Bilkörning - det är aldrig helt kört

Jag var väldigt ung då jag började drömma om att köra bil själv. Ofta brukade drömmen utveckla sig till att jag lyckades flyga den också, men ändå. När jag var 16 år var jag med om en händelse som satte stopp för min önskan: jag väjde för en fågel (vilket jag trodde man gjorde genom att släppa ratten) och körde rakt på ett cementstopp. Det var i Växjö och det var superpinsamt att behöva gå och förklara för köpcentrumet intill vad jag hade gjort.

 
Åren gick. Jag kände inte för att övningsköra igen, och kände inget behovet av körkort. Som student var det oftast cykel som gällde, och vid längre sträckor så tog mig kollektivtrafiken överallt! (”Vissa tänker andra tankar.”) Visst ville några arbetsgivare att man skulle ha haft körkort så man kunde göra fler arbetsuppgifter, men det var inget krav med körkort. Det kändes inte som något problem förrän tiden närmade sig då jag skulle avsluta mina studier och jag stod utan jobb för första gången på tio år. Det kändes då jag fick svar på en arbetsansökan att de inte ens tänkte ta med mig i urvalsprocessen eftersom jag saknade B-körkort. Aj. Det gick ett tag till, och jag blev erbjuden ett annat jobb som jag sökt. De krävde också körkort, men jag fick dispens. Det visade sig att jag hade från mars till augusti på mig det året. Det var bara att kavla upp ärmarna, fixa alla tillstånd för att få övningsköra privat jämsides med lektioner på körskola, och sedan var det bara att nöta.
 
Min körskolelärare var en ung tjej som inte hade mycket tålamod. Det gick väldigt långsamt fram i mitt lärande. När det inte gick bra, och hon kommenterade det på ett icke-konstruktivt sätt, låste det sig för mig. Då var det tur att jag hade två bra co-drivers under den privata övningskörningen: mamma och min lillebror (som inte är så liten utan haft körkort i ett antal år). De var lugna, tog lärande i små steg som var anpassade för mig (och mina nerver) och de hade oändligt tålamod. Inga frustrerade kommentarer. Inte ens då jag brände lameller vid start i backar. När jag sedan bytte körskolelärare till en äldre man med tålamod och vana, var jag snabbt ute på vägarna och susade fram. (Tack ABC Trafikskola!)
 
Men tiden vill inte alltid räcka till, så en körskolelektion och ett privat övningstillfälle i veckan var ungefär det jag hann med mellan april och juli då jag hade halkbana och teoriprov. Och attans så svårt det var att få tid till en uppkörning den sommaren! Tillslut lyckades jag få en tid för uppkörning i slutet på augusti. Men det blev bara pannkaka. Jag fick köra en bil som jag inte kört tidigare, vred inte tillräckligt på huvudet och fick höra att det där med rondeller och cirkulationsplatser inte riktigt var min grej. Ett stort fail blev det. Jag kunde inte hejda mig, utan så fort jag fått mina papper och lämnat trafikinspektören kom tårarna. Jag hade misslyckats! Skulle jag få behålla det nya jobbet nu? Vad skulle jag ta mig till och göra nu? Det kändes faktiskt som om allt var… kört. När jag någon dag senare repade mig kastade jag mig ut på nätet för att boka en ny uppkörningstid. Men det var helt omöjligt att hitta en tid. Jag hade för mig att man hade förtur om man redan kört upp en gång samt gjort teoriprovet, men det kan jag säga, var inget jag märkte av. Jag lyckades till slut få en tid under senare delen av september… i en stad ett par mil bort… under en helg. Mamma fick köra mig till denna uppkörning för jag var så nervös. Jag fick inte misslyckas en gång till. Denna gång måste jag klara det! Perfekt självpeppning…
 
Denna trafikinspektör testade verkligen om jag lärt mig köra i rondeller. Jisses, jag tappade snabbt räkningen på alla som vi skulle ta oss förbi. Och jag tänkte hela tiden på att kolla i alla speglar så att han skulle bli nöjd. Efteråt var jag kritvit i ansiktet och nära att krampa i armar och ben pga. av all adrenalin. Trafikinspektören pratade med mig om min körning. Vad hade han sagt egentligen? Jag kunde inte tro det. Han såg glad ut och jag började svamla en massa om att jag kommer nu få behålla mitt jobb och att jag var jätteglad och jag var väldigt orolig när han hade bett mig gå ut och kontrollera min parkering om jag verkligen var nöjd med den. Jag sa säkert ännu mer saker som jag inte ens kommer ihåg. När jag gick till mamma som väntade på mig, kom tårar även denna gång. Men nu var det tårar av glädje över att jag lyckats och att jag kunde pusta ut.
 
Nästan direkt efter denna uppkörning skulle jag lära mig att köra i terräng, vilket jag tycker gick lättare än att köra i stadstrafik. Lite klurigt det där med att backa slalom dock. Och jag undrar hur många koner jag lyckades mosa under våra övningar. Det var två intensiva veckor att köra tungt fordon i terräng innan jag begav mig ut i världen. Tyvärr hamnade jag med kollegor som inte lät mig träna bilkörning, vilket gjorde att jag inte körde bil på nästan ett helt år. De visade ingen tro på att jag kunde utvecklas i min bilkörning, och gav mig ingen möjlighet att träna på det dem inte tyckte att jag var bra på. Dessutom kryddades tillvaron av att jag fick höra visa nedvärderande saker också. När jag kom hem var jag fortfarande knäck över hur några av dem hade uttryckt sig och agerat, något som gjorde att jag inte satte mig bakom ratten igen förrän jag varit hemma i över ett halvår. Det var en spärr som gjorde att jag undvek att sätta mig i förarsätet igen. Det var en lång tids processande för mig att kunna sätta mig bakom ratten och ge mig ut på vägarna igen. För att nå dit fick jag hjälp av många människor runt omkring mig. Tack alla för en envishet och peppande ord! Nu kör jag lite då och då för att inte glömma mellan gångerna, men det är inga långa sträckor jag kör. Jag är fortfarande nervös och fokuserad, så jag blir lätt trött.
 
För några veckor sedan fick jag bege mig ut i terrängen igen. Det är skumpigt. Det går inte fort. Det är brant. Det är lerigt. Nice, där har jag hittat min grej!