Min dröm blir sann! (Ida Netzel 1998: del 2)

Jasmine hade helt glömt bort att bandet även skulle besöka hennes skola. Och tur var väl det för hon skulle inte vågat gå dit den dagen i så fall. När hon kom fram blev hon påmind av sina klasskamrater, och resten av förmiddagen gick hon i sin egen, nervösa värld. Bandet skulle komma efter lunchen. Skolan hade ett vilorum, där man kan sitta i en soffgrupp och vila, eller ett biljardbord för att spela biljard medan man klurade på något. Väldigt bra och mycket uppskattat. Detta rum var högst upp i skolans gråa fyravåningshus. Jasmine gick dit för att lugna ner sig och komma på andra tankar. Där såg hon en av sina klasskompisar, Josefine, stå och prata med rektorn. Jasmine nickade till henne, och när de hade pratat färdigt kom Josefine fram till henne.

- ”Har bandet kommit än”, frågade hon förväntansfullt.
- ”Inte innan jag gick upp hit, men det är möjligt att de har kommit nu”, svarade Jasmine.
- ”Nervös över att träffa dem?”
- ”Det känns som om jag ska svimma. Fast vi kommer nog inte att se dem så mycket, eftersom det ju inte vi som ska guida dem runt. Tur.”
- ”Snacka för dig själv. Jag kallar inte det kul. Jag tänker dessutom hålla mig framme. Speciellt framför den mörkhårige. Han är bara så wow!”
Jasmine log åt henne. ”Du skulle bara veta, det känns inte likadant när man står öga mot öga med dem”, tänkte Jasmine för sig själv. Josefine tog tag i Jasmine och drog med sig henne ner till bottenvåningen.
- ”Vi måste hitta dem”, sade Josefine medan de sprang nerför trapporna. Jasmine kände sig som en trasa, hon bara följde med. Hon kunde inte slita sig loss, hon var för apatisk i sitt nervösa tillstånd. Jasmine försökte låta överdrivet andfådd så att kamraten skulle dra ner på tempot, men istället började Josefine springa snabbare.
- ”Snart ser vi dem, snart är vi framme”, flåsade Josefine.
När de kom till foajén tvärstannade Josefine och Jasmine sprang rakt in i henne. Jasmine såg det Josefine hade sett hundradelen före henne: bandet. De satt och väntade i en soffgrupp i foajén. Några läste tidningen medan de andra pratade med varandra. När Jasmine sprang in i sin kamrat, hade båda stönat till, vilket hade fått bandmedlemmarna att titta upp. Jasmine såg den yngste bandmedlemmen. Han hade en svart keps. ”Han kanske har en dålig hårdag”, tänkte Jasmine för att lätta upp sitt humör.
- ”Ser jag ok ut”, viskade klasskompisen till Jasmine.
Jasmine nickade tillbaka. Josefine gick då snabbt fram till bandet och presenterade sig själv och Jasmine för dem. Hon presenterade sig själv extra noga för den mörkhårige, den som hon tyckte var snyggast. Den yngste bandmedlemmen log mot Jasmine, och påpekade att det var ju hon som hade fått hans ros på konserten. Josefine gapade, men stängde snabbt munnen och började blinka in sig hos den mörkhårige som började känna sig lite besvärad. Han var nog lika besvärad som Jasmine kände sig obekväm och nervös. Jasmine fick fram ett snabbt ”kul-att-ses-men-jag-måste-tyvärr-gå-hejdå” och skyndade sig ut på gården utanför. Hon tog ett djupt andetag.

Jasmine satte sig på en träbänk i närheten. Solen sken. Hon blundade och solade ansiktet. Pulsen började gå ner och hon kände sig normal igen. Efter ett tag blev det skugga framför henne och hon tittade upp. Det var inte att solen hade gått i moln utan den yngste bandmedlemmen hade kommit ut och ställt sig framför henne. Han stod och tittade på henne ett tag innan han satte sig bredvid henne på bänken.

- ”Varför gick du”, frågade han och såg intresserat på henne.
Det blev tyst. Vad skulle hon säga? Att hon höll på att svimma av nervositet? Att hennes hjärna vägrade fungera så hon inte kunde prata med dem?
- ”Jag kände att det var trevligare ute i solen”, sade hon sedan, men ångade sig direkt. Varför skulle hon säga så? Det lät ju bara dumt.
- ”Du har rätt”, svarade han och vände sig mot solen och blundade. ”Vad heter du?”
- ”Jasmine. Och du?”
- ”Endymion.”
Jasmine såg att han log. Ett gulligt leende som också fick henne att le. Plötsligt började marken att skaka. De tittade på varandra. Massor av människor kom utspringandes ur skolbyggnaden. Jasmine och Endymion hörde skrik från någon i byggnaden och de visste vad de var tvungna att göra. Båda rusade in mot strömmen av människor som var på väg ut och de följde skriket. Skakningarna hade slutat för tillfället. Byggnaden var snabbt nästan helt utrymt så det var inte så många andra ljud som störde. De sprang genom foajén och sprang till andra våningen. Där var det två småflickor som hade hamnat under en tung bokhylla och brutit benen. De hjälptes ut av Jasmine och Endymion, och ute på gården kom läraren och prickade av att de var hittade. Man kunde på håll höra ambulanssirener närma sig. Jasmine tänkte att det kunde finnas fler där inne i byggnaden, fast de kanske inte kunde skrika. De kunde ju ha svimmat. Så hon sprang in igen innan någon hann stoppa henne, och hon kollade igenom rum för rum, våning för våning. Endymion följde efter henne och de hjälptes åt att kolla varje utrymme. När de hade kollat alla rum och var på fjärde våningen började det att skaka igen. Efterskalv, vilken var kraftigare än de första. De ramlade omkull på golvet. De försökte krypa till trappan för att ta sig ner, men innan de hann ut ur rummet, mörknade det för deras ögon.

Jasmine blinkade till och hon började se ett ljus. Hon öppnade ögonen och såg solstrålar lysa in genom det krossade fönstret. Sanddamm flög i luften. Fönstret hade krossats av någonting tungt som hade ramlat vid jordbävningen. Det var även någonting som hade slagit både henne och Endymion hårt i huvudet så att de hade tuppat av. Hon kunde höra sirenerna. ”Kommer det ännu fler”, tänkte hon, ”eller kan det vara de vi hörde förut som fortfarande är på väg”. Jasmine reste på sig och skrapade bort lite glassplitter från ena armen. Hon tittade sig omkring och såg Endymion ligga under ett bord. Det såg ut som om han låg och sov. Jasmine drog undan bordet och försökte sedan väcka honom. Han stönade till innan han blev medvetslös igen. Jasmine städade undan glassplitter från golvet och drog honom ut ur rummet. Han rörde sig inte. Jasmine kollade att han andades och, jo, det gjorde han. Hon hörde att ambulanserna hade kommit fram och sedan även steg i trappan.
- ”Här är vi, på fjärde våningen!”
Hon hörde sedan att stegen raskades på och rätt som det var, var ambulans personalen där. De hjälpte Jasmine och Endymion ner. Jasmine berättade snabbt var vilka rum de redan hade sökt av. Endymion lades på bår och lyftes in i en ambulans. Han vaknade precis upp då och grep tag i Jasmines tröjärm.
- ”Följ med mig”, viskade han svagt innan han tappade den lilla energi som han hade haft och släppte taget om henne. Han blundade igen.
Jasmine steg in i ambulansen, tog hans hand i sin och ambulansen åkte iväg. På sjukhuset drog de iväg med honom till en sal. Jasmine gick in på en toalett för att skölja av blodet från glassplittret och se om hon hade fått några blåmärken. Inga blåmärken som syntes men en stor bula i bakhuvudet. Sedan sjönk hon trött ihop på en bänk utanför, vid väntsalen. Efter ett tag somnade hon.

- ”Jasmine, ska vi gå och äta?”
- ”Visst.”
Jasmine och några andra gick till en närliggande restaurang. Alla var glada. När de svängde runt hörnet såg Jasmine fem personer som hon kände igen men som hon inte kunde placera varifrån hon kände igen dem. De frågade om vägen till närmsta bio, och Jasmine beskrev vägen. De fem personerna tackad och gick vidare, men innan de försvann helt, vände en av dem sig om och gjorde ett hjärta med händerna mot Jasmine. Han log mot henne.

Efter middagen med sina vänner gick Jasmine hem till sig och satte sig framför TV:n. Det knackade på dörren och hon gick och öppnade. Där stod han som hade gjort ett hjärta mot henne. Han frågade om han fick komma in. Jasmine var lite chockad över att han hade hittat henne, men hon nickade till svar att han fick komma in. Han svarade, som om han kunde läsa hennes tankar, att hans hjärta hade visat vägen. Han närmade sig henne och hon höll andan av spänning. Han började suddas ut och tyna bort.

- ”Vakna, jag ska visa dig var Endymion är”, sade en sjuksköterska och ruskade lätt om Jasmine.
Jasmine reste sig upp och följde efter sköterskan till en sjuksal. Jasmine gnuggade sig i ögonen och gäspade hur länge hade hon sovit? Hon tippade på att det inte var så värst länge, bara så att hon hade blivit tröttare. Hon gick in salen och satte sig på en stol bredvid hans sjuksäng. Han sov men andades djupt. Jasmine kunde inte låta bli att fläta samman sina fingrar med hans. Han sov fortfarande, utan att röra sig. Han var snygg, och såg fridfull ut där han låg. Hon drog undan en hårslinga från hans ansikte, sedan lutade hon sig mot hans sängkant och somnade.

Jasmine vaknade av solen som sken in genom sjukhusfönstret. Hon blinkade till och kände att hennes fingrar fortfarande var sammanflätade med hans. När hon tittade upp såg hon att han låg och tittade på henne. Deras ögon möttes och de log mot varandra.
- ” Mitt hjärta har visat mig vägen”, viskade han.