För
ett tag sedan fyllde jag 30 år, något jag bävat för länge. Jag har hela tiden
sett det så att när man når 30-tröskeln ska man ha uppnått vissa mål i livet,
och liksom vara på gång med livet och börjat med allt som man vill hinna göra.
Ju närmare jag kommit, desto mer ångest har jag känt över att jag inte har
varit där. Jag har inte gjort det som jag upplever att samhället (och även jag själv)
ställt för krav på mig att jag ska ha uppnått. Vad som hör till att man ska ha
bockat av på sin ”vuxenlista”.
Så därför flydde jag fältet under min 30-års dag och åkte till spa:t Quality Spa & Resort Dalecarlia i Tällberg, Dalarna. Där var det första gången jag prövade på någon spabehandling. Såklart, när jag själv får välja, så ska choklad involveras, så jag tog en chokladbehandling. Tur att jag både blev inplastad och inbäddad så jag inte kunde slicka upp krämen… Två dagar att bara relaxa i bubbelpool, bastu och vilorum. Och det kändes verkligen bra när jag satt i varma utepoolen medan det snöade! Stjärnorna lyste på den mörka himlen och det kom snö. Inte mycket, men det var riktiga flingor. Jag hade önskat i födelsedagspresent, som jag gör varje år, att få snö på min födelsedag. Tack Du som uppfyllde min önskan! Men jag ser fortfarande fram emot när det blir en likadan snöstorm som det var då jag döptes. Jag är nöjd med mitt lilla firande, men jag är fortfarande inte nöjd över min ålder.
Men varför känns det som att jag är så gammal i själen, men stretar emot så att åldras? Jag vet att jag inte är ensam att känna att livet rusar fram utan stopp vid oaser. Helst ska man vara ett underbarn som går ut skolan några år tidigare än andra, för att hinna med flera universitetsexamina och prövat på olika jobb där man ska ha lovordats och fått många kontakter. Därefter ska man bege sig ut i världen och klättra på karriärsstegen. Och glöm inte att pressa in tid för familj, vänner och gifta dig och skaffa barn under denna period också. Detta ska vara gjort innan du fyllt 25 år, för att sedan ”luta dig tillbaka” och bara se hur dina pengar rullar in på kontot tack vare din höga position på jobbet. Och glöm inte att känna hur lite pengar du egentligen tjänar för du måste ju ta lite lån när du köper en nybyggd villa till din lilla egna familj. När du läser detta, hyperventilerar du nu? Det gör jag. Jag vet att jag överdriver, men verkligheten är inte så långt bort som man kan tro. Unga människor slits ut tidigt i strävan efter tidig karriär och kunna bocka av alla punkter på ”jag har lyckats”-listan. I medier jämför man sig själv med andra. Inte bara med en person, utan jämför sig med alla. Man jämför sig med allt det bästa som andra har gjort, kan och lyckats med. Det är inte konstigt att lilla jag då känner mig misslyckad, att jag inte har åstadkommit lika mycket i livet som ”alla andra”. Det går inte att sträcka på sig och tänka på vad man själv har presterat. Det verkar så fjuttigt att jämföra sin egen prestation i Halvklassikern mot dem som gjort Helklassikern, sina resor till Gran Canaria med dem resor som andra har gjort spontant till Sydamerika och levt med locals mitt ute i vildmarken, sitt engagemang som kontaktperson med dem som åker till Afrika och jobbar som volontär för sjuka människor. Vad har jag gjort bra i livet? Vad har jag presterat och lyckats med? När kan jag sträcka på mig och känna mig stolt över mig själv och de val jag har gjort i mitt liv?
Och så ska man ha en blogg, för att kunna visa allt man gjort, gör och skall göra samt upplevelser, kontakter, kändismöten och gud vet allt. Jippi, här kan även jag sträcka på mig att jag följer med strömmen av det man ska ha gjort i livet för att ha lyckats. Jag har i alla fall en blogg. Fast jag får väl erkänna att min blogg inte drar till sig så många läsare som kändisskribenterna. Något säger mig att vill man tjäna pengar på att blogga ska man skriva om kändisar man möter (grattis ni som bor i Stockholm eller Hollywood) eller mode (jag är imponerad av att det finns dem som kan skriva om att något är inne, vanligt och trendigt när det är innan säsongen i fråga, eget och annorlunda, och få det att vara samma sak).
Jag skrev ett kontrakt med mig själv då jag nyktrade till efter en rejäl ångestfylla då jag fyllde 25 år, ”30 saker att göra innan 30”. Jag blandade saker som jag tyckte att jag måste ha gjort, med saker som skulle få mig att leva ett mer aktivt liv. Samtidigt som jag utmanade mig själv. Utmanade mig själv att våga göra nya saker. Tyvärr har jag brutit kontraktet. Jag har inte gjort alla saker…
De punkter jag har klarat av är:
1.
Tatuera mig. Det gjorde jag faktiskt
både under 2011 och 2014, och självklart gjorde jag det hos ” Color Chaos
Tattoo and Art”! Min sköldistatuering med texten ”Carpe Diem” gör mig så glad.
Och min tatuering med Horusöga ska kanske kompletteras med lite hieroglyfer.
2.
Ha ett fast jobb. Check.
3.
Varit i Italien. Här tänkte jag på
ett turistbesök i Rom, men istället gick min vända till Assisi och handlade om
helgonet Fransiskus. Det blev en resa med mycket funderingar och reflektioner.
4.
Skickat in en novell till en tidning.
Jag har varit med i några novelltävlingar, men det är inga tidningar som nappat
på mina små berättelser. Så bra, för då publicerar jag dem på min blogg istället
så alla kan läsa dem!
5.
Skickat in något av alla mina skrivna
verk till ett bokförlag. Jag skickade till några stycken, men inte heller
här något napp. Tyvärr.
6.
Gjort pepparkaksdeg själv. Minst tre
gånger har jag lyckats, men jisses vad många pepparkakor det blir på bara en
sats! Först tänkte jag bara baka pepparkakor en gång inför en jul, bara för att
kunna bocka av det från listan. Men så fick jag en pepparkaksform av en kompis
i form av en sköldpadda, vilket gjorde att jag gjorde pepparkaksbak inför två
jular till. Det är kul att göra sköldisar i pepparkaksdeg, men lite sorgligare
när jag måste äta upp dem…
7.
Gått en salsakurs. Prövade det i
våras. Kul, men jag känner mig lika orytmisk och stel som vanligt. Jag
rekommenderar starkt alla att pröva någon slags dans under sitt liv!
8.
Lärt mig prata spanska. Jag gick en
nybörjarkurs men hade sedan inte tid att fortsätta. Extra synd att jag inte
fick använda språket, så nu känns det faktiskt som om jag måste starta på ruta
ett igen.
9.
Provat ”dans-med-självförsvar-och-pinnar”.
Det jag menade här heter aikido. Prövade en termin och det var superkul! Men
även här satte sedan tiden käppar i hjulet. Men någon gång framöver hoppas jag
på att få möjligheten att verkligen satsa på denna träning. Det är så snyggt
att se hur de andra som kan aikido rör sig… både med och utan pinnar.
10.
Gjort en hel Tjejklassiker under ett år.
Jag lyckades faktiskt göra hela Halvklassikern i år. Det var verkligen kämpigt
och jag fick inga bra tider, vilket beror på för lite träning innan. Men jag
tog mig runt! Och Vansbrosimningen och HalvVasan gav mig blodad tand!
11.
Gått på en ”Ladies Night”-show. För
denna punkt drog jag med mig mina väninnor. Bra show, men inte så stor publik
när vi var där. Inte långt efter kånkade showen tydligen…
12. Läst alla böcker av Anne Rice. Varför valde jag denna punkt? Jo, Anne Rice kan skriva om en tråkig handling men ändå få en att vilja läsa vidare pga. hennes skriftspråk som är levande, intressant och flyter på smidigt. Varför har hon inte fått Nobels Litteraturpris?! Denna punkt är svår att klara eftersom hon skriver nya böcker, men jag har läst nästan alla.
13.
Sett alla avsnitt av ”riktiga” CSI. Här
menar jag CSI-gruppen som agerar i Las Vegas. Också denna punkt är svår
eftersom det kommer nya avsnitt. Hade lyckats med denna punkt om det inte hade släppts en ny säsong nyligen.
Finns funderingar på att göra en ”40 saker innan 40”, vilket skulle betyda att jag har 10 år (dubbelt så lång tid) på mig att utmana mig själv till att göra nya saker. Men vad ska jag ha på den listan? Två givna punkter skulle i alla fall vara att fortsätta läsa böcker av Anne Rice och se CSI: Las Vegas.
Så nu när jag är 30 år, är allting kört, över, förbi, oföränderligt? Har jag min bästa tid bakom mig? Det känns som om jag fortfarande är kvar i stadiet där jag försöker kravla mig över 30-hindret. Tänk er en hinderbana. Där, på andra hindret som är en hög mur, är jag och försöker hiva mig över. Jag väntar hoppfullt på att det helt plötsligt ska slängas över ett rep, så jag kan klättra över och fortsätta livets hinderbana utan några problem. Jag kommer just nu lite högre i min ansats än tidigare, eftersom jag har dumpat en del av packning: måstet att skaffa barn. Jag har kommit fram till att barn är jättegulliga, men det är också väldigt skönt att barnet inte är mitt när det skriker. Ganska nice att gulla med barnet och få hen att skratta och sedan när hen blir kinkig lämna över barnet till sina föräldrar. Skulle detta inte kunna vara lite ”surt sa räven om rönnbären”? Nja, jag skulle inte se det så. Denna känsla av att inte behöva skaffa barn kom faktiskt då jag var med en kompis lilla bebis. Och i o m denna lättnadskänsla har ett av alla krav från samhället och mig själv släppt mig ur sitt grepp.
Det är farligt att resonera fram hur man borde vara. Självklart ska man ha mål och försöka ändra sina sämre sidor och ovanor till något bättre. Men det ska vara för sin egen (hälsas) skull, inte för att man inte tycker att man duger som den man är (just nu). Hur mycket åsikter har vi om hur andra borde vara jämfört med hur mycket vi tycker att vi själva borde vara? Själv muttrar jag över att vissa barn borde vara tystare i bussen och att gångare inte ska blockera hela trottoaren, men då jag kommer till mig själv är det större saker som jag är missnöjd med och vill förändra. Vi får inte glömma att vi förändras naturligt med tiden i o m nya intryck som vi får!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar