Den gamla kyrkan (Ida Netzel 2004)

En gammal kyrka av sten där allt först är mörkt förutom i det lilla sidokapellet. Allt är stilla och tyst tills kören börjar bläddra i sina papper för genrepet inför kvällens uppträdande. De tar ton och börjar sjunga upp. De övar även på det som ska sjungas senare under kvällen på Trettondagen. Deras sång är mäktig och fyller hela kyrkan. Sången blir lika mäktig som kyrkans målningar som finns överallt, på väggar och tak. Och altarskåpet. Det stora, guldfärgade altarskåpet. Med Jesusbarnet. Det lilla, oskyldiga Jesusbarnet. Kören höjer sina röster. Jesus ser ner på dem från sitt kors ovanför dem. Han lider. Han lider med dem, han lider med alla. Kören tystnar, bläddrar lite bland papperna igen och börjar på en ny sång. Deras röster blir starkare och starkare. Altarna sjunger på, sopranerna trippar in med sina röster och basarna mullrar på. Det blir väldigt vackert tillsammans. Alla stämmor går sedan ihop, förutom en sopran som håller ut väldigt ljus ton. Ska hon göra så? Nej. Sjunger hon? Nej, hon skriker av fasa. Kören tror att hon har glömt texten, så de sjunger på. De hoppas att hon ska falla in i sången igen, så som de har övat in att man ska göra när man tappar bort sig. Körledaren avbryter och kören tystnar. Allting stannar upp. Hon hade skrikit av fasa, men ingen hade reagerat. Kyrkporten slås igen. Hårt.

Dirigenten vänder sig om mot bakre delen av kyrkan, mot kyrkporten. Det tar ett tag för hans ögon att vänja sig med det dunkla mörkret som är där bak efter att ha stått mot kören som har belysts med starka spotlighters. Sedan ser han något som han inte vill tro på att han ser. De i kören ser det också. De börjar titta sig omkring. De känner hur rädsla börjar krypa upp i dem och de vet ej vad de ska göra. Någon tar upp sin mobil och ringer snabbt efter en ambulans. Men det är försent. I mittgången längst bak i kyrkan ligger den unga kyrkovaktmästaren död. Hon hade blivit strypt.

Poliser kommer i sina polisbilar körandes med sirener. Ambulansen kom utan sirener. Nyfikna personer som bodde i närheten kom också. Polisen satte snabbt upp blåa avspärrningsband. Inte bara runt kyrkan utan även runt kyrkogården i hopp om att hitta ledtrådar. Kvällens framträdande blir inställt. Ambulanspersonalen tog hand om de chockade körmedlemmarna. Folket som samlades runt olycksplatsen ville veta mer. Precis som journalisterna som nu började dyka upp.
- ”Vi var där. Vi var så nära, men vi såg eller hörde ingenting”, berättade en chockad körmedlem. ”Förutom Vera, hon såg och skrek men vi fortsatte bara att sjunga. Vi fortsatte bara att sjunga…”
Kyrkoherden som bodde bredvid kyrkan kom springandes och är snabbt på plats. Han pratade med några från kören, polisen och ambulanspersonalen innan han kallade på en krisgrupp som kunde prata med de personer som var i chock. Det var inte lätt eftersom han själv hade känt den mördade. Det var kyrkoherden i tjänst som rörde sig och pratade, och inte hans privata person. Den privata personen kyrkoherden, som kände den unga kyrkovaktmästaren väl även privat, var tvungen att gömmas. Nu gällde det att fungera och hjälpa till. Kyrkoherden såg den döda flickan transporteras ut till ambulansen under ett vitt skynke. Han gick dit och bekräftade att det var deras ung, nyanställda vaktmästare. Dörrarna stängdes. Ambulansen med den döda kroppen åkte iväg utan blåljus och sirener. Polisbilarna hade däremot sina blåljus på fortfarande. Kyrkogården bakom kyrkan var mörk och tyst, medan kyrkogårdsdelen som låg framför och bredvid kyrkan badade i ljus och ljud. Kyrkoherden stod där nu helt apatisk. Vad skulle han göra nu? Han gick fram och försökte prata med Vera som hade skrikit. Hon måste ha sett vad som hände. Vera rörde sig inte och sade ingenting. Hon rörde lite på läpparna men det kom inte fram några ljud. Kyrkoherden, krispersonal och polis försökte prata med henne men hon svarade inte. Hon rörde bara på sina läppar. Sedan slutade hon med det också. Hon satt med huvudet lite på sned och stirrade rakt fram med en tom blick. De är många poliser som har kommit till brottsplatsen. De går runt och frågar alla där om deras vittnesmål. Kyrkoherden pratar med dem som känner att de behöver någon att prata med. När det sedan bara är poliser kvar och allting annat är fixat, går han med nedtynga axlar och tunga steg hem till sig. Vad ska han säga till resten av personalen? Han måste kalla till ett krismöte med alla i personalen dagen därpå. Så tidigt som möjligt.

Hela arbetslaget samlas på förmiddagen. De flesta vet redan genom artikel i morgontidningen men en del får höra händelsen för första gången. Ingen kan förstå varför detta kunde hända. Frågan ”varför?” finns hela tiden i luften. Ingen har något svar. Alla försöker att var ett stöd för varandra. Många känslor visas. Den avlidna hade varit omtyckt av alla och hade alltid hjälpt till när det hade behövts. Alla erbjuds att prata med psykolog, men alla i personalen säger att de inte behöver prata om det. På en del syns det att de ljuger. Kyrkoherden beger sig sedan direkt efteråt till den avlidnas familj. Det blir mycket gråt, och prat där mycket sorg visas. De vill veta mycket om mordet, som han tyvärr inte kan ge några svar om. Kyrkoherden biter ihop och är fortfarande endast kyrkoherde och inte arbetskamrat eller vän till den avlidna. Han märker att det är svårt. Han börjar släppa på sin roll och är mer sig själv, visar att han var vän med den avlidna. Familjen uppskattar det och det blir tal om minnen. Det pratas även lite om begravningen som måste komma. Familjen skulle uppskatta om så många som möjligt ville vara med. ”Hon skulle ha velat det” sade de till kyrkoherden. På begravningen, men bara de närmsta vid fikat efteråt, förtydligade familjen. De planerade in ett datum och även att det skulle vara i den kyrka där hon blev mördad. Det var ju den kyrka som hon hade tyckt om mest av alla kyrkor i stan. Kyrkoherden tillfrågas om att hålla i begravningen. Han tvekar. Skulle han klara av det? Han skulle gärna vilja sitta i en av bänkarna under begravningen och visa sitt deltagande där istället. Men efter en stunds betänketid tackar han ja till uppgiften och svarar att han känner sig ärad över att ha blivit tillfrågad.

Efter detta jobbiga hembesök gick han och satte sig i kyrkan. Det var inga människor eftersom polisen skulle göra fler utredningar så det satt fortfarande blå band runt kyrkan. Kyrkoherden fick dispens och gå in för vissa saker måste skötas, så kyrkoherden var den ende som fick passera in. Dessutom för att be för sin församling och hämta kraft för alla samtal som skulle följa efter denna händelse också. Kyrkan var alldeles skräpig av damm och smuts efter gårdagen. Efter alla som hade sprungit fram och tillbaka, alla tekniska medel som hade använts och så vidare. Han gick och satte sig på den främre bänkraden och tittade på altartavlan. Jesus på korset i altartavlan led. Jesus visade med hela ansiktet att han hade ont. Jag vet hur det känns, sade kyrkoherden till honom. Det var tyst. När han bad fick han en konstig känsla inom sig. Värme? Att han var iakttagen? Glädje? Det var en annorlunda känsla, en känsla han inte kände igen. Han kunde inte låta bli att le.

På begravningen, några dagar senare, är det massor av folk som har kommit, men inte så många av den avlidnas arbetskamrater. Bara de som hade jobbat närmast henne kom. Kyrkoherden tog emot gästerna, vilka hade haft kontakt med den avlidna på väldigt olika sätt. Kyrkoherden märkte vilket stort kontaktnät hon måste ha haft, fast det aldrig märktes. Han minns aldrig att hon hade sagt att hon skulle träffa några vänner efter jobbet eller gå till något möte med någon förening. Hade det funnits en orsak till varför hon inte hade pratat om det? Fanns det någon orsak till varför hon inte hade berättade speciellt mycket om sitt liv överhuvudtaget? Han slog bort sina funderingar och begravningen började. Det var pampigt och fint. Kistan var dekorerad med några stora blombuketter som matchade kistan. Psalmerna sjöngs av de deltagande, vilket blev som en stor kör. Psalmer hade valts så att de passade en begravning, men även så att några av den avlidnas favoriter kom med. Bland annat sjöngs psalm 333, för hon hade varit intresserad av änglar, och psalm 7, för den handlade om naturen som hon brydde sig mycket om. På så sätt blev begravningen lite gladare och ett farväl med hopp om återseende, och inte någonting avslutande. Man kunde nästan känna att hon var därinne bland dem tyckte kyrkoherden och ryste till.

Efter mordet var det fler kyrkobesökare i och med att de ville veta mer om det som hade hänt. Efter begravningen varit tunnades antalet ut igen. Efter mordet gav kyrkan en helt annan känsla för besökarna och för de som jobbade där. Kyrkan var inte mäktig och välkomnande längre, och inte heller utstrålade den något lugn och trygghet som den hade gjort förut. Ändå undvek många att ha sina bröllop där. Även dopen sjönk i antal, men däremot ökade begravningarna. Man undvek att vara i kyrkan, både de anställa och besökarna. De flesta besökare slank in, tände ett ljus i ljusbäraren och slank lika snabbt ut igen. Man kunde höra dem mumla om mordet om de kom flera stycken samtidigt. Ingen ville gå förbi eller jobba i kyrkan på kvällarna efter att det hade börjat skymma. Gravarna utanför såg mer hotfulla ut runt kyrkan. Det blev mer öde. Om man väl gick in i kyrkan nu, på dagen vill säga, så kände man att kyrkan hade fått ännu mer historia i sina talande stenar. Lyssnade man kunde man höra kyrkan viska i vinden om historien om den mördade vaktmästaren. Färre och färre gick till kyrkan. Tillslut blev kyrkan så tom, så man stängde den. Så kyrkan stod nu där ensam och tom och berättade så gått den kunde om mordet för de som skyndade sig förbi den. Varför ville ingen lyssna på den?

Polisen försökte under tiden få tag på mördaren. De hittade bevis, de gjorde utfrågningar med mera, men de lyckades inte binda någon vid mordet. Ingenting ledde någon vart i det långa loppet. Så fort det dök upp någonting kollade de upp det. De hade i alla fall fått fram hur mordet hade gått till, men inget som kunde hjälpa dem att få fast mördaren. Polisen undrade om det verkligen hade varit ett mord, annars måste mördaren ha varit en fantom. Så måste det vara, en fantom som inte lämnar spår och som man inte kan ta fast! Samma fantom som mördade Olof Palme… Det var ju helt omöjligt att få fram någonting. Polisen letade vidare, men släppte det mer och mer efter att åren gick.

Församlingen började repa sig efter några decennier, och det bestämdes att kyrkan skulle öppnas igen. Men det hände underliga saker där inne och runt om på kyrkogården. Det spreds rykten om olika ljud och att det fanns de som hade sett en vålnad gå omkring på kyrkogården. Innan kyrkan öppnades var den tvungen att restaureras efter åren utan någon verksamhet där. De som arbetade där rapporterade att en del av deras verktyg försvann, och att de ibland såg spår i det nykrattade gruset. Det hade inte varit konstigt om det inte var för att det inte var några fotspår först, men plötsligt fanns spåren där. Den nya kyrkoherden i församlingen fnös åt deras påhitt. De gjorde förresten de flesta andra också år arbetarnas påståenden, men när de anställda i församlingen och församlingsborna väl skulle inviga kyrkan igen var de lite skakis. Alla hade hört om kyrkans historia; vad som hade hänt för tre decennier sedan. Under invigningen hände ingenting. Kyrkan gav istället en känsla av hopp, glädje och trygghet igen. Och gemenskap. Efter invigningen började det växa syrener utanför kyrkporten, i gruset. Många tyckte det var helt otroligt att buskarna kunde växa där. Kyrkoherden hade inte hört om någon plantering där, så han frågade runt bland människor där om de visste något om vem som hade planterat buskarna. Alla skakade på huvudet. Ingen visste vem som hade gjort det, när det hade gjorts eller varför det hade gjorts. Den nya vaktmästaren, som var en man i medelåldern, försökte ta bort buskarna, men efter att ha försökt ett par gånger och buskarna fortsatte komma tillbaka, lät han det vara. Även kyrkogården blev prydligare och finare. Alla berömde den nye vaktmästaren, som tackade för komplimangerna. Men innerst inne visste han att det inte bara var han som jobbade på kyrkogården. Han trodde inte att det var några spöken eller andar, utan några som bodde i närheten och var glada för att kyrkan hade öppnats igen. Fast riktigt säker var han inte. Efter några månader var även gruset runt kyrkan krattat när han kom dit på morgonen. Han var först dit, så det var ingen av de andra anställda som hade krattat. Det måste vara en av de som bor i närheten tänkte han för sig själv när han låste upp i kyrkan. Denna morgon skulle han ta och damma kyrkan, en riktig storstädning skulle göras. Men när han gick runt och tittade var det inget damm någonstans alls. Ingen smuts och inget skräp gick att finnas. Inte ens i den minsta lilla vrå. Han förstod ingenting. Även orgeln var fixad. Den var så ren så att det glänste om den. Vaktmästaren öppnade kyrkan så att de som ville skulle kunna gå in där under dagen, något som alltid gjordes. Sedan gick han till församlingskansliet. Han var lite överrumplad över hur rent det var, vilket det inte hade varit dagen innan när han låste kyrkan för kvällen. Han gick och satte på kaffe, tog sedan med sig det färdiga kaffet ut och satte sig på en bänk utanför kansliet. Det var sensommar och luften var varm men med en strimma av kyla i sig. Där satt han länge och grubblade. Efter någon timme kom kyrkoherden släntrande mot kansliet. Kyrkoherden undrade om vaktmästaren verkligen hade tid att ta långfika när hela kyrkan skulle städas. Det är redan gjort svarade vaktmästaren. Kyrkoherden trodde honom inte så det gick båda till kyrkan för att se. Jodå, kyrkan var skinande ren. Vaktmästaren berättade att det var så när han kom på morgonen. Någon måste ha putsat och fejat hela natten svarade kyrkoherden och började titta sig omkring. Du tror inte att det är, började vaktmästaren utan att avsluta meningen. Kyrkoherden svarade inte. För att de inte skulle verka tokiga bestämde de sig gemensamt för att inte berätta det här för någon. Från den här dagen var det alltid krattat runt kyrkan. Det började även komma rykten om att det var glada tillställningar på kvällarna i kyrkan. Folk som gick förbi kyrkan tycktes höra vacker, glad körmusik. De kände en glädje sprida sig i hela kroppen, och dagen därpå gick de och frågade de anställda i församlingen varför det inte hade släppts någon information om att det skulle vara musikafton. Till svar fick de att det inte hade varit någon musikafton kvällen innan. Detta hände ett par gången och församlingsborna och de anställda blev mer nervösa. Varför hördes det musik? De anställda pratade med kyrkoherden, som inte hörde något fast han bodde i prästgården nära kyrkan. Han lovade att han skulle gå förbi kyrkan någon kväll för att själv se om det var sant eller inbillning. Församlingsbor och anställda blev nöjda och släppte det. Kyrkoherden hann inte göra det den veckan, och de anställda fortsatte att få höra att de som gick förbi hörde musik, nu fick de även höra glada och uppmuntrande tillrop. De som bad i kyrkan på dagarna kunde höra en tyst viskning, som en vind, svara på deras böner att de inte skulle vara ledsna, oroliga, eller vad det nu var som de bad om. Alla dessa ljud - viskningar, tillrop och musik- gav inget skrämmande intryck utan gav endast en glad och tröstande känsla till dem som hörde det.

Veckan därpå bestämde sig den gamle kyrkoherden för att göra sitt lovade besök till kyrkan under natten. Han gick dit med bestämda steg, men riktigt oberörd var han inte. Han bad till Gud att vara med honom, för säkerhets skull. Om det vill sig riktigt illa kunde det ju vara några djävulsdyrkare som drev med församlingen eller rent utav djävulen. Bästa att då ha Guds skyddande hand. Han hade fått låna nycklar av församlingen och låste upp den stora kyrkporten som knarrade. Precis som förr i tiden, sade kyrkoherden till sig själv. Han gick in och tände takkronorna. Inget ljud hördes förutom kyrkoherdens andetag och hans ökande puls. Inga rörelser i kyrkan mer än kyrkoherden som gick framåt mot altaret och sakristian. Allt var tyst och lugnt. Efter att ta gått fram till altaret, och varit in en sväng i sakristian sade han att det fanns ju inget här, varför var det en sådan uppståndelse? Han vände sig om för att gå ut. Han gick genom den långa altargången. Ljuset i takkronorna fladdrade till. Kyrkoherden vände sig instinktivt om. Han frös fast till is. Han var fast, han kunde inte röra sig. Fötterna satt fast i golvet. Hans hjärtas slog fortare och fortare. Han såg mot altarskåpet. På dess kors blickade Jesus ner med lidande ögon. Han blinkade. Jesus blinkade! Jag stannar här, hörde han gestalten säga. Gestalten tog sig nu en skepnad och såg ut som hon, den mördade vaktmästaren. Hennes kropp var piskad och hennes ansikte visade på sorg och lidande. Kyrkoherden försökte säga något, men han fick inte fram ett ord. Jag kommer alltid vaka över kyrkan, ekade hennes röst genom kyrkan innan hon försvann. Ljusen släcktes och bara månens sken lyste in genom kyrkofönstren. Kyrkoherden skyndade sig ut ur kyrkan, bort från kyrkogården, in till sig och låste alla dörrar. Inte förrän då kände han sig lugn. Han sjönk ner på golvet och försökte få ner pulsen genom att ta djupa andetag.

Det kom ingen mer musik ifrån kyrkan på kvällarna. Den nye vaktmästaren fann inte kyrkogårdens grus krattat när han kom på morgonen längre. Allt det som förr hade ansetts vara mystiskt och obehagligt hade nu ansetts så naturligt så det blev ett väldigt ståhej över att det inte var så längre. Kyrkoherden hade fortfarande sitt nattbesök i kyrkan färskt i minnet så han placerade alltid andra präster att ha gudstjänsterna där. Tiden tuffade på. Hösten blev till vinter. Jul och nyår passerades utan några komplikationer. På trettondagen, årsdagen av mordet, skulle det även denna gång vara en körgudstjänst. Kören skruvade på sig när de fick veta att det var samma dag som mordet hade skett, fast det hade hänt för så länge sedan. Men någon kom med idén att de kunde göra det till minne av den mördade vaktmästaren. Detta måste väl blida anden i kyrkan, tänkte dem. Kören kom då med önskemålet att kyrkoherden skulle hålla i gudstjänsten som skulle vara mitt i körgudstjänsten, för att gudstjänsten skulle hedra hennes minne. Kyrkoherden svarade att han helst inte ville, vilket fick körledaren att gå i taket. Ska jag och kören vara där den dagen ska även du, sade körledaren arg till kyrkoherden som inte kunde göra något annat än att lova att hålla i gudstjänsten. Från kansliet där de stod och diskuterade, hörde de kyrkklockorna börja ringa. De visste att ingen var i den låsta kyrkan då.

Poliserna hade dragit ner styrkan som skulle försöka lösa det här mordet, nu bara en Cold Case-grupp, men det var några envisa poliser som höll på att försöka få fast mördaren. De återkom till henne med jämna mellan rum för att se om rehabiliteringen gick framåt, för tillslut hoppades dem på att få ett namn eller åtminstone ett signalement av mördaren. Hon sade fortfarande inte några ord. De fortsatte att försöka få Vera att berätta mer. Hon satt ofta själv hemma, och det hade gått framåt så pass så att polisen hade fått reda på att hon hade sett mördaren men inte ansiktet. De visste inte vem mördaren var än. Var det verkligen inget mer som Vera kunde berätta? Var det helt säkert att hon hade berättat allt. Poliserna försökte fråga om och om igen under årens lopp. Vera skakade på huvudet åt dem, men denna gång orkade hon inte. Hon bara tittade på dem med en tom blick. Poliserna försökte även komma på motivet. Vad kunde mördaren ha haft för motiv? Något politiskt eller någon djävulsdyrkare som hade haft tråkigt? Kärleksrelation? Ekonomisk koppling? De kunde inte se vad orsaken kunde vara. Och alla i hennes närhet hade alibi under tiden för mordet. Av en händelse var en av poliserna ny i gruppen som höll på med det här fallet och denne älskade att läsa böcker om mord. Och plötsligt föll alla bitarna på plats. Motivet och mördaren skulle stämma, men det behövde nystas lite i att få fram bevis som fortfarande skulle hålla i en rättsprocess. Cold Case-gruppen återvände sedan till Vera och frågade nya frågor med anknytning till sina nya teorier. När de sa namnet på den dem misstänkte var mördaren, bröt Vera ihop och grät.

Årsdagen av mordet kom. Dagen led mot kväll och körgudstjänsten närmade sig. Den äldre kyrkoherden skruvade på sig. Denna gudstjänst kommer inte att vara roligt. Media hade vaknat till igen från sin långa slummer lagom till denna gudstjänst och det hade skrivits om mordet igen och alla anställda hade blivit utfrågade om orsaken till denna gudstjänst. Ingen anställd hade svarat utan hänvisat vidare till kyrkoherden, vilket de hade bestämt redan precis efter mordet att de skulle göra om det ställdes några frågor om mordet. Kyrkoherden suckade av tanken på det ståhej som hade varit de sista dagarna. Han hade svarat på frågor så gott han hade kunnat. Hela tiden var han tvungen att tänka på vad han sade. Han fick inte säga någonting som var olämpligt. Kyrkklockorna ringde samman till gudstjänst. Han gick ut ur sakristian och fram till ambon. Det var många som hade kommit dit. Alla bänkar var fulla. Det var inte bara församlingsbor och andra nyfikna människor, utan även journalister och fotografer. När klockorna tystnade, välkomnade han besökarna och presenterade kören. Sedan började kören sjunga. Kyrkoherden gick och satte sig på en bänk mitt i kyrkan. Han kunde därifrån se kören vid koret och också se in i de två kapellen. Han trivdes med att lyssna på sång och musik och sedan titta in i kapellen. För i kapellen var det bilder som han hade lätt att drömma sig bort i. Han sneglade på de besökare som var där. Några kände han igen. Vad gör alla dessa människor här egentligen, tänkte kyrkoherden och tittade sig omkring igen. Vissa såg tillbaka på honom och nickade till hej. Kyrkoherden nickade tillbaka. Det var väldigt mycket folk på plats, och både de anhöriga och journalister fanns där. Nog kunde det bli problem om det ville sig. Tur att anden inte var närvarande och hjälpte till med att fixa problem. Om något skulle ske som inte gick att förklara, skulle det skapa panik hos kyrkobesökarna. Kören hade börjat med en fartig medryckande sång, men de började nu med en mer gripande, långsammare och sorgligare sång. Kyrkoherden lät ögonen vila på en Mariabild i ett av de två kapellen. Han försvann bort i sin egen värld, men ryckte till av att Maria blinkade till honom. Han spärrade upp ögonen. Jo, hon blinkade åt honom en gång till. Han tog snabbt blicken därifrån och tittade ner i golvet. Se på mig, viskade Maria till honom, se på mig. Han sneglade försiktigt mot Mariabilden. Det var inte Maria som var där längre, utan den mördade vaktmästaren. Kyrkoherden skakade på huvudet, blundade och såg sig sedan omkring. Ingen annan hade hört eller sett det. Kanske det var så att bara kyrkoherden kunde höra och se det som nu skedde? Se på mig, fortsatte den mördade, se vad du har gjort. Vad jag har gjort, tänkte han förvirrat, vaddå vad jag har gjort? Han tog ett djup andetag och utan att tänka på det sade han högt för sig själv ”det är inte sant”. De närmast honom vände sig mot honom och såg konstigt på honom. Jag vet vad du har gjort, sade den mördade och kom ut ur bilden, ser du inte hur jag ser ut? Han såg henne. Hon såg precis ut som när hon hade mördats. Blodet rann ned från huvudet. Hon hade dött av slag mot huvudet, men hon hade även kraftiga blåmärken runt handlederna. Bilden äcklade honom. Jag har inte gjort något tänkte han och blev nu med ens orolig över vad hon kunde ta sig till med honom. Som om hon hade läst hans tankar svarade hon att han visst visste, han skulle bara tänka efter. Han försökte tänka på henne, på kyrkan på morddagen. Han förstod verkligen inte vad hon menade. Hon försvann, och han blev knuffad i sidan av en besökare som viskade att det nu var meningen att han skulle fram och hålla i andakten. Kyrkoherden var alldeles skakis. Han måste ha inbillats sig. Med en snabb blick mot Mariabilden, som såg ut som vanligt. ”Jag bara inbillar mig. Det är bara min fantasi”, tänkte han. Han gick med skakiga ben fram till ambon, harklade sig och började leda den korta gudstjänsten. Medan han rabblade Fader Vår kom det upp bilder i huvudet på honom. Han såg blod framför sig. Han såg att han höll i mordvapnet och någon ramlade ur hans hårda grepp. ”…på tredje dagen uppstånden från de döda…” Bilderna fortsatte komma framför hans ögon. Han såg nu hur någonting sprang in i kyrkan och han skyndade sig efter. Både han och den han förföljde var ljudlösa. Han kom ifatt personen och höll fast denne. Han kände hur han höll personens handleder i ett väldigt hårt grepp. Han hörde skrik så han sprang ut. Han slutade att rabbla Fader Vår och såg på sina händer. Han blev tyst och såg på församlingen som sade den sista raden i bönen innan de också tystnade. Han hade mördat och den mördade var den unga vaktmästaren. Fler minnesbilder dök upp i hans huvud. Hur han hade skyndat sig hem, bytt kläder och låtsats bli chockad när meddelandet kom om att vaktmästaren hade blivit mördad. Hur han sedan hade lyckats röja undan alla spår innan polisen upptäckte dem, för vem, misstänker en kyrkoherde som går runt bland människorna och pratar lugnande med dem. Det var nu alldeles tyst i kyrkan. Församlingen tittade på honom.
- ”Erkänn”, viskade det i kyrkväggarna. Ljusen i ljusbäraren slocknade.
- ”Erkänn”, hördes det igen men nu bakom honom. Kyrkoherden snurrade snabbt runt och såg blod rinna från Jesu huvud och droppa ner på den vita altarduken.
- ”Erkänn”. Kyrkoherden vände sig om igen mot församlingen och såg nu den mördade vaktmästaren stå i mittgången med blod rinnande från huvudet. Människorna i bänkarna började skruva på sig och det hördes att många viskade till varandra. Hade den gamla kyrkoherden blivit senil? Var det så klokt att man hade tagit in honom?
- ”Sluta! Det var jag!”, skrek kyrkoherden plötsligt rakt ut.
Han blev chockad över att ha sagt så. Han blev chockad över att det hade lämnat hans mun. Tårarna föll. Han hade förträngt det så bra, men hon hade lockat tillbaka alla bilder till hans huvud. Han hade lyckats förtränga det och inte bli upptäckt i så många år, men nu hade han erkänt för hela församlingen. Kyrkobesökarna satt och tittade på honom. Ingen verkade ha förstått vad det var han bekände. Herregud, förstod de verkligen inte! Hade de inte sett henne. Och hon stod fortfarande framför honom. Framför alla. Varför ser dem ut som om de inte förstår vad han menar när hon står där i mittgången framför alla! Hon rör sig fram mot koret, mot honom. Hon ler.
- ”Jag mördade henne”, sa han stolt och med en nu stadig röst. ”Jag och ingen annan!” Han tittade henne i ögonen och skrattade.
Han såg att några började förstå vad han menade och tog upp sina mobiltelefoner. De ringde så diskret de kunde till larmcentralen. Det hördes hur journalisternas pennor glödde. Kyrkoherden kunde inte hejda sig nu utan berättade om deras relation, om barnet han inte ville ha och hennes utpressning mot honom. Kyrkoherden märkte att den mördades vålnad kom fram och hon gav honom en kyss – Judaskyssen- innan hon bara stod framför honom och log. Resten av världen försvann för honom. Han så nu bara henne. På avstånd hördes sirener som närmade sig. Polisen kom och arresterade honom. De sa säkert det vanliga om att han allt han säger kan vändas emot honom och att han har rätt till en advokat. Men han hörde ingenting. Han såg bara hur hon upplöstes framför honom medan han drogs ut till den väntade polisbilen utanför.