Dagens citat

 "Den enda skillnaden mellan en grop och en grav är dimensionerna." Ellen Glasgow (1874-1945)

Och jag vill ju också säga placeringen... Och orsaken till varför den grävts.

Dagens citat

 "En krigare vet att kriget består av många bataljer." Paulo Coelho (1947-ff)

Liten bli stor... kanske

Jag tycker att det finns roligare saker att göra än att spendera tid i köket. Tid kan läggas på annat, som jag tycker, roligare och viktigare saker. Men, tro det eller ej, jag börjar kanske att bli stor. Jag har börjat investera utrustning till köket, så nu har jag både ett våffeljärn och <trumvirvel> en brödrost!

Dagens citat

 "Det är lugna människor som åstadkommer mycket." (Henry David Thoreau 1817-1862)

För att några ska kunna stå i rampljuset, tänk så många som jobbar tyst och osynligt bakom kulisserna.

Kafkaprocess IRL del II; eller Så här kan det var då någon använder sin maktposition

Jag hade rätt. Ett av mina förslag till varför jag kallats till uppföljningssamtal stämde, nämligen den att jag svarat min närmaste chef med samma mynt som han själv bettet sig. Och därför tycker han att jag utgör en risk, istället för att han ska hantera situationen. Att agera på det här sättet är för mig att missbruka sin position. När ska det ställas krav på lämplighet för de som blir chefer över andra?

Jag är helt slut efter dagen. Mina vänner (jag är så tacksam över att jag har dem!) ställer upp på en fika tillsammans imorgon, trots att de har annat på sina scheman. Det gäller då att energiboosta massor inför kommande arbetsvecka...

 

Stjärnan (Karin Boye 1900-1941)

Gnistrande frostiga 

med fruset ljus.

Vintergatans böljor sköljer

stjärnor tätt som grus.

En blott är min.

Jag känner henne gott - 

mitt ödes ljus av evighet,

mitt liv och min lott.

I mäktig styrka steg hon,

när mörker mig täckte.

När värnlös jag sjönk, hon mig

till stjärnliv väckte.

Med silvernaglar nitades

min själ vid en stjärna.

Så vandrar fri sin givna väg

mitt väsens grund och kärna.

Den mig ärnar välja,

till stjärnan får han gilja.

I henne bor mitt värde,

i henne min vilja.

Hos henne är mitt hem,

av henne mitt lag.

O stjärna, du min gärning

och mitt mål, du är jag!

Viktigt att se sig själv. Att ge sig själv styrka och ljus.

En bussminut är inte som vilken minut som helst

Något jag kan konstatera efter att ha åkt mycket med de lokala bussarna är att deras tider inte är som andras tider. Man vet aldrig riktigt när de kan komma. En bussminut är inte samma som en minut på en vanlig klocka.

Viss fascination har jag över att vissa bussar åker före utsatt tid från centralstationen, för att stå och "vänta in" sin avgångstid vid närliggande rödljus. Jag ser på de digitala skärmarna att jag borde hinna med min buss, jag går raskt ditåt, och fast det är en minut kvar enligt skärmen börjar bussen att rulla iväg. Detta förekommer också ofta med andra bussar när jag står och väntar på min buss (som jag återigen har missat då den precis har åkt iväg). Jag får nog säga att jag har mer förståelse för en buss som är försenad än en som åker före sin avgångstid.

Sedan gjorde det inte bättre av att hela gårdagen var en dag då jag bara såg bakdelen av de bussar jag skulle åka. Sisådär kul att vänta maximal tid vid varje busshållplats i kylan. Tur att jag var varmt klädd och hade gott sällskap.

Bokrea!

Nu är bokrean igång! Den här dagen ser jag fram emot varje år. Tyvärr kunde jag inte följa den vanliga bokreastartsdagen-traditionen i år, utan förbeställde i o m iväg på kurs, men kunde ändå göra en snabb sväng. Traditionellt är jag ledig från jobbet och mamma och jag är på plats tidigt på morgonen vid den första bokhandeln. Sedan tar vi en morgonfika på ett bageri i närheten, och därefter går vi till nästa bokhandel. Vi avslutar vår bokreavända med att äta på restaurang och, i alla fall jag, njuter av bokfrosseriet och lyckokänslan av att ha så många nya böcker. Jag inbillar mig att det är så här andra känner när de köpt en ny bil eller nya, superdyra skor... I år blev det en snabbt vända bara för att kompletteringshandla de böcker som inte gick att förbeställa via nätet. Mamma är mer sparsam under bokrean, och resonerar att många böcker går att låna på biblioteket. Jag har aldrig riktigt förstått idén om att inte ha ett eget bibliotek hemma...

I år blev det fokus på klassiker. När jag var liten trodde jag att jag hade läst hela "Greve av Monte Cristo", vilket jag senare förstått att jag som 12-åring nog inte skulle ha klarat av. Men nu har jag köpt boken, så nu finns det inga undanflykter för att jag inte ska läsa hela, icke-kortversionen. Jag har även hört en del om "Tusen och en natt" som jag känner att jag vill läsa för att förstå vad den egentligen handlar om. Samma sak med "Alice i Underlandet" och "Alice i Spegellandet"(i  "Alice's adventures in Wonderland - Lewis Carroll poems, letters & biography"). 

Förutom spännande klassiker är historia något jag blickar mot. Historiska, verkliga skildringar är viktiga - vi får aldrig glömma vad som har skett igenom historien, vad som orsakade den utvecklingen och se de paralleller som finns med nutiden. Jag uppskattar speciellt att kvinnors perspektiv har börjat lyftas fram de senaste åren. I år fastnade jag för "Agent Sonya: älskarinna, mamma, soldat, spion". För att klara av att hantera de dystrare partierna i boken (för jag misstänker starkt att livet som spion inte var en dans på rosor, eller att överhuvudtaget leva under andra världskriget för den delen) köpte jag även en bok som ska hjälpa mig att komma igång med virkning. Terapivirkningen leder förhoppningsvis fram till ett par någorlunda symmetriska dukar.

Lonpos 505 Pyramid - spoileralert!

Som jag berättade igår fastnade jag för spelet Lonpos 505 Pyramid. Det blev lite spelande idag också... Nu är det nog dags att jag slutar annars kommer jag inte göra något vettigt om kvällarna när jag kommet hem från jobbet. 

Jag måste bara visa några av mina lösningar. :)

En kväll med två beroenden...

Idag blev mamma och jag bjudna på semmelfika hos brorsan och hans partner. Mycket trevligt och gott! Jag är ju en sådan där person, tillsamman med Ture Sventon, som tycker att semlor kan ätas året om... Det går inte att sätta fingret på vad det är med semlor som gör att jag tycker att det är så gott. Dem är bara jättegoda! Semmelwrap, klassisk semla, mammas hemmagjorda semla, nutellasemla, kanelbullessemla, wienerbrödssemla... Listan kan göras lång och alla funkar för mig. Året om.

Jag upptäckte även att jag har ett annat tydligt beroende: om jag påbörjar något måste jag avsluta det också. (Fast det kanske snarare ska definieras som tics eller OCD?) När vi satt och pratade efter fikat kom vi in på spel, och så blev jag introducerad till spelet "Lonpos 505 Pyramid". Brorsans partner gav mig en av utmaningarna att lösa - och där blev jag sittande resten av kvällen hos dem. Spelet liknar Tetris, Tangram och Ubungu, där det gäller att med pjäser i olika former lyckas bilda en större form/figur. Jag kunde verkligen inte lösa den givna utmaningen, utan när vi skulle gå fick jag låna med mig spelet hem för att fortsätta försöka lyckas lösa utmaningen. Det är kul med sådana här spel, men det är väldigt frustrerande när problemet inte går att lösa! Får se hur länge jag fortsätter att sitta och försöka klura ut lösningen ikväll...

Dagens citat

"Vänd ansiktet mot solen så faller skuggorna bakom dig." Maoriskt talesätt

Om det syns skuggor måste det finnas ett ljus...

Kafkaprocess IRL; eller Det här är en kvinnas verklighet i Försvarsmakten

Jag befinner mig just nu i en Kafkaprocess i Försvarsmakten. Jag har kallats till ett samtal med en person som är tidigare kollega med en av mina högre chefer. Detta samtal är uppföljning till ett samtal som jag höll för bara fyra månader sedan - vilket är ovanligt, i alla fall för mig. Att ett sådant samtal hålls beror vanligtvis på att något i ens liv har förändrats (till det sämre) och kan utgöra en risk. Men inget i mitt liv har förändrats. Då blir detta surrealistiskt när jag försöker tänka igenom vad detta samtal kan bero på, och varför det samtidigt inte hålls av någon av de som brukar hålla sådana samtal på min ordinarie arbetsplats:

Att jag har börjat säga ifrån på jobbet. Under min tid inom FM har jag fått höra mycket av mina kollegor i förtroende. Jag har tagit det som något positivt, att de har vågat tala ut inför mig och att jag har varit en bra lyssnare. Samtidigt förfasas jag över hur skev bilden är som FM ger utåt om myndighetens arbetet med att minska  diskriminering, rasism och sexuella trakasserier. För mig som fått höra kollegors och tidigare FM-anställdas åsikter samt berättelser stämmer den inte in med verkligheten. FM har finna policys och styrningsdokument, men det som nämns fint i text utförs inte i praktiken. Högre chefer som gått utbildningar där arbetsmiljö och diskriminering tas upp lär sig vad det är och inte är. Men sedan händer det inget mer. Det som sitter i väggarna sedan tidigare fortsätter att sitta kvar i väggarna. De som tillhör normen och/eller tjänar på att upprätthålla normen fortsätter med det, både kvinnor och män. Vad högre chefer lär sig sprids inte vidare och omsätts inte i praktiken. 

Jag vet inte om det förekommer mest att någon presenterar någon annans idé som sin eller att någon inte blir lyssnad på. Vid dessa händelser har det varit skillnad i kön, ålder, eller i officer/civil. Tyvärr resignerar vissa och orkar inte längre prestera och visa vad de faktiskt kan. Jag har fått höra grova rasistiska åsikter, samt att "man måste gå undan för att få prata om det andra inte tycker om att man pratar om". Tafsande förekommer av både nyktra och onyktra personer. Jag har fått höra hur en kvinna som kom hes till jobbet av sina manliga kollegor fick hör att hon inte skulle göra så djupa avsugningar nästa gång (*fått ok av henne att berätta detta). Jag har även fått hör att en kvinnas manliga kollegor inte vet hur man ska bete sig efter Metoo, "hur ska man krama för att det inte ska vara sexuellt?". Ja, om du inte vet det kanske det är bäst att du inte kramar någon alls. Dessa saker händer inte ute i någon pluton ute i skogen där ingen ser, utan i kontorsmiljö inom Högkvarteret. Själv har jag varit med om i min närmaste arbetsgrupp att det som sticker ut i medarbetarundersökningar stryks och anses avvikande, istället för att se att någon upplever att något på arbetsplatsen inte är bra. Det betyder att problem lyfts, men anses problematiska och jobbiga istället för att något görs åt saken. 

Jag har börjat säga till och agera när handlingar inte är ok. När människor inte kan bete sig har jag slutat att nicka och vara glad. För någon måste bry sig för att det ska bli en förändring. Men ingen chef vill lyssna. Ingen inom FM vill ta tag i de problem som finns. Det är alltid lättare att döma ut någon som en risk, är besvärlig eller som en gnällkärring, än att kavla upp ärmarna och göra något. Det är lättare att säga att en anställd inte gjort sitt jobb än att ta tag i problemet med att chefen är olämplig och kompisrekryterad. Att människor lätt döms ut i FM, om man inte passar in i mallen, gör att fler rättar in sig i ledet och tystnar. För vem orkar kämpa ensam om man istället kan vara tyst och själv gynnas av att andra missgynnas?

Att jag har DO-anmält FM. Jag har ropat och stampat med foten, men ingen lyssnar och inget händer. Eftersom jag är trött på ett sådant bemötande kände jag att det var dags att agera. Jag har DO-anmält FM, dels med förhoppning om att FM ska förändras till det bättre och dels för att ge mig själv upprättelse. Jag har gjort minst lika mycket som min företrädare på befattningen, och haft minst likvärdiga kvalifikationer och meriter inför anställning till tjänsten. Ändå anses jag inte vara värd samma lön. HR-ansvariga på mitt förband har inte gett mig någon motivering när jag har sökt svar på varför under flera år.  Inte heller har jag fått svar på vad jag ska göra för att få samma lön. I det svar DO fick av FM i frågan stämmer inte siffror om anställningsår och lön. FM dribblar med siffror och vill visa att, jodå, myndigheten sköter sig exemplariskt. Det enda kruxet är att det inte stämmer med verkligheten. Och jag har fortfarande inte fått en motivering till varför mina arbetsprestationer anses, på förhand, vara sämre än min manlige företrädare. 

Under mina första år i FM slet jag som bara den och täckte upp för andra. Jag hoppades att det skulle uppmärksammas. När två av mina kollegor gjorde annat under flera månader, skötte jag alla våra arbetsuppgifter. Detta samtidigt som jag hade, vad jag i efterhand förstått, något som liknade PTSD efter psykisk misshandel av mina närmsta kollegor i insatsområde. Då de två kollegorna var tillbaka, och efter att jag lämnat arbetsgruppen, fick jag höra att det var för mycket att göra så det hade dragits ner på arbetsuppgifter. De med samma befattning som mig fick dessutom istället göra "finare" uppgifter (behöver jag tillägga att de var män?). Det var ju en typ av uppmärksammande... 

Att jag svarar min närmaste chef med samma mynt som han själv beter sig. Chefer är något för sig. Att visa respekt för medarbetare glöms i bland bort, för det viktigaste är väl just att få chefa och bestämma över andra... Att peka ut någon medarbetare som lågpresterande inför en grupp andra medarbetare. Att under pågående dragning stjälpa en hel planering. Att sätta en medarbetare på plats, som lyft att en kollega har för mycket arbetsuppgifter nu, genom att flytta uppgifterna till just den kaxige medarbetare som vågat uttala sig om arbetsfördelning. Det spelar ingen roll att även denne medarbetaren också har lyft att det är mycket även för hen just nu. 

Min nu närmaste chef kom aldrig förbi mitt arbetsrum när han började sin tjänst. Innan han hade tillträtt kommunicerade vi via mejl, vilket sedan gått över till sms. Vi är på arbetsplatsen samtidigt, men jag ser honom nästan aldrig. Jag ska tydligen inte vara med på några möten alls. När han har frågor ställer han dem till högre chef istället för att fråga mig som var med vid omorganisationen.  Ganska snabbt tröttnade jag på detta beteende. Som helt frikopplad har jag fortsatt med de uppgifter som jag började med under omorganisationen. Då han inte kommenterat på två veckor angående möjligheten för mig att jobba hemifrån, tog jag eget initiativ att jobba hemifrån en måndag. Han valde att kommunicera via sms (!), och jag valde då att besvara chefen med samma mynt:

Chef: "Hej Ida, är du på våningsplanet? Hälsningar [efternamn] (mitt nya tjänstenummer)"
Jag: "Nej, jag jobbar hemifrån idag liksom planen är att även göra på fredag. Övriga dagar denna vecka kommer jag vara på plats på mitt rum - om inget oförutsett inträffar."
Chef: "Ok, vem har du kommit överens om att jobba hemma måndag och fredag med?"
Jag: "Jag mejlade dig för två veckor sedan."
Chef: "Ok, men du fick väl inget svar? Jag vill inte ha något rutinmässigt hemarbete på xx. Vissa gånger kan det fungera men i regel inte."
Chef: "Ett missförstånd då. Jobba hemma idag så ses vi imorgon."
Jag (arg på att chefen inte gjort sin del, samt för att han inte brytt sig hittills om mina arbetsuppgifter utan jag planerar och täcker där det behövs och ändå lägger han sig i vad som är möjligt att göra var): "Om arbetsuppgifter kan skötas hemifrån varför motsätter du att de då utförs hemifrån? Vad har vi för möten och uppgifter som jag har missat? Myndigheten säger väl fortfarande att om jobbet medger att jobba hemifrån kan man göra det? Om du har något emot något av det jag gör får du ta det på en gång och inte vänta veckor på att vänta ut att saken passerar."

Chefen svarade inte på sms:et, och på plats dagen efter fick jag veta att det går inte att jobba hemifrån, men vi ska fylla i och signera en överenskommelse som han skulle fixa fram. Behöver jag tillägga att han gick tidigt under torsdagseftermiddagen utan att ha fixat överenskommelsen under hela veckan?

Vad kan det annars vara? I övrigt kan jag verkligen inte komma på något. Har jag pratat sekretess på olämplig plats? Inte vad jag kan komma ihåg, och absolut inte medvetet. Haft kontakt med olämpliga personer? Inte vad jag vet om, och jag har inte reagerat på något konstigt hos de jag har pratat med. Som zombiependlare är jag dessutom inte så kommunikativ när det enda jag vill är till jobbet eller hem från jobbet. Eller kan det vara den där gången som jag virrade runt på en garnison (där jag inte hittar) när jag skulle ta en promenad under fys, men alla vägar slutade i återvändsgränder? Ja, det kanske var mysko hur upprörd jag blev då jag återigen fick vända om och försöka hitta en ny väg.

Hur farlig är jag? Ja, jag är arg. Och jag vet inte längre vad jag kan göra för att få människor inom och utanför FM att reagera och möjliggöra beteendeförändringar. Jag vet inte hur mycket längre jag själv heller orkar bry mig när andra låter så mycket orättvisor och härskartekniker passera. Kanske ska jag i ett sista försök göra som Thunberg och strejka varje fredag, men i mitt fall med att sitta utanför entrén till jobbet med plakat om "Fridays for Justice"...

Om denna Kafkaprocess eller detta blogginlägg leder till att jag förlorar jobbet känner jag ändå inte att livet rasar samman tack vare min familj och mina vänner. När jag idag först bröt ihop av beskedet om detta samtal lovade mina vänner att jag alltid har en sovplats och ett jobb hos dem. De ställer återigen upp när Försvarsmakten får mig att må dåligt och tvivla på mig själv. 

Nu, med den här informationen, hoppas jag att några andra inser att något måste göras - i praktiken och inte bara i ett fint policydokument. 

Dagens citat

"Lev i nuet, gör allt det som behöver göras. Gör allt gott du kan var dag. Framtiden kommer att utkristallisera sig." Peace Pilgrim

En bra strävan, men vissa dagar är det väldigt svårt.

Brainstorma fram vart vi ska

Ibland när allting bara rusar fram i en rasande fart behöver i alla fall jag bromsa in och göra något roligt. Till exempel att brainstorma fram en början på en lösning. Jag tycker att metoden går att applicera i de flesta fall och ger liksom en start till nästa (analys)steg.

Idag när uppgifterna radade upp sig, och jag kunde inte komma vidare i något av dem, kände jag för att köra lite brainstorming på egen hand. Just nu är det lite osäkert hur den framtida riktningen för min sektions verksamhet ska se ut, så varför inte brainstorma om sektionens huvuduppgift....? 

Tanken för mig själv är att se vad som inbegrips i termen, vad vi har och ska ta med framöver, samt vad vi missar idag och måste fånga upp för att utveckla. Får se var det landar men jag kom snabbt in i tankebanor, där jag inte riktigt hann plocka ner allt innan jag skulle sluta för dagen. 

Jag hoppas att den här brainstormingen inte bara är rolig, utan att den faktiskt leder till en strategisk plan för min sektions arbete framöver. Och visar lite vilken riktning vi bör ta och dess mål. Med andra ord att resultatet visar på vart vi ska.

Dagens citat

 "Gör dig oumbärlig för någon." Ralph Waldo Emerson (1803-1882)

Och så får vi inte glömma att även visa att andra är oumbärliga för oss.

Måndag igen

Och så har ytterligare en måndag passerat. Jag vet inte om jag tycker att att alla måndagar är lika eller om de faktiskt är olika. Idag till exempel jobbade jag hemifrån istället för att åka in till kontoret. Närmaste chefen, trots fått mejl om min plan, frågar vem som beslutat om att det skulle vara ok. Han gör det dessutom via sms... Det är inte varje måndag som man blir så paff att en chef litar så lite på en medarbetare. Han kanske inte riktigt är på rätt plats. Fördomsfullt tänker jag då att han som officer med den inställningen kanske ska tillbaka och leda trupp på en mer taktisk nivå. Då får han verkligen bestämma allt. Men det här agerandet visar också på hur det fungerar i Försvarsmakten i stort: det pratas om hur det ska göras saker men när det kommer till kritan så utförs saker på ett helt annat sätt. Det spelar igen roll hur flashiga policys man har...  Exempelvis är modeordet i Försvarsmakten uppdragstaktik, och det är meningen att alla medarbetare ska ta eget ansvar för att lösa uppgiften på det sätt denne tycker är mest lämpligt. Men icke. Min närmaste chef visar på hur det fortfarande går till i praktiken, där chef vill bestämma hur uppgifter ska lösas. Det är sånt här som gör att man tappas förtroendet för varandra i arbetsgruppen.

Dagens citat

 "Ju mer man lär sig, desto fortare inser man hur lite man vet." Isabel Allende (1942-ff)

Citatet är lite som den klassiska underrättelseformeln med fyra fält:

De som inte vet att de inte vet                                De som vet att de inte vet

De som inte vet att de vet                                       De som vet att de vet

Med viss modifikation blir formeln:
De som vet lite och inte vet om att det                    De som vet lite och vet om det
De som vet mycket och inte vet om det                   De som vet mycket och vet om det

Vilka tror du är dem som lär sig mest och därmed kan utvecklas mest och till sist veta mest?

Dagens citat

"Det finns ögonblick då vi måste ta risker, göra galna saker." Paulo Coelho (1947-ff)

Men alltså, då blir det ju så nervöst... Å andra sidan behöver man ibland ta steget för att något ska förändras  - oavsett hur obekvämt och obekant det än är. Oftast löser det sig tillslut.

Dagens citat

"Det oföränderliga tecknet på vishet är att se det mirakulösa i det alldagliga." 

Ralph Waldo Emerson (1803-1882)

Brinnande ljus (Karin Boye 1900-1941)

Nu ropar natten högt i nöd,

av okänd ångest full.
Nu tänder jag här två raka ljus
för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar drar här fram,
så kallar skenet dem,
så hör de, hur lågorna sjunger min bön,
och bär den med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld
med bud från den Väldiges hus.
Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt,
men väl för brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg
mellan piskande vingars dån,
det är därför de ler åt mörkrets makt
och möter kölden med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,
jag hör din mantels brus.
Jag ber om blommor och ber om fred - 
men ge mig brinnande ljus!

Hoppets låga.

Analysera mera

"Det är att lära sig ett recept och följa det."

Det har jag med mig från skoltiden - det gäller att lära sig saker och sedan hålla sig till det. Men på det sättet gör man inga nya upptäckter och forskningen skulle inte gå framåt! Samma sak gäller det för analyser, där metoder behöver utvecklas. Jag ser det lite som att metoderna behöver modifieras med utvecklingen i världen. Dock blir inte alla förändringar av analysmetoder till det bättre. Jag har den här veckan fått lära mig en ny metod, men när t o m chefer verkar skeptiska - och det är de som ska kunna fatta beslut grundade på det framanalyserade underlaget - så kanske det är dags att antingen gå tillbaka till tidigare metod eller utveckla vidare den nuvarande metoden. Eller så kanske det ska vara friare i val i metod, och ta den som passar sin verksamhet och uppgift bäst att använda. När chefer uttrycker att det  bara är gissningar som läggs fram, då är det något med metoden som inte är bra.

Den metod för säkerhetsskyddsanalys som jag fått lära mig att använda denna vecka ser jag är uppbyggd av flera mindre analyser som sedan synkas ihop mot slutet. Den verkar också bygga på försvarets grundanalysmetod: fakta, innebörd och slutsats. Dock ser jag att denna metod inte uppmärksammar brister som med åren kan växa till ett stort problem. Nåja, "någon" har väl tänk och då ska väl den här metod vara bra trots allt... Jag får helt enkelt göra som jag brukar: modifiera metod utifrån frågeställning och utveckla metoden så jag tycker den är bra (och blir rolig att göra).

Jag har DO-anmält Försvarsmakten

I höstas fick jag nog av hur förbandet Högkvarteret inom Försvarsmakten inte ville ge någon motivering till varför jag ska ha lägre lön än min företrädare på befattningen. Trots att både min företrädare och jag uppfyller samma kunskapskrav för tjänsten och jobbat ungefär lika länge inom Försvarsmakten. Det skiljer vissa saker mellan oss, men jag uppfattar att detta inte ska påverka lönen för denna tjänst: att jag hade en annan anställningsform innan denna tjänst, och att jag har en mycket bredare kunskap samt kan mer analys.

Efter att Försvarsmakten har fått två månader på sig att svara DO har jag nu fått ta del av vad de skrivit. Och det innehåller svammel och felaktigheter. Jag blir både ledsen och upprörd. Varför håller de sig inte till fakta och varför ger de fortfarande ingen motivering till varför de anser att jag ska ha lägre lön än min företrädare? För jo, det har jag fortfarande oavsett hur de försöker finta bort den som läser svaret. 

Är alla extrauppgifter jag har utfört utöver mina ordinarie arbetsuppgifter inte värt något? Inte ens värt samma lön som min företrädare? När det har efterfrågats statistik har jag levererar analys med slutsatser som min företrädare inte har gjort. Jag har utvecklat ett (för organisationsenheten) nytt arbetssätt för att få avdelningar mer medvetna om sin ekonomi. Vad ska jag som kvinna behöva göra för att Försvarsmakten ska erkänna att de har gjort fel, och att de gör om och gör rätt?

Jag är verkligen besviken på Försvarsmaktens svar. Och upprörd. Jag kommer svara DO med, till skillnad från Försvarsmakten, korrekta uppgifter när jag har lugnat ner mig.

Dagens citat

"Det krävs mod för att ändra uppfattning." Paulo Coelho (1947-ff)

Ja, ibland kan det sitta långt inne. Det gäller att inte vara trångsynt från början...

Snabba Cash-trilogin

 Nu har jag sett Snabba Cash-trilogin som bygger på böckerna av Jens Lapidus. Den har länge stått på min "ska snart se"-lista med tanke på att den sista filmen, Livet Deluxe, kom ut 2013... Bättre sent än aldrig. Och var det inte dessa filmer som hjälpte Joel Kinnaman till USA...? Han har hunnit med en hel del filmer sedan dess...

Vad jag har förstått var film-trilogin (och böckerna) populära när det begav sig, men när jag har sett filmerna känner jag mig inte ett dugg sugen på att läsa böckerna. Kanske att jag inte dras till genren "Stockholm noir" där handlingen är om den undre världen där alla blir gansters och sedan dör till höger och vänster. Det enda jag tycker var riktigt bra var i Livet Deluxe, där den som håller i trådarna inte är den man tror att det är och att slutet är oväntat i den filmen.

Nej, nu återgår jag till att läsa böcker istället (så länge jag kan innan grannarna sätter igång igen).

Paralleller till Mayafolket

Tidigare civilisationer verkar ha haft vissa likheter oavsett var i världen de fanns. När jag nu ser på en dokumentär om Mayafolket som levde i Centralamerika för mycket länge sedan, slår det mig hur många äldre kulturer som lägger stor vikt vid att härskaren skulle ha ett stort gravmonument för att bli ihågkommen. Pyramidmonument finns både i exempelvis Centralamerika genom Mayafolket och i Egypten. Kanske i och för sig inte skiljer sig om hur vi själva lever idag: vem vill inte ha presterat något under sin livstid så att man blir ihågkommen...? Ytterligare paralleller med gamla Egypten är skriftspråket som är i form av bilder (inga ynka streck som vi kör med i vårat alfabet idag). 

Dokumentären tar upp att det var strider mellan grannbyar om resurser. Strider för att få mer tillgångar och mer makt verkar inte ha varit ovanligt i någon av de äldre kulturerna heller. Tänk bara hur mycket konflikter det har varit runt Medelhavet med alla dess olika riken genom historien. Och även där ser jag paralleller till hur vi lever idag. De konflikter som är i världen nu är också om att få mer tillgång och ledare som vill ha mer makt. Detta för att de vill anses vara stora ledare, och bli ihågkomna efter sin död. Vi människor verkar vara väldigt lika varandra, både människor som levt och vi som lever nu. 

Jag och gänget

Det är alltid kul att träffa gänget! Idag var vi på restaurang och firade att en av oss blivit ett år visare (och ett år närmare 40). Det är fantastiskt hur jag kan känna mig trött och sliten efter en vecka med jobb och skrikiga grannar, och bara att vara en stund med mina vänner känna hur energin återvänder. Även om vi är tvungna att ventilera allt jobbigt för varandra, så bara genom att lyssna på varandra och ibland komma med någon idé eller ett peppande inlägg gör att det ändå är positivt och glatt. Och när vi kommer till något barndomsminne sitter vi alla och gapflabbar. Ja vi var högljudda utan alkohol, och nej vi blev inte utslängda från restaurangen.

Det är viktigt att ha vänner i sitt liv som ger energi. Man behöver inte ha många, men några som man vet finns där och lyssnar oavsett när och vad det gäller. Några man vet finns där även när tråkiga saker händer, ens partner lämnar en eller att något är jobbigt på arbetsplatsen. Jag känner mig lyckligt lottad att ha så bra och nära vänner som jag faktiskt har, och att vi har hållit ihop sedan högstadiet. Vi har inte alltid varit sams, och vi kan tycka olika om saker. Men på något sätt kommer vi överens om att vara oense, och så kan vi gå vidare med något annat. Oftast skrattar vi tillsammans, oavsett om det är när vi spelar något spel, ser på film eller är ute och äter. 

Tack Anna, Linda och Sara för att ni är dem ni är! 

Snart är det bokrea!

Eller, ja, om några veckor, den 21 februari startar bokrean. Men jag ser verkligen fram emot den dagen, så för mig är det nära i tid redan nu. Idag kom dessutom e-katalogen från en bokhandel på mejl och jag var tvungen att kolla igenom den på än gång. Allt annat fick vänta tills jag var färdig. I år är det ekonomiskt positivt för jag tror inte att jag kommer köpa så många böcker på bokrean som jag brukar. Jag känner att jag kan hejda mig i år, och mycket beror på att reautbudet kändes tunt och innehöll inte så många för mig intressanta böcker. Bara några få. Typ fem. Eller sju stycken.

Tiden går så fort

 ...och inte bara när man har roligt. Det känns alltid som jag mentalt alltid ligger några månader efter verkligheten. Nu när vi har kommit in i februari, känner jag mentalt att jag är i december. Jag tror det började när jag hade en väldigt stressig period på jobbet, och sedan har jag aldrig kommit ikapp efter det. 

Dessutom blir det inte bättre av att springa runt i ekorrhjulet, där veckorna ser ganska likadana ut. Vardagarna löper på med jobb hela dagen, sedan resan hem då i alla fall jag bygger på hungern och kan inte göra något förrän jag har ätit kvällsmat hemma. Då energin återvänder till kroppen behöver jag fixa inför morgondagen, svara mejl, blogga, och förhoppningsvis ska jag ha tid över till att kunna varva ned innan jag måste gå och lägga mig. En bra nedvarvning för mig är att läsa, men mina grannar låter för mycket för att jag ska kunna fokusera på texten jag läser. Så här är det varje dag, dag in och dag ut. 

Nej, nu måste jag börja varva ned, så jag kan gå upp om sju timmar för att åka till jobbet igen. Och mentalt vara i december medan ni andra är inne i februari.