snabbt ihop de få saker hon hade med sig och skyndade sig hem. Hennes huvud var tomt på tankar. Hon kröp ned i sin säng och drog täcket över huvudet. Hennes hjärta brast.

Maria var helt förkrossad. Hon visste att relationen med Tristan nu definitivt var över. ”En relation som inte var någon relation”, tänkte hon tungt. Maria kände att hon nu verkligen behövde ett miljöombyte. En släkting till henne hade en stuga ute på landet. Och när hon hörde av sig var det inga problem för henne att få låna stugan. Stugan låg i ett skogsbryn med vy ut över både ett öppet landskap med kullar och mot en stor skog. Med brustet hjärta och sin dator flyttade hon in där och kände hur skrivkrampen släppte mer och mer. Maria visste nu vad hon skulle skriva. Från september och hela hösten satt hon i den lilla stugan och skrev. Hennes humör skiftade såsom färgerna på löven. Hon åkte tillbaka till staden och kontaktade förlaget i mellandagarna efter jul. De var lagom glada över hennes försening, men de blev desto gladare när de läst hela den färdigskrivna boken. Sedan gick allting fort under våren. Hon flyttade tillbaka till stan. Realesen, intervjuer, andra tryckning och att börja skriva bok nummer två. Men under hela den här tiden kunde hon inte släppa tankarna på Tristan. Maria gjorde allt för att ha tankarna fäst på annat, men det var inte alltid det lyckades. De kvällar då hon inte lyckades stupa i säng av trötthet, eller satt uppe och skrev på nya boken, vandrade tankarna till Tristan och vägrade släppa minnet av hans sorgsna min. Det sista ögonblick hon hade sett honom innan han gått ut ur lägenheten och hennes liv. Men den bild som oftast dök upp i hennes huvud var när Tristan var så allvarlig och fnös åt henne. Som om hon inte betydde något för honom, och hon kände sig så enormt skyldig. Ibland var känslan så djup att hon inte kunde hålla emot tårarna som trängde sig fram. Hon lät dem falla. Men trots det byggde hon upp sig själv och sin styrka. Speciellt styrkan över att inte ha behovet av bekräftelse från andra. Något hon tidigare förnekat för sig själv att det var orsaken till de tidigare korta förhållandena. Tårarna kom mer för att hon saknade Tristan, inte för att hon var ensam.

Efter uppbrottet med Maria hade Tristan vägrat att prata med varken Maria eller Hector. Trots alla Hectors försök. För varför skulle han pratat med dem? Vad fanns det att säga? Var fanns deras förståelse för hans jobb och de krav som fanns på honom? Istället hade de dragits till varandra… De hade gått till sängs tillsammans… Hector rös till varje gång vid tanken. Rysning av ilska eller obehag? Han hade varje kväll han jobbat över tänkt på Maria. När han behövt en kort paus hade han blundat och tänkt på hennes smekningar. Ja, han hade nästan kunnat känna hennes smekningar på sin hud. Och vad hade hon gjort bakom hans rygg? Hon låg med hans bror! Hur kunde hon!

Även Tristan behövde ett miljöombyte. När alla avtal var rodda i hamn tog han ledigt från jobbet och reste runt i världen utan några speciella mål. Äventyr som kunde få hans tankar att släppa bilden av Hector och Maria, fick vara målet i sig. Han behövde pröva att leva ostrukturerat, utan planering, och våga släppa loss. Och bara tänka på sig själv för omväxlingsskull. Att slänga av sig kostymen. Men det var svårt att släppa bilden av Maria i sängen med Hector. Han kom på sig själv med att han hade blandade känslor över den minnesbilden. Han åtrådde bilden av Maria liggandes i hans säng som hastigt vaknar upp och tittar upp mot honom med förvåning. Samtidigt känner han sig äcklad över henne tillsammans med sin bror, över vad hon gjort mot honom, i hans säng.

Maria och Hector pratade med varandra en gång över telefon efter det som hände. Hector berättade att han försökt ringa sin bror, men inte fått tag på honom. Tristans mobilnummer hade upphört, utan han hade tydligen bytt nummer. De på hans jobb hade fått tydliga instruktioner att inte säga något om Tristans resa till varken Hector eller Maria. Tristan ville inte bli kontaktad och störd under sin välförtjänta ledighet sa de. Maria hade själv inte försökt kontakta Tristan. Hon visste att allt var över. Det fanns inget hon kunde säga eller göra som gjorde otroheten ogjord. Hector harklade sig.

”Jag kommer ihåg vad som hände den natten”, mumlade han. ”Det var faktiskt därför jag ringde dig nu. Jag ville helst prata med Tristan om det först, men som sagt, jag får inte tag på honom.”
Det blev en lång paus. Maria nästan höll andan, medan Hector samlade sig. Hector började sedan berätta. Hur det hade druckit, han hade tröstat henne, med kram och kyssar. Men efter att tag hade Maria stretat emot.
”Jag försökte få dig till mer men… ”, fortsatte han.

När de första tidiga sommarblommorna slog ut, flyttade Maria ut till stugan igen. Hennes fingrar flög nu enkelt fram över tangentbordet till datorn med samma rytm som storstadens puls, men hon gillade tanken på att tillbringa sommaren en bit ifrån stadens liv och stress. Ängen utanför stugan gav en sådan ro när vinden tog tag i det höga gräset och gjorde så att hela ängen dansade för henne. Att sitta med ryggen mot stugväggen, vänd mot solen och dricka kaffe samtidigt se ut över omgivningen och höra naturens egna ljud var guld värt. Vad mer behövde hon? Vad mer kunde hon önska?

Maria stod nu i det öppna landskapet med kullar och dungar, en bit bort från stugan och beundrade vyn hon hade framför sig. Svensk sensommar när den är som vackrast med blommor och djurliv. Och utan att regnet faller ned. Hon andades in den svala luften som visade på att det var i slutet av augusti. Doften visade på att hösten snart skulle börja. Ett djupt andetag räckte nu för att ge henne en inre frid. Hon blundade och tog några extra långsamma andetag för att syresätta hjärnan ordentligt, för att fantasin skulle sätta fart och ge henne nya personer och miljöer att skriva om. Händelserna och äventyren i stort hade hon redan kommit på till sin tredje roman, men hon hade inte riktigt fått fram bilder över hur huvudkaraktärerna skulle vara. De mörka molnen började närma sig snabbt från horisonten mot henne. Hon kände hur blåsten tilltog och hennes långa gråa kappa började fladdra med högre intensitet. Maria tittade upp och tyckte hon såg Tristan vid en av dungarna. Hon blundade och tittade sedan dit igen men såg bara träd. Att hon fortfarande inte kunde släppa Tristan… Han hade inte hört av sig, och det hade inte setts på ett år. Maria trodde att hon hade blivit starkare under det här året, men varför skulle hon då se honom framför sig? ”Jag lever väl på hoppet”, viskade Maria sorgset för sig själv och började gå tillbaka mot stugan.

Nutid

Hon kände sig just nu väldigt ynklig, där hon satt ihopkrupen på golvet fortfarande med händerna för ansiktet. Hon lät tårarna fortsätta falla och kunde inte hålla tillbaka snyftningarna som kom. Åskan dundrade på utanför. ”Tristan jag saknar dig så”, snyftade hon fram. ”Jag gör vad som helst för att du ska komma tillbaka”.
”Du behöver inte göra något. Jag är här nu. Jag är här för att stanna”.
Maria kände igen den lugna rösten. Hennes snyftningar gick inte att stoppa. Hon hörde dörren stängas och kände Tristan sjunka ned bredvid henne. Han slöt sina armar kring henne och kramade om henne. Han tryckte henne hårt intill sig. Maria tog bort händerna för ansiktet och inföll också i deras kram. Hon tittade upp och mellan tårarna såg hon scarfen ligga på golvet bredvid dem.