Spökets gåta (del 3)

Del II

Andreas och Malin skrek och tryckte sig ut genom dörren samtidigt. Den mörka rösten skrattade åt dem. De kom ut i korridoren med spöket efter sig. Malin viftade vilt med armarna runt omkring sig och spöket sprang förbi dem och fortsatte framåt i korridoren. De hörde dess elaka skratt eka i korridoren efter den. Malin och Andreas lugnade ner sig när skrattet tonades ner, och de gick då åt andra hållet. De kände mer och mer att slottets korridorer var som en labyrint. Vem kunde tro detta om slottets ruiner ovanför marken? Mystiskt.

Efter en stunds vandring såg de ett ljus längre fram i korridoren. Andreas ville att de skulle följa efter ljuset och se vart det ledde dem. Malin blev lite osäker och frågade Andreas om det verkligen var så klokt.
- ”Vi kanske hamnar i trans igen”, viskade Malin oroligt och tog tag i Andreas tröjärm.
- ”Det är ingen risk, vi följer efter tyst och utan att de ser oss.”
- ”Bara det inte plötsligt försvinner eller rör sig i all evighet och aldrig stannar”, mumlade Malin för sig själv.
De följde efter ljuset under tystnad, båda var fulla av sina egna tankar.
- ”När jag slogs mot spöket för en stund sedan…” började Malin.
Andreas hade svårt att hålla sig för skratt. Malin såg irriterat på honom innan hon fortsatte:
- ”… så kände jag att det hade ben, ja, människoben.”
- ”Ja, mina misstankar har varit att det är vanliga människor under spökdräkter, men jag har inte haft något bevis för det. Förrän nu. Jag gissar på att det är något som de vill dölja. Men vad?”
De fortsatte att gå under tystnad. Då blev de överrumplade av synen av ett spöke igen. De vände sig inte om för att springa iväg som de hade gjort förut, utan stod alldeles stilla, vilket måste ha gjort spöket nervöst för det skrek: ”Följ inte efter, för då kommer ni att dö!” innan den sprang iväg och var försvunnen lika snabbt som den hade dykt upp. Malin och Andreas hörde en dörr smälla igen inte långt ifrån dem, men det lät som om det kom innanför murväggen bredvid dem. De skyndade på sina steg, vek av vid korsningen som ledde en korridor parallellt med den som de just kom ifrån. Där såg de en dörr. När de hade gått in genom den hade de kommit in till ett rum där det fanns massor av dörrar, åt alla håll. Malin och Andreas visste inte vilken dörr de skulle ta, så Andreas pekade på en dörr efter ett tag och sade att de var tvungna att chansa på någon. Det var dörren längst till höger.
- ”Och om det visar sig att den inte verkar leda någon vart så är det bara att öppna nästa dörr och kolla där”, sade han med en axelryckning.
De gick fram till den dörr som Andreas hade pekat mot, men just som de skulle öppna den, hörde de röster från en av mitten dörrarna (alltså en av de dörrar som var mittemot den dörr som de just hade kommit in genom). De följde rösterna och lade öronen mot den dörr som ljudet kom ifrån.
- ”Du menar alltså att du inte är säker på att du skrämde ungarna den här gången och att de börjar komma oss på spåret?!”
Rösten var pipig och man hörde att den som pratade, eller snarare skrek, var upprörd och arg. Malin och Andreas hörde en djup suck och att samme person som pratade nyss sade till den andre: ”Kom ihåg vad jag har sagt. Ingen får veta något om oss eller om vad vi gör.”
Malin och Andreas hörde att de båda personerna kom emot dem, så de sprang för att gömma sig bakom en dörr bredvid. Men den gick inte att öppna! De prövade med nästa dörr, som gick att öppna och de skyndade sig in genom den, men de lämnade en liten springa mellan dörren och karmen. De ställde sig så att båda skulle se vilka två filurer som skulle komma ut genom den andre dörren. Den andre dörren öppnades. Malin och Andreas höll andan. Mycket riktigt var det två personer som kom ut. Den ene var en liten, kort man som var klädd i svarta kläder. Det var som han hade kläder som var extra smidiga, som man lätt kunde röra sig. Den andre var mycket större och kraftigare och bar en spökdräkt över ena armen.
- ”Sätt på dig den där”, väste den korte, som var den som de hade hört tidigare, ”någon kan ju se dig”.
Den större av dem satte på sig dräkten, medan den korte fällde en mörk luva över sitt huvud. Den korte gav den andre ett par papper och sade en kod innan han snabbt försvann. ”Spöket” som var kvar sade samma sak och tände en oljelampa, innan även han försvann in genom en av de andra dörrarna.
- ”De sade samma sak till varandra som Frida hade sagt för att komma in i slottet. Det måste vara en kod som de har”, viskade Andreas uppspelt till Malin.
- ”Eller en kod för att öppna vissa speciella dörrar”, svarade Malin, ”för märkte du inte att både väggen och dörren öppnades när de sade koden.”
- ”Javisst, och det kanske är en hel hop med banditer här under marken som endast öppnar lönndörrar åt varandra”, sade Andreas och log ironiskt åt Malin.
Malin skakade på huvudet åt Andreas som var ganska jobbig ibland. Att han inte ville tro på henne! De tyckte båda att de skulle följa efter ”spöket”, så de gick fram till dörren som spöket hade passerat. Men de kunde inte få upp dörren. Malin log mot Andreas som erkände att Malin hade haft rätt angående koden och dörröppnandet. De försökte komma ihåg hur det hade låtit och de gjorde ett par försökt. Det tog lång tid och det vankade av och an och tänkte. Under tiden kom Malin på var hon hade sett den storväxtes ansikte förut. Det var i dagstidningar från några veckor tillbaka och han var en känd skurk som nyss hade rymt från ett fängelse.

Dörren öppnade sig och de skyndade sig in genom den. De hade kommit till ännu en korridor. Den här var alldeles mörk så de fick känna sig fram på väggarna med sina händer. Plötsligt kände Andreas att väggen tog slut, och viskade det till Malin. De följde den nya korridoren en bit tills de såg ett ljussken bakom ett stort draperi. De kikade in bakom det försiktigt så att ingen skulle kunna höra eller se dem. ”Spöket” hade sin dräkt på, och det såg ut som om han väntade på någon. De hörde mummel som verkade vara nära dem. En av väggarna i rummet som ”spöket” stod i öppnades genom att flytta sig i sidled och in kom Frida och Daniel. Väggen fortsatte att stå öppen. Utan att tänka sig för sprang Malin fram till Frida och Daniel. Hon tänkte inte på att de fortfarande var i trans. Andreas hann inte stoppa henne, utan kunde bara följa efter henne fram från draperiet och ut till mitten i rummet.

- ”Vad gör ni här era snorungar?!”
Spöket var chockad men blev snabbt arg.
- ”Tror du vi fyra kan klara av honom”, viskade Malin till Andreas.
- ”Du glömmer att de andra två fortfarande är i trans”, viskade Andreas tillbaka när spöket rörde sig emot dem.
- ”Ni två”, sade spöket bestämt och pekade på Frida och Daniel, ”gör det ni ska göra, ni vet vad”. Och sedan gick han förbi dem och ut ur rummet.
Frida och Daniel vände sig mot Andreas och Malin. De stod och såg på dem med tomma blickar. Andreas tittade sig omkring i rummet. Väggen hade stängts efter spöket och draperiet såg han inte längre till. Frida och Daniel gick framåt, Frida tog tag i Malins armar och höll dem i ett hårt grepp, medan Daniel gjorde det samma på Andreas. Malin började få panik och försökte prata förstånd med Frida samtidigt som hon försökte vrida sig ur hennes grepp. Det hjälpte inte. Andreas däremot var lite starkare än Daniel och lyckades efter en stunds brottning på golvet slita sig loss. I självförsvar råkade han slå till Daniel så att han ramlade mot väggen och svimmade. Malin hade nu lyckats att slita loss sin ena arm och drog Frida i håret. Något som Frida i vanliga fall skulle ha reagerat på genom att ge Malin en kraftig örfil. Men Frida rörde inte en min. Andreas hade hjälpt Daniel att kvickna till innan han kom och hjälpte Malin att slita sig loss från Fridas starka, krampaktiga grepp. Malin var så rädd så hon viftade vilt omkring sig med sina armar och lyckades träffa Frida med ett hårt slag, så att Frida föll till golvet. Även hon hade nu svimmat. Andreas fick henne att vakna upp ganska snabbt. Malin var alldeles darrig och sjönk ner på golvet bredvid Daniel som fortfarande var lite vimmelkantig efter både att ha varit i trans och blivit nockad.

Här slutade jag tvärt att skriva på denna berättelse i o m att det blev sommarlov i skolan. Kommentera gärna vad du tycker om Spökets Gåta!