Jag ser en skräckfilm, blir livrädd, kan inte sova och säger ”aldrig mer skräckisar”. Det går ett tag. Livet blir normalt igen. Någon kommer med idén att ”vi kanske ska se en skräckfilm ikväll”. Jag tänker att nu borde jag ha mognat och klara av det. Efteråt är jag lika vit i ansiktet som efter varje gång tidigare. Att jag aldrig lär mig.
Det första traumat jag fick av skräckfilm var när jag skulle fira att jag blivit 15 år och kunde se skräckisar med 15 årsgräns på bio. Jag valde att se ”The Haunting” och konsekvensen blev att jag verkligen hade svårt att sova den natten! Sedan har filmerna avlöst varandra. Den som jag haft allra svårast för, och inte ens klarade av att se reklam om efteråt, var ”The Ring”. Dels är filmen i filmen läskig och mitt hjärta stannar när flickan dyker upp, men det värsta är när verkligheten ligger väldigt nära det overkliga. Eller snarare att det overkliga nästan beter sig verkligt. Som när huvudrollsinnehaverskan i ”The Ring” plockar bort en inspelad fluga från en TV-skärm eller när flickan kommer ut ur en TV och sedan rör sig ryckigt (ett rörelsemönster som jag inte är van med, som inte är naturligt). Det som är extra jobbigt är när vissa sekvenser, vissa bilder från filmen, etsar sig fast i minnet. Det spelas upp om och om igen. ”The Blair Witch Project” och ”The Grudge” (både amerikanska och japanska varianten) har jag lyckats se utan mardrömmar. Men för att det ska lyckas krävdes att se filmerna på ljusa dagen, lagom volym och andra människor är i närheten som jag nervositetspratade med och vi pratade sönder filmerna. Då pluppar inte bilder från filmen upp i minnet under kvällen. Dessa filmer tillsammans med ”1408” är dock dem ända filmerna där jag lyckats med det knepet. Igår såg jag skräckfilmen ”Annabelle” på bio (som jag tittade mellan fingrarna halva filmen). Natten överlevdes sedan m h a att se ”CSI: Las Vegas”. Varför är just natten, tiden då det är mörkt, svårast?
Med mina kompisar såg jag ”Sinister” för två år sedan, och efter det skulle jag åka hem till en mörk lägenhet där jag var nyinflyttad och bodde själv. Då var det riktigt svårt att sova när paniken låg precis under ytan för att bryta ut. Vid dessa tillfällen blir jag som barn igen: väldigt liten och får mycket fantasi. Jag blir rädd, vågar inte släcka lampan och inbillar mig att om jag bara blundar och inte ser något så kan ingenting ont eller elakt hända. Och jag gömmer mig under täcket, för då ser ingen eller inget mig. Jag undrar om detta verkligen funkar… Men något måste man hålla sig vid; att tro starkt på något för att klara situationen.
Rädslan består till viss del av att jag inte vet hur jag ska kunna bemöta hotet. Hur bemöter man övernaturliga hot, det som är abstrakt? Om något osynligt tar över något, vad gör jag då? Om något svävar av sig självt, kan jag bara stå och hytta med näven, och så får jag en tavla eller något annat kastat över mig. För hur kan jag värja mig mot något jag inte vet vad det är och inte heller vet vad det egentliga farliga (hotet) med det är? Och vart kan jag fly? Vart kan jag ta mig där jag kan vara säker från ondskan, oavsett vilken form den har och oavsett vad dess avsikter är?
Det leder till den stora diskussionsfrågan: Vad är ondska? Är det en urkraft som sprider sig till människor, något varje enskild människa kan skapa eller är det något som håller sig utanför människosfären? Eller finns ren ondska överhuvudtaget? Vilken form tar sig Ondskan och vad är dess mål? Jag anser att så länge man inte vet vad något är och inte vet hur man ska reagera mot det, så kommer det fortsätta vara en rädsla som kan uttrycka sig i panik. Sedan kan Modets svärd vara hur starkt som helst, men så länge man inte vet vad man ska skydda sig mot kommer man alltid ha fel Agerande sköld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar