En Regnig Dag i Juni (Ida Netzel 2015)

Studenttidningen Ergo har i sitt senaste nummer en novelltävling. Självklart antar jag utmaningen, men jag kommer inte att vara med i tävlingen. Istället presenterar jag mitt tvåtimmars-alster här. Trevlig läsning!

Regnet öste ner. Det var redan början av juni men ingen sol och värme var i sikte. Studenten Dolores tittade ut genom fönstret och suckade. Redovisningsdag på universitetet, så hon var tvungen att bege sig ut i det blöta vädret. ”Efter regn kommer solsken”, sade hon som ett mantra för sig själv. Både för hopp om bättre väder och tiden efter redovisningen. Dolores hade planerat att stanna kvar i Uppsala under sommaren och även ha lite ledigt mellan studierna och eventuella timvikariat. I och med att hon hoppar in och jobbar några helger under terminerna, behövde hon inte tjäna alla pengar under sommaren. Det skulle bli skönt att få vara lite ledig. För en gångs skull! Hon kunde inte påminna sig om när hon var ledig sist. Hon lät blicken titta ut genom fönstret en gång till, såg på regnet innan hon med en suck satte hon på sig sina vattentåliga höstskor.

Dolores passerade några syrenbuskar som försökte ge henne en uppmuntrande doftpuff, vilket inte riktigt lyckades. Genomblöt parkerade Dolores cykeln utanför Blåsenshus nära Botaniska trädgården, och hon var blöt både av regn och svett. ”Varför måste det finnas så många backar i Uppsala”, muttrade hon för femtioelfte gången när hon gick in i byggnaden. Eftersom detta scenario inte inträffade för första gången, hade Dolores gott om planerad tid för att ta en kopp kaffe – som även blivit till torktid – innan dagens projektredovisningar skulle starta. Så här före lovet var det inte många som hade föreläsningar utan det var tentaskrivningar och redovisningar av sina arbeten. Med andra ord var det just nu ganska tomt i korridorerna och det satt bara några få människor runt borden vid kaffeautomaten. Inga kursare till Dolores syntes till än. Hon hämtade en kopp kaffe, blåste lite för att få det att svalna och tog en liten värmande smutt. Dolores ögnade snabbt igenom sitt talmanus inför sin presentation om utvecklingen av taktiskt ledarskap med en jämförelse inom olika organisationer i dagens samhälle. Hon hade fokuserat mycket på talande bilder i sitt PowerPoint-spel så att de andra trötta studenterna skulle hänga med. Det ger visserligen vassare frågor efteråt, men då får hon i alla fall mer respons från åhörarna under själva presentationen. Det räckte att titta igenom manuset en gång, för det kändes som att hon redan kunde allt och bara stressade upp sig genom att läsa allting fler gånger. Hon lade ner papperna i mappen och slängde ner den i väskan igen. En klunk till av kaffet slank ner och värmen spreds i hennes kropp. Hon tittade på människorna som satt runt omkring henne. Varför satt dem människorna där nu? Vilka kurser läste dem och vad hade fått dem att läsa just dem kurserna och just här i Uppsala? Vilka livsberättelser skulle dessa människor kunna berätta för henne? Hennes tankar vandrade till de andras klädsel, som fick henne att fundera på sitt egna klädval. Varför klär hon sig i en striktare klädsel i färgskalan vit till svart, när hon mycket hellre skulle vilja anamma den afrikanska glada klädseln. Dem kläderna som signalerade liv och rörelse, musik och dans. Och glädje. Dolores log av tanken på att få åka till Afrika, land spelade ingen roll. Sedan tittade hon på sina egna kläder. Dem symboliserade det svenska sommarvädret: grått och inget speciellt. Svalt neutralt, och fortfarande blött.

”Får jag slå mig ner här?”

Det var en kursare till Dolores. De hade pratat några gånger med varandra under terminen, fast det hade alltid rört sig om kursen som de läste gemensamt. Dolores skulle inte påstå att de kände varandra. Hon visste att han hette Lucas, men efternamnet kom hon inte ihåg.

Dolores nickade till svar. Lucas satte ner sin kopp på bordet och hängde av sig sin regnjacka. Även han hade kläder som gick inom gråskalan. Han satte sig ner på stolen mitt emot Dolores och fortsatte:

”Man blir lika blöt innanför som utanpå regnkläderna.”

Dolores nickade till svar igen. Lucas tittade på Dolores som om han vill ställa en fråga till henne. När Dolores ändrade sitt ansiktsuttryck för att visa att hon undrade över om han tänkte fråga henne något, skakade Lucas på huvudet och tog upp papper ur sin väska. Han tog fram en kopia av en sida från sitt bildspel till sin presentation och undrade om Dolores kunde hjälpa honom med hur han skulle presentera den på bästa sätt. Det var en bild som visade flera steg i en ledarprocess som inkluderade olika utvecklingssteg samt potentialer. Han ville här även lägga fram egna förslag och teorier, men eftersom det är viktigt att det läggs fram på rätt sätt vill han höra Dolores åsikt om hur hon trodde att han skulle göra detta tydligast och minst krångligt för åhörarna. Medan de diskuterade och bollade idéer kom flera av deras kursare och gick förbi dem, mot salen där de skulle samlas om en stund. De hejade på varandra när dem passerade, och nästan alla bar på en kopp kaffe eller té.

Presentationerna samt diskussionerna som var efteråt hade gått bra för alla. Några hade varit lite mer nervösa än vad de hade behövt vara, men allting hade flutit på. När det var slut och alla plockade ihop sina saker tog Dolores ett djup andetag och långsamt andas hon sedan ut luften. ”Fri”, kunde hon inte låta bli att tänka. Hon skulle få vara ledig nu ett par veckor, utan att ha några deadlines som hon måste hålla. Sakta lade hon ner anteckningsblocket med några noteringar från de andras presentationer och sin penna i väskan. Salen tömdes snabbt; alla såg ledighet framför sig. De som skulle jobba under sommaren hade i alla fall den vanliga helgledigheten framför sig först. Dolores och Lucas var sist ut ur salen.

”Ska vi ta en till fika, men nu på Ofvandahls”, frågade Dolores. Frågan förvånade henne själv. Hon brukar inte gå och fika med personer som hon inte känner så väl. Men det var nog lättnadskänslan efter det här passet som gjorde att hennes vanliga egna satta gränser nu var lite mer diffusa.

”Varför inte”, svarade Lucas och log. Detta var precis den öppning som han behövde för att få en ny chans att ställa sin fråga till Dolores.

De pratade om vad deras kursare hade presenterat medan de gick för att hämta sina cyklar. Cykeln - alla studenters tappra springare. Regnet hade upphört men gråa moln låg fortfarande och täckte hela Uppsala. De passerade slottet och Carolina Rediviva innan de sneddade ner vid Universitetshuset och parkerade cyklarna i backen. Inne på konditoriet Ofvandals var det fullt med folk. Många studenter. Men de lyckades få tag på ett litet bord med två stolar långt in i lokalen. När de fått sitt fika kom deras samtal in på vad de ska göra efter den här terminen. Dolores skulle studera vidare i höst, men Lucas skulle åka till Sydafrika och kombinera vidare studier med att arbeta inom ett hjälpprojekt. Projektet var att nå ut med kunskap till människor som annars inte kom i kontakt med skolor.

”Och det vänder sig till alla och inte bara barn!”, berättade Lucas engagerat. ”Vill du följa med som projektledare? Vi åker i så fall redan om två veckor.”

Lucas tittade förhoppningsfullt på Dolores som försökte ta in vad han faktiskt hade frågat. Båda var tysta. Skulle Dolores avsäga sig sin plats på kursen hon anmält sig till i höst, och åka med Lucas till Sydafrika och jobba istället? Hon gick snabbt igenom för- och nackdelar och vilka konsekvenser båda besluten skulle ge.

”Analysera inte sönder frågan, utan svara det du känner för. Det brukar bli bäst så”, sade Lucas och skrattade lätt åt hennes ansiktsuttryck som visade att hon tänkte fokuserat.

Dolores fortsatte att analysera, så Lucas berättade att hon självklart skulle få lön, även om det inte var så mycket men i alla fall något att spara till senare studier.

”Så du tror att pengar är det som får mig att väga över och tacka ja”, sade Dolores och låtsades bli förnärmad.

”Jag kanske kan locka med glada människor, dans, färg, engagemang och tacksamhet”, försökte Lucas igen.

”Då svarar jag absolut ja!”

De började planera vad som behöver fixas innan avresan. Och både Lucas och Dolores såg några solstrålar leta sig in till dem genom konditorifönstret.