Jag befinner mig just nu i en Kafkaprocess i Försvarsmakten. Jag har kallats till ett samtal med en person som är tidigare kollega med en av mina högre chefer. Detta samtal är uppföljning till ett samtal som jag höll för bara fyra månader sedan - vilket är ovanligt, i alla fall för mig. Att ett sådant samtal hålls beror vanligtvis på att något i ens liv har förändrats (till det sämre) och kan utgöra en risk. Men inget i mitt liv har förändrats. Då blir detta surrealistiskt när jag försöker tänka igenom vad detta samtal kan bero på, och varför det samtidigt inte hålls av någon av de som brukar hålla sådana samtal på min ordinarie arbetsplats:
Att jag har börjat säga ifrån på jobbet. Under min tid inom FM har jag fått höra mycket av mina kollegor i förtroende. Jag har tagit det som något positivt, att de har vågat tala ut inför mig och att jag har varit en bra lyssnare. Samtidigt förfasas jag över hur skev bilden är som FM ger utåt om myndighetens arbetet med att minska diskriminering, rasism och sexuella trakasserier. För mig som fått höra kollegors och tidigare FM-anställdas åsikter samt berättelser stämmer den inte in med verkligheten. FM har finna policys och styrningsdokument, men det som nämns fint i text utförs inte i praktiken. Högre chefer som gått utbildningar där arbetsmiljö och diskriminering tas upp lär sig vad det är och inte är. Men sedan händer det inget mer. Det som sitter i väggarna sedan tidigare fortsätter att sitta kvar i väggarna. De som tillhör normen och/eller tjänar på att upprätthålla normen fortsätter med det, både kvinnor och män. Vad högre chefer lär sig sprids inte vidare och omsätts inte i praktiken.
Jag vet inte om det förekommer mest att någon presenterar någon annans idé som sin eller att någon inte blir lyssnad på. Vid dessa händelser har det varit skillnad i kön, ålder, eller i officer/civil. Tyvärr resignerar vissa och orkar inte längre prestera och visa vad de faktiskt kan. Jag har fått höra grova rasistiska åsikter, samt att "man måste gå undan för att få prata om det andra inte tycker om att man pratar om". Tafsande förekommer av både nyktra och onyktra personer. Jag har fått höra hur en kvinna som kom hes till jobbet av sina manliga kollegor fick hör att hon inte skulle göra så djupa avsugningar nästa gång (*fått ok av henne att berätta detta). Jag har även fått hör att en kvinnas manliga kollegor inte vet hur man ska bete sig efter Metoo, "hur ska man krama för att det inte ska vara sexuellt?". Ja, om du inte vet det kanske det är bäst att du inte kramar någon alls. Dessa saker händer inte ute i någon pluton ute i skogen där ingen ser, utan i kontorsmiljö inom Högkvarteret. Själv har jag varit med om i min närmaste arbetsgrupp att det som sticker ut i medarbetarundersökningar stryks och anses avvikande, istället för att se att någon upplever att något på arbetsplatsen inte är bra. Det betyder att problem lyfts, men anses problematiska och jobbiga istället för att något görs åt saken.
Jag har börjat säga till och agera när handlingar inte är ok. När människor inte kan bete sig har jag slutat att nicka och vara glad. För någon måste bry sig för att det ska bli en förändring. Men ingen chef vill lyssna. Ingen inom FM vill ta tag i de problem som finns. Det är alltid lättare att döma ut någon som en risk, är besvärlig eller som en gnällkärring, än att kavla upp ärmarna och göra något. Det är lättare att säga att en anställd inte gjort sitt jobb än att ta tag i problemet med att chefen är olämplig och kompisrekryterad. Att människor lätt döms ut i FM, om man inte passar in i mallen, gör att fler rättar in sig i ledet och tystnar. För vem orkar kämpa ensam om man istället kan vara tyst och själv gynnas av att andra missgynnas?
Att jag har DO-anmält FM. Jag har ropat och stampat med foten, men ingen lyssnar och inget händer. Eftersom jag är trött på ett sådant bemötande kände jag att det var dags att agera. Jag har DO-anmält FM, dels med förhoppning om att FM ska förändras till det bättre och dels för att ge mig själv upprättelse. Jag har gjort minst lika mycket som min företrädare på befattningen, och haft minst likvärdiga kvalifikationer och meriter inför anställning till tjänsten. Ändå anses jag inte vara värd samma lön. HR-ansvariga på mitt förband har inte gett mig någon motivering när jag har sökt svar på varför under flera år. Inte heller har jag fått svar på vad jag ska göra för att få samma lön. I det svar DO fick av FM i frågan stämmer inte siffror om anställningsår och lön. FM dribblar med siffror och vill visa att, jodå, myndigheten sköter sig exemplariskt. Det enda kruxet är att det inte stämmer med verkligheten. Och jag har fortfarande inte fått en motivering till varför mina arbetsprestationer anses, på förhand, vara sämre än min manlige företrädare.
Under mina första år i FM slet jag som bara den och täckte upp för andra. Jag hoppades att det skulle uppmärksammas. När två av mina kollegor gjorde annat under flera månader, skötte jag alla våra arbetsuppgifter. Detta samtidigt som jag hade, vad jag i efterhand förstått, något som liknade PTSD efter psykisk misshandel av mina närmsta kollegor i insatsområde. Då de två kollegorna var tillbaka, och efter att jag lämnat arbetsgruppen, fick jag höra att det var för mycket att göra så det hade dragits ner på arbetsuppgifter. De med samma befattning som mig fick dessutom istället göra "finare" uppgifter (behöver jag tillägga att de var män?). Det var ju en typ av uppmärksammande...
Att jag svarar min närmaste chef med samma mynt som han själv beter sig. Chefer är något för sig. Att visa respekt för medarbetare glöms i bland bort, för det viktigaste är väl just att få chefa och bestämma över andra... Att peka ut någon medarbetare som lågpresterande inför en grupp andra medarbetare. Att under pågående dragning stjälpa en hel planering. Att sätta en medarbetare på plats, som lyft att en kollega har för mycket arbetsuppgifter nu, genom att flytta uppgifterna till just den kaxige medarbetare som vågat uttala sig om arbetsfördelning. Det spelar ingen roll att även denne medarbetaren också har lyft att det är mycket även för hen just nu.
Min nu närmaste chef kom aldrig förbi mitt arbetsrum när han började sin tjänst. Innan han hade tillträtt kommunicerade vi via mejl, vilket sedan gått över till sms. Vi är på arbetsplatsen samtidigt, men jag ser honom nästan aldrig. Jag ska tydligen inte vara med på några möten alls. När han har frågor ställer han dem till högre chef istället för att fråga mig som var med vid omorganisationen. Ganska snabbt tröttnade jag på detta beteende. Som helt frikopplad har jag fortsatt med de uppgifter som jag började med under omorganisationen. Då han inte kommenterat på två veckor angående möjligheten för mig att jobba hemifrån, tog jag eget initiativ att jobba hemifrån en måndag. Han valde att kommunicera via sms (!), och jag valde då att besvara chefen med samma mynt:
Jag: "Nej, jag jobbar hemifrån idag liksom planen är att även göra på fredag. Övriga dagar denna vecka kommer jag vara på plats på mitt rum - om inget oförutsett inträffar."
Chef: "Ok, vem har du kommit överens om att jobba hemma måndag och fredag med?"
Jag: "Jag mejlade dig för två veckor sedan."
Chef: "Ok, men du fick väl inget svar? Jag vill inte ha något rutinmässigt hemarbete på xx. Vissa gånger kan det fungera men i regel inte."
Chef: "Ett missförstånd då. Jobba hemma idag så ses vi imorgon."
Jag (arg på att chefen inte gjort sin del, samt för att han inte brytt sig hittills om mina arbetsuppgifter utan jag planerar och täcker där det behövs och ändå lägger han sig i vad som är möjligt att göra var): "Om arbetsuppgifter kan skötas hemifrån varför motsätter du att de då utförs hemifrån? Vad har vi för möten och uppgifter som jag har missat? Myndigheten säger väl fortfarande att om jobbet medger att jobba hemifrån kan man göra det? Om du har något emot något av det jag gör får du ta det på en gång och inte vänta veckor på att vänta ut att saken passerar."
Chefen svarade inte på sms:et, och på plats dagen efter fick jag veta att det går inte att jobba hemifrån, men vi ska fylla i och signera en överenskommelse som han skulle fixa fram. Behöver jag tillägga att han gick tidigt under torsdagseftermiddagen utan att ha fixat överenskommelsen under hela veckan?
Vad kan det annars vara? I övrigt kan jag verkligen inte komma på något. Har jag pratat sekretess på olämplig plats? Inte vad jag kan komma ihåg, och absolut inte medvetet. Haft kontakt med olämpliga personer? Inte vad jag vet om, och jag har inte reagerat på något konstigt hos de jag har pratat med. Som zombiependlare är jag dessutom inte så kommunikativ när det enda jag vill är till jobbet eller hem från jobbet. Eller kan det vara den där gången som jag virrade runt på en garnison (där jag inte hittar) när jag skulle ta en promenad under fys, men alla vägar slutade i återvändsgränder? Ja, det kanske var mysko hur upprörd jag blev då jag återigen fick vända om och försöka hitta en ny väg.
Hur farlig är jag? Ja, jag är arg. Och jag vet inte längre vad jag kan göra för att få människor inom och utanför FM att reagera och möjliggöra beteendeförändringar. Jag vet inte hur mycket längre jag själv heller orkar bry mig när andra låter så mycket orättvisor och härskartekniker passera. Kanske ska jag i ett sista försök göra som Thunberg och strejka varje fredag, men i mitt fall med att sitta utanför entrén till jobbet med plakat om "Fridays for Justice"...
Om denna Kafkaprocess eller detta blogginlägg leder till att jag förlorar jobbet känner jag ändå inte att livet rasar samman tack vare min familj och mina vänner. När jag idag först bröt ihop av beskedet om detta samtal lovade mina vänner att jag alltid har en sovplats och ett jobb hos dem. De ställer återigen upp när Försvarsmakten får mig att må dåligt och tvivla på mig själv.
Nu, med den här informationen, hoppas jag att några andra inser att något måste göras - i praktiken och inte bara i ett fint policydokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar