Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.
Den här dikten av Verner von Heidenstam är varm om människomöten men med en sorglig avslutning. Eller det är kanske snarare en realistisk avslutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar