Det var en familj som var på semester i Dalarna. De hade hyrt en stuga vid en liten sjö, något som de göra en vecka varje år. Alla var med, förutom pappan, som nämligen var tvungen att vara på annat håll. De som var i stugan var alltså mamman och de tre barnen, Ida, Fredrik och Rikard. Just den här kvällen var mellanbarnet Fredrik inte på sitt bästa humör och började bråka med sina syskon. Ida, det äldsta barnet, blev arg och gick därifrån, medan det yngsta barnet, Rikard stannade kvar och bråka tillbaka. Mamman blev efter ett tag så trött på allt, och skickade ut sina söner och sade att om de nu ville bråka fick de göra det någon annanstans. Hon sjönk sedan ner med en suck framför TV:n, medan satt tyst och spelade spel för sig själv. Efter ett tag blev mamman orolig över sina utskickade söner, så hon gick för att kolla till dem. Ida satt nu ensam kvar med sin patiens i den tysta stugan, men efter ett tag kom Fredrik springandes.
- ”Kom, du ska få se en sak”, ropade han glatt till Ida.
Ida frågade honom om det var mamma som hade skickat honom, och det var det. När de kom fram till sjön såg Ida att det var en miniöversvämning, det vill säga vattnet gick mycket högre upp än vad det brukar göra. Mamman och Rikard stod och plaskade i vattnet och lekte. Ida hittade eter en stund ett lite bäck som rann ut i vattnet. Hon ville veta vart den ledde så hon började att följa den uppströms genom skogen. Hon ropade på de andra, som kom och följde med. De gick bredvid bäcken tillsammans. De gick över någon myr, trasslade sig igenom snår och väjde för låga grangrenar. Efter ett tag kom de fram till ett par hus. Typiska röda stugor med vita knutar. Den lilla bäcken försvann in bland husen, och eftersom de inte fick gå in på tomterna gick de en stor sväng runt husen. Då såg de en annan bäck som de kunde följa istället. Efter ett tag kom de fram till en grusad bilväg som gick genom skogen. Barnen ville följa den nya bäcken som fortsatte på andra sidan vägen. Men mamman ville inte följa bäcken längre, så de gick ut på den lilla vägen och fortsatte att följa den istället. Efter en stunds promenad kom de fram till en vägkorsning, där deras väg korsades med en till liten grusväg. De svängde in på den istället och de kunde då se en bäck till. De följde då den bäcken medströms. De gick och gick. Barnen började känna sig trötta i benen och frågade om det var långt kvar till stugan. Mamman visste inte riktigt hur långt det var, men hon trodde att det inte kunde vara så långt kvar eftersom de nästan hade gått runt i en cirkel nu. De kunde då se en sjö lite längre fram. Det visade sig att bäcken som de nu följde rann ut i den sjön. Den sjön var samma sjö som de brukade bada i och det var där deras långa promenad hade börjat. Inte på samma ställe, men det var samma sjö. De följde sedan strandkanten tills de kom till den plats där de hade börjat sin promenad några timmar innan. På vägen passerade de några fler hus, men de var då noga med att gå vid strandkanten så att de inte skulle råka gå på någons privata ägor. Alla var nu trötta så de gick tillbaka till stugan, drack choklad och åt mackor innan de gick och lade sig för att sova. Alla somnade bums.
När de sedan dagen därpå skulle berätta för sina släktingar vems förtjänst det var att de hade gått den långa promenaden kunde de inte komma överens. Mamman tyckte att det var tack vare henne för hon hade skickat ut sönerna och hon hade gått med på att gå den långa promenaden. Ida tyckte att det var tack vare henne för hon hade hittat den första bäcken som de följde och det var hon som ville följa den först. Fredrik tyckte att det var hans förtjänst för det var han som hade börjat bråka så att de blev utskickade. Rikard tyckte att det var hans förtjänst eftersom hade tyckt det var så kul att leka i vattnet så de hade stannat så länge så att mamman hade blivit oroligt och gått ut för att kolla till dem. Vems förtjänst var det att det blev en kvällspromenad?
Min syn på detta är att det var Rikards förtjänst att det blev en promenad, för han var med i bråket som fick dem att bli utskickade och så var han den som öppnade upp intresset för vattnet.
SvaraRaderaDet som är bra med dilemman är att det inte finns något riktigt svar utan dem kan vara en bra start för en diskussion. Kul att du tycker det var Rikards förtjänst!
SvaraRadera/Ida