Populära inlägg

lördag 2 juli 2016

Kärleksroman (Hjalmar Gullberg 1898-1961)

I
Den blonda Venus dök ur havets skum
och simmade i kapp med mig till stranden.
För två fanns det på klipputsprånget rum.
Vi styrde dit. Jag drog dig upp med handen.

På sten, ej som prinsessan på en ärt,
låg du och dina lemmar stekte bruna.
Att du var tjugoett år, starkt och smärt,
vill jag för hela världen utbasuna.

II
Av vetenskap, ej av kärleksdikter,
får man besked som håller sig till saken.
Yngling med hämningar och själskonflikter,
blev botad, när han såg en kvinna naken.

Med jubel sjönk i hennes famn asketen,
vars forna världsbild varit kristet färgad.
Skeppsbruten kom jag från oändligheten.
Åt jorden som mig födde, var jag bärgad.

III
Jag lyssnar vid ditt bröst till havets dyning.
Du förde mig till livets hjärtetrakt.
Erövring av naturen! Morgongryning!
Med allt som andas, står jag i kontakt.

Omvälvningen i känslans regioner
tog bort min ensamhets martyrium.
Jag lever! Nya kommunikationer
har öppnats mellan världen och mitt rum.

IV
Romeo, Julia, Isolde, Tristan
var mer i våra farföräldrars smak.
Vi har satt romantik på svarta listan.
Släpp luft och ljus i unkna sovgemak!

Vi vet att kärlek i augusti månad
skall bära frukt i maj på en klinik.
En ny generation har ersatt trånad
och pryderi med saklig erotik.

V
Att gifta sig! Man är väl inte dum.
Vi ämnar ha vår frihet i behåll.
Du stannar hos din man. Jag har mitt rum.
Vår enda lag är: födelsekontroll.

Vi böjer inte knä för någon präst.
Vi avger inga trohetslöften just.
Så lyder eden vid vår bröllopsfest:
Jag älskar dig, så länge jag har lust.

VI
Man är modern och man är fördomsfri.
Jag tillhör tydligtvis de polygama.
En kvinna lockar. Vem kan låta bli? - 
Du teg och ställde inte till ett drama.

Wein, Weib, Gesang! Man dansar och är full.
Det korta äventyret förberedes. - 
Du sörjde länge för mitt snedsprångs skull.
Så gick du bort och gjorde likaledes.

VII
All mening miste budet nummer ett:
"Herrn ska arbeta i sitt anlets svett!"
Ty unga män kan inga platser få.
Och därmed faller budet nummer två:

"Frun skall med smärta föda barn!" Åt vem,
när fadern inte kan försörja dem?
Skall man föröka sig för nöjes skull
och fylla jorden, som är överfull?

VIII
Den tredje ängeln blåste i basun.
En stjärna föll ur Vintergatans glitter,
där nebulosor skakades som dun.
Och stjärnans namn var Malört, som är bitter.

Och mannen gick med kvinnan han höll av,
i daglig törst till livets vattenkälla.
Och stjärnan föll i brunnens djup och gav
en bitter bismak åt det sexuella.

IX
Det var som blixten slog mig, när jag fann,
att du betydde allt för mig i världen.
För sent! Jag visste att en främmad man
smekte ditt vackra hår på huvudgärden.

O du den enda, du som ung och blond,
ur havet steg, som född av skum, ej jord!
Vi skildes efter fem års missförstånd.
Jag stod på kajen. Och du steg ombord.

X
Hur kan två själar överge varandra?
Jag skrev ett telegram: "Förlåt mig, kom!"
Och fick till svar: "Har ingenting att klandra.
Men det som var, kan aldrig göras om."

Jag drömde om en sorts tillrättavridning
av allt som gått ur led och var i nöd,
tills någon sände mig en utländsk tidning,
som innehöll annonsen om din död.

XI
Jag åker runt på kärlekskarusellen.
Jag söker inte räddning, bara rus.
Vill glömma hur det var den första kvällen,
vi släckte lampan i ditt sommarhus.

I många former trivs de sköna. Klart att
omväxling finns för den, som ej har fru.
Färgskalan drar förbi mig regnbågsartat.
Men solen i mitt liv var du, du, du.

XII
En fågel var din fot i mina händer.
Ja, mina händer minns dig utantill.
Vad de berättar, är din kropps legender.
Varenda fingerspets är vittnesgill.

Om bländad av din prakt jag måste blunda,
fann jag på lakan eller huvudgärd
ett öras labyrint, ett brösts rotunda,
som mål för mina händers pilgrimsfärd.

XIII
Min kropp, min hela varelse är eld,
som ingen släcker, ingenting försvagar.
Bröt jag mot kärleken, blev dömd och fälld?
Bli bränd skall den, som bryter mot dess lagar.

Ur det förgångna hämtar jag din bild.
O, fräls mig du som ensam har förmåga!
Förvandla denna brand som rasar vild,
att jag må tjäna dig som altarlåga!

XIV
Ur minnets skärseld har du stigit renad.
Som inskrift över dig är sången menad.
På släktets färd krävs offer. Vi blev valda.
Framtidens vagn går över söndermalda.

Jag sjunger vårt kamratskaps litania.
Må högre makter fälla eller fria!
Död är min ungdom och dess böcker brända.
"Till annat studium vill min håg jag vända."

XV
Jag avsvär mig den falska frihetsläran.
Dess vilda rosor blev min törnekrans.
Som stjärnor lyser troheten och äran
i tidens drömmar med förnyad glans.

Om yngre släkten hör jag röster sia,
ej snärjda mer i sinnlighetens garn.
På nytt förvandlas Venus till Maria,
kärleksgudinnan blir en mor med barn.



När man återger en dikt måste hela vara med, även om jag tycker att endast några av verserna är fina. Om man läser verserna för sig, utan att ge dem berättelsens hela sammanhang, får de nya budskap och betydelser. Från Kärleksroman tar jag med mig att man ska njuta av det man har för det kan försvinna. Och jag tycker också att jag kan se budskapet om att djup kärlek och längtan till sin partner är något man känner mer och djupare än lustfylld sex för stunden. Vilka verser som är mina favoriter? Verserna IX-XIII som jag tycker blir bäst om de läses enskilt var för sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar