Spökets gåta (del 2)

Del I

Nästa dag var det en solig och varm dag, så de bestämde sig för att ha en picknick. Det låg en sjö med en underbar sandstrand inte så långt ifrån deras hus och dit brukar de ofta gå på somrarna. På sjöns högra sida ligger en stor skog. Det fanns många skrämmande historier om den skogen så alla undvek noga att gå in där. Det sades att det alltid var mörkt där, fast det var mitt på ljusa dagen och inga trädkronor skymde ljuset. Skogen var alltid mörk. Där är det massor av människor som har gått vilse. Sägs det. Man vet inte vad det är som har hänt dem.

Malin tänkte hela tiden på spöket, men hon sade ingenting till de andra för de skulle ändå aldrig lyssna på henne. Daniel som var lite barnslig ibland, gjorde precis det han inte fick. Så när alla plaskade omkring i vattnet, passade han på att försvinna. Efter ett tag märkte de andra att han inte var i vattnet så de började leta efter honom. Alla utom Malin, det vill säga att det var bara Andreas och Frida som letade.
- Varför letar inte du efter Daniel!? Han är borta och vi måste hitta honom, sa Frida surt. Hjälp till nu!
Malin kunde inte röra sig, hon kände en stark rädsla inom sig. Men vad var det hon var rädd för? Hon tyckte att det kändes som om det var någon som kollade på henne. Någon med stora ögon… Malin började plötsligt skrika.
- Vad är det, Malin? Varför skriker du, undrade Andreas.
Malin var alldeles borta. Hon var vit i ansiktet och stammade:
- Sp-p-ök-et för b-b-bo-bort mig!!!
- Vilket spöke, sade Frida argt. Var inte dum nu!
Efter stund såg det ut som hon var tillbaka vid medvetandet igen.
- Jag såg inte något spöke…, viskade Malin.
- Vad skriker du för då, skrattade Frida.
Utan att bry sig om Fridas kommentar, fortsatte Malin:
- …jag bara kände dets närvaro och råkade komma åt spöket när jag slog omkring mig.
Frida sade att hon trodde att det var väldigt mystiskt, sen skrattade hon och Andreas. Men Malin hörde dem inte. Hon var inte där. Hon var långt borta inne i den mörka skogen. Hon såg en kuslig figur först jaga Daniel, sen fånga honom. Efter det vaknade hon upp liggandes bredvid Frida och Andreas. Medan Malin hade varit borta, hade de försökt att väcka Malin, så det blev väldigt lättade när hon vaknade till. Andreas var i alla fall glad av att se Malin vid medvetandet, men hur var det med Frida? Hon såg först lättad ut sen tittade hon bort över sjön. Malin brydde sig inte utan sade oroligt:
- Jag vet var Daniel är. Han är i… han är i skogen.
Hon pekade mot den mörka skogen. Andreas tittade förvånat på Malin. Frida tittade tyst och sorgset ner i marken, sen sa hon ”ånej!” och gick för att packa ner allting de hade haft med sig. Malin tänkte på hur spöket hade sett ut. Det lös om det!
På natten kunde inte Malin sova. Daniel var fortfarande försvunnen, och hon låg och tänkte på spöket som fångade honom. Hon tänkte också på om det var en dröm, inbillning eller verklighet, det som hon hade sett. Hur hon än vred och vände sig kunde hon inte somna. Men efter några timmar somnade hon i alla fall.
 
Malin vaknade med ett ryck. Hon var alldeles blöt av svett. Hon reste sig upp och tog på sig sin morgonrock och gick in i Fridas rum.
- Vakna Frida, sa Malin och ruskade om henne.
- Ja, vad är det. Du behöver väl inte väcka mig mitt i natten heller, sa Frida surt. Frida vände sig för att somna om, men Malin fortsatte att ruska om henne. Frida tittade surt med sömniga ögon på Malin och sade:
- Vad är det, Malin. Det ser ut som du har sett ett spöke.
- Det har jag, fast det var i min dröm, sa Malin och var alldeles skakis. Jag vill prata med dig och Andreas om det. Nu. I vardagsrummet.
- Gå och väck Andreas så kommer jag om en stund, sa Frida trött och drog täcket över huvudet.
Malin gjorde som Frida hade sagt och Andreas var mycket lättare att få upp, för så fort han fick höra att det handlade om ett spöke var han på fötter. De satte sig i soffan och väntade på Frida som kom insläntrande efter ett tag. När alla tre var i rummet, frågade Malin:
- Ska vi inte väck Daniel också?
Frida och Andreas såg på varandra och började skratta.
- Men Malin, var har du fått det ifrån, undrade Frida och vek sig dubbel av skratt.
- Vad då för något? Vad är det ni skrattar åt?
- Men lilla Malin. Vilken Daniel ska vi väcka? Det finns ingen Daniel här, sa Andreas och kippade efter andan.
- Vad då? Finns inte Daniel, mumlade Malin helt oförståendes, han…
Så kom hon ihåg att han sprang in i skogen. Malin frågade Andreas och Frida om inte de hade ringt till polisen och om poliserna hade fått upp ett spår efter Daniel. Frida och Andreas såg ut som ett par frågetecken. Malin började bli darrig på rösten, men kunde ändå få fram att Frida hade sagt klart och tydligt att hon skulle ringa till polisen. Andreas och Frida tittade på varandra och sen tittade de med en konstig min på Malin. Vilken Daniel, frågade dem. Malin skakade på huvudet samtidigt som hon sakta gick baklänges ut ur rummet. Sen sprang hon till Daniels rum om hopp att få se honom ligga och sova där. Malin öppnade dörren och såg att Daniel låg och sov i sin säng. Hon gick lättad fram till hans säng och ryckte undan täcket. Malin såg något som fick hennes hjärta att hamna i halsgropen. Det var inte Daniel som låg där, utan spöket som tittade rakt i ögonen på henne. Spöket skrattade med en mörk skärande stämma. Malin var som förstenad. Efter ett tag försvann spöket bara. Malin sprang med skakiga ben till vardagsrummet där hon hade lämnat Frida och Andreas. Men de var inte där! Då sprang Malin till Fridas rum. Där inne stod Frida och skrattade ett sorgligt skratt. Plötsligt slutade hon att skratta och gick istället ut ur rummet. Där mötte Frida Andreas i korridoren. Nu såg Malin att dem var i trans.
- Å nej! De har blivit ett par zombies, flämtade Malin.
Nu var hon alldeles skräckslagen. Hon gick sakta, för hon var livrädd, tillbaka till sitt rum. Vad skulle hon göra? Nu var hon tvungen att tänka snabbt. Hon sprang tillbaka till korridoren, men de var inte där. Malin gick och tittade i både Fridas och Andreas rum. De var inte där heller. Helt plötsligt drogs hon mot badrummet. På badrumsspegeln satt en sönderriven lapp och på den stod det ett meddelande. Det gick inte att tyda meddelandet och samtidigt som Malins rädsla försvann, försvann också meddelandet. Lappen började ryka. Tillslut hade hela lappen rykt bort. Malin var alldeles knäsvag. Allting var så tyst. Allting var så mystiskt. Hon gick ut i trädgården barfota. Det hade regnat nyligen för det var lite gyttjigt i jorden och Malin såg tydligt fyra fotspår och en nedtryckt tjock rand.
- Spöket har tagit med Frida och Andreas till Spökslottet, viskade Malin till sig själv.
Hon stod alldeles stilla. Just då såg hon ett ljussken som kom från baksidan av huset. Hon gick fram till hörnet. Malin tvekade. Tänk om det var något läskigt bakom knuten.
- Kom, vi måste skynda oss!
Malin hoppade till. Ljudet kom från baksidan av huset. Nu kände Malin att marken skakade lite långsamt under henne. Det övergick till dunkar som verkade komma precis under henne. Hon tittade upp mot en buske som var framför henne. Busken började röra sig. Den började ruska på sig så att några blad föll ner på marken. Nu såg hon ett par lysande ögon.
- Titta in i mina ögon. Titta in i mina ögon, sade den gång på gång.
- Nej, skrek Malin och började springa tillbaka till dörren in till huset.
Det enda hon tänkte på var att om hon tittar in i de lysande ögonen skulle också hon bli till en zombie. Hon kastade sig innanför dörren och låste den. Hela tiden hörde hon rösten som sade att hon skulle titta in i de lysande ögonen. Hon fortsatte till sitt rum. Hon öppnade dörren och…
 
- Malin, varför ligger du på golvet? Du måste ha haft en mardröm, såsom du hackar tänderna.
Malin öppnade ögonen och såg att hon låg på golvet nedanför sin säng. Solen lyste in genom fönstret. Frida tog upp hennes kudde och lade den på hennes säng, och Andreas stod och log snällt mot henne. Andreas hjälpte Malin upp på fötter.
- Du låter precis som en mamma, sade Andreas till Frida.
Malin berättade att hon hade drömt om det lysande spöket. Andreas och Frida himlade med ögonen för att visa att ”nu börjar hon igen”. Malin tog ingen notis om deras miner, utan frågade Frida om hon hade ringt till polisen angående Daniels försvinnande.
- Va, vilken Daniel, frågade Andreas och såg ut som om han inte förstod någonting alls.
Både Frida och Andreas brast ut i skratt.
- Nej, nej, tänkte Malin, det är precis som i drömmen. Men hur? Jag måste ta reda på hur det ligger till. Kan det vara verklighet i alla fall?
- Malin, sade Frida som hade blivit allvarlig igen, vi ska åka till en stuga som ligger nära en slottsruin…
- …som det spökar i, fyllde Andreas i och flinade.
- När bestämdes det, undrade Malin som var skeptiskt till idén, ni har inte pratat med mig om det och jag vill absolut inte åka till någon stuga som ligger i närheten av ställen där det spökar.
- Vi ska åka dit med en gång, svarade Frida bestämt, och därmed basta!
Frida och Andreas gick därifrån. Hon suckade, började byta om, och sjönk sedan ner på sin säng.
- Hjälp, tänkte Malin, jag vill inte följa med. Vad ska jag göra? Jag tror inte att jag drömde om zombies, det måste vara verklighet, eller…
- …eller så kan vi läsa dina tankar och drömmar, fortsatte Andreas ondskefull samtidigt som han stack in sitt huvud genom dörrspringan.
Malin hoppade till. Andreas gick in i rummet och Frida kom in efter honom.
- Du håller minsann på att försöka luska ut hur allting ligger till, men du kan inte göra något för att stoppa oss, skrek Frida åt Malin.
Malin anade en gnutta nervositet i Fridas röst, men de tankarna suddades bort av Fridas elaka skratt. Malin kände ett hårt slag i huvudet och allting blev svart.
 
Malin vaknade och kände att hon låg på en hård brits. Hon var inte kvar i den vanliga stugan. Hon tänkte på samtalet mellan henne, Andreas och Frida. Hon reste sig upp och tittade ut genom fönstret och såg ett stort slott.
- De flyttade mig till den där stugan i alla fall, mumlade Malin för sig själv. Vad ska jag göra nu?
- Jasså, du har vaknat, vad bra, sade Frida bistert och kom in i rummet från rummet bredvid.
- Varför måste vi åka hit, när inte heller du och Andreas egentligen vill det?
- Därför att Ledaren vill det.
- Vilken ledare?
Frida tittade ut genom fönstret och Malin kunde se att hon var ledsen.
- Frida, varför beter ni er så konstigt, frågade Malin som nu började tycka synd om Frida, varför…
- Jag får inte svara på det för Ledaren, sade Frida och suckade.
Frida började få tårar i ögonen.
- Du är i trans, det vet jag. Men varför och hur blev ni det?
- Du ska inte bry dig, svarade Frida kort och gick därifrån och grät tyst.
Malin kunde höra Frida och Andreas prata med varandra i rummet bredvid. Frida snyftade och undrade varför Malin hade blivit så som hon var nu. Andreas svarade henne då att det kanske var dags att föra Malin till Ledaren, så att Han skulle få henne att bli som dem. Malin hörde att Andreas sade någonting om att de inte kunde göra det än, men sedan slutade hon lyssna, för av deras samtal förstod Malin att det var fara och färde. Hon tittade sig omkring och såg att fönstret gick att öppna. Hon gjorde det så tyst som möjligt, men precis innan hon skulle hoppa ut nös hon, vilket fick Frida och Andreas att storma in i rummet. De hann se henne hoppa ut och springa iväg. Malin kunde höra att Andreas inte blev glad och att Ledaren inte heller skulle bli så glad över att de hade tappat bort henne. De följde inte efter henne, så hon sprang inte så långt, bara så att hon kunde gömma sig bakom några buskar och träd. Hon såg från sitt gömställe att Frida hade en stor nyckelknippa i handen och gick mot en stor stenport i slottet. Malin smög sig närmare. Hon hörde att Frida sade någonting när hon vred om låset, men tyvärr inte vad som sades. Porten öppnades långsamt. Frida tog några djupa andetag och gick sedan in i slottet. Malin såg att det var en trappa som gick nedåt direkt innanför porten. Malin kände en hand på sin axel.
- Varför tjuvlyssnar du?
Det var Andreas som hade upptäckt henne. Han lät hotfull på rösten när han sade:
- Ledaren kommer inte bli glad över det här. Du kommer inte att få det lätt.
Nu blev Malin arg istället för rädd, och hon kunde inte behärska sig. Hon började puckla på Andreas och skrika:
- Vart har ni gjort av Daniel? Vart har ni gjort av Daniel? Svara!
Hon knuffade sedan till honom, så hårt att han tappade balansen och föll baklänges och slog i huvudet mot ett träd. Han rörde sig inte. Malin blev tyst och viskade frågande om han kunde höra henne och om han levde. Han svarade inte. Hon blev rädd, och kollade hans puls och andning. Jodå, han levde det var ingen fara. Men han verkade vara medvetslös. Hon prövade att lyfta honom och att dra honom, men det klarade hon inte. Han var för tung för henne. Han började mumla något och hon ansåg då att han var ok. Hon lade honom då i framstupat-sidoläge och gick tillbaka till stugan. Hon ville inte att han skulle ta henne till deras ledare, så hon tänkte bara se om det fanns något att äta i stugan, ta det med sig och sedan sticka. Hon letade i de skåp som fanns i hela stugan. Efter att ha letat överallt hade hon hittat två äpplen. Det var allt. När hon sedan skulle gå mötte hon Andreas vid dörren. Det hade börjat regna och åska ute och Andreas var både blöt och lerig. Malin stannade till vad skulle hon göra? Hoppa ut genom fönstret igen?
- Vad glad jag är att se dig, sade Andreas, jag vet inte var jag är eller hur jag har hamnat här. Och varför har jag så ont i huvudet?
Malin kramade om honom av glädje. Han var nu ”avtransifierad”. Hon berättade hur allting låg till medan de åt varsitt äpple. Hon bad om ursäkt för att han hade ont i huvudet, men det var i självförsvar som hon hade slagit honom. Andreas log och skrattade åt han hade varit i trans.
- Vilken tur att du gjorde så att jag inte är i trans längre. Konstigt jag minns ingenting från att jag gick och lade mig på kvällen efter att Daniel försvann. Jag tror bestämt att jag kommer få en rejäl bula i bakhuvudet.
Han kände på bakhuvudet och låtsades se strängt på Malin. Malin bad om ursäkt, men förstod att Andreas inte menade att vara sträng på riktigt när han log mot henne igen. Hon berättade att Frida och Daniel fanns inne i slottet och att de måste räddas. Och de måste även ”avtransifiera” Frida. De bestämde att de skulle försöka ta sig in i slottet, och om de blev upptäckta skulle Andreas låtsas vara i trans fortfarande och att han skulle till Ledaren med Malin. För det var ju bara De två som visste om att Andreas inte var i trans längre. De hann inte ens ut ur stugan innan Frida kom in. Hon log finurligt.
- Nå, vad sa Ledaren, frågade Andreas och lät precis som han hade gjort när han var i trans.
- Vi ska för Malin till honom omedelbart. Det är dags.
Frida log elakt mot Malin. Malin fick en bindel över ögonen och proppar i öronen, och Frida och Andreas förde henne ut ur stugan och in i slottet. Alla tre gick nerför den långa trappan. Malin kände slottets lukt, den var avskyvärd. Tänk att vandra omkring i den här stanken! När de kom ner från trappan, tog Andreas bort bindeln för Malins ögon. Frida såg helt oförstående på dem.
- Varför gör du så?
Andreas knuffade till henne hårt så att hon föll baklänges, och sedan började han och Malin att springa genom den långa korridoren. Korridoren var upplyst av facklor. De slutade inte springa förrän de kom fram till en korsning. Vilken väg skulle de springa? Andreas tog bara en väg, den åt höger. Malin följde efter. Deras steg ekade i stenkorridorerna. Efter ett tag blev de så andfådda att de var tvungna att sakta ner. De hade då stött på många olika korsningar och villa bort sig totalt i slottets labyrint. De hade även passerat ett par trappor, både upp och ner.
- Hallå? Är det någon där?
Malin och Andreas såg på varandra. Det var en röst som de kände igen, så de gick åt det håll den kom från. De såg en hand sträckas ut genom ett galler mot dem.
- Daniel, är det du, frågade Malin försiktigt.
- Ja, det är jag, svarade Daniel trött. Kan ni få ut mig härifrån?
Andreas och Malin skakade sorgset på huvudena. De såg in i Daniels cell. Den hade en hård brits, liknande den som fanns i stugan. Det var allt.
- Har du suttit i den här cellen hela tiden, frågade Andreas, utan att ha någonting att göra?
- Man vänjer sig, svarade Daniel och försökte le, men snälla försök att få ut mig illa kvickt. Jag vill inte stanna här för evigt.
Malin skulle just fråga vad han menade med för evigt, då det hördes en mörk, obekant röst säga något och steg som kom emot dem. Alla tre stelnade till.
- Jag är övervakad av Ledaren, viskade Daniel, skynda er härifrån och hämta något som kan få ut mig härifrån.
De såg hur en skugga tornade upp sig på väggen bakom dem. Den kom närmare. Malin och Andreas smög sig först iväg, men de hörde att stegen närmade sig dem snabbt. De började då att springa.
- Jag skulle gärna vilja veta vad Ledaren egentligen heter och vem det kan tänkas vara, flåsade Andreas medan de fortsatte att springa.
De sprang trappa upp och trappa ner, korridorer som böjde av till höger och korridorer som svängde av åt vänster. Hela tiden hörde de den mörka rösten ropa att han skulle döda dem om han fick tag i dem.
- Ge er iväg härifrån, hörde de den mörka rösten ropa efter dem till slut.
De fortsatte att springa ett tag till tills de var säkra på att ingen följde efter dem. De höll andan för att höra om några steg följde efter dem. Det var alldeles tyst, så de flåsade på.
- Någonting mer än Daniel måste gömmas i det här slottet, sade Malin när hon hade hämtat andan.
- Ja, och vi måste gå till botten med det här, svarade Andreas som hade sjunkit ner på golvet.
Malin sjönk också ner på golvet för att hämta kraft.
- Vad ska vi gör nu, frågade Malin.
- Jag vet inte, mumlade Andreas, men någonting måste vi göra.
De hörde ljud bakom sig. De ställde sig upp och såg en skugga komma närma sig dem
- Inte igen, suckade Andreas.
De såg det lysande spöket komma närmare och den höll en kniv i handen. Andreas och Malin började springa igen. Spöket skrattade efter dem.
- In här, viskade Andreas och drog med sig Malin in till en smal sidokorridor.
De slank in genom en dörr och stängde den efter sig. Det var det första stället som inte var upplyst.
- Sluta flåsa mig i nacken, viskade Malin till Andreas efter en stund.
- Jag flåsar dig väl inte i nacken, men du kan släppa min arm istället, viskade Andreas irriterat tillbaka.
- Det är inte jag, viskade Malin.
- Nej, det är jag, skrockade en mörk röst bakom dem.