Gott Nytt 2015!!!

Snart börjar det NYA året. Orört och oförstört. Det är ett nytt oskrivet kapitel i boken av Ditt liv. Vad har du drömt om att göra men aldrig kommit dig för att slutföra? Ta chansen - Carpe Diem!

Allt gott och lycka till :)
/Ida

Never Gone (Ida Netzel 2006)

Over the mountain

Beyond the sea
Lies the Rose Garden
With the White Tree
It seduces me
May it be
Where are you tonight
Don´t make me wait
Come softly to me
Why so silent
I whisper your name
Treat me like a lady
I´d do anything for you
Do I have to cry for you
I´m holding back the tears

Suddenly
You´re beside me
Dance with me
Hold on tight
Cheek to cheek
I feel the beat
Your heartbeats
Kiss me
And I´ll kiss you all over
I close my eyes forever
I just died in your arms tonight
In these arms
Nothing else matters
I´m not scared
I´ll fly on the wings of love
Faraway ´til my wings are frozen
To a parallel universe
With a new dimension
Larger than life

Where do you go
If you leave me now
It will make me crazy
I calling your name
Your light
Ray of light
Will guide me
Don´t let me down
When I need you the most
All I ask of you
Is bring me to life
Afterlife

Crying Angels (Ida Netzel 2006)

Moon river

Over the rainbow
Is the stairway to heaven

Heaven, blue moon, shining star

Feels like heaven
There must be an angel
Angel, don´t cry

Angels crying, sitting on stars

Kärleksdikten (Ida Netzel 1998)

Det är så härligt och besvärligt med romantik.

Det finns ju inte att köpa i en butik.

Men ändå är det så underbart,

När kärleken tar fart.

Man kan pussas, kramas och hålla varandra i hand,

Man bygger tillsammans upp ett kärleksband.

I ett kärleksbrev jag skriver:

-"Jag aldrig ditt hjärta sönder river."

Mitt hjärta tillhör bara dig,

Och jag hoppas det gäller detsamma med dig.

Svika dig, kommer aldrig på frågan,

Sviker du mig, släcker du lågan.

Om detta aldrig sker,

Kommer vi aldrig skiljas mer.

Min dröm blir sann! (Ida Netzel 1998: del 2)

Jasmine hade helt glömt bort att bandet även skulle besöka hennes skola. Och tur var väl det för hon skulle inte vågat gå dit den dagen i så fall. När hon kom fram blev hon påmind av sina klasskamrater, och resten av förmiddagen gick hon i sin egen, nervösa värld. Bandet skulle komma efter lunchen. Skolan hade ett vilorum, där man kan sitta i en soffgrupp och vila, eller ett biljardbord för att spela biljard medan man klurade på något. Väldigt bra och mycket uppskattat. Detta rum var högst upp i skolans gråa fyravåningshus. Jasmine gick dit för att lugna ner sig och komma på andra tankar. Där såg hon en av sina klasskompisar, Josefine, stå och prata med rektorn. Jasmine nickade till henne, och när de hade pratat färdigt kom Josefine fram till henne.

- ”Har bandet kommit än”, frågade hon förväntansfullt.
- ”Inte innan jag gick upp hit, men det är möjligt att de har kommit nu”, svarade Jasmine.
- ”Nervös över att träffa dem?”
- ”Det känns som om jag ska svimma. Fast vi kommer nog inte att se dem så mycket, eftersom det ju inte vi som ska guida dem runt. Tur.”
- ”Snacka för dig själv. Jag kallar inte det kul. Jag tänker dessutom hålla mig framme. Speciellt framför den mörkhårige. Han är bara så wow!”
Jasmine log åt henne. ”Du skulle bara veta, det känns inte likadant när man står öga mot öga med dem”, tänkte Jasmine för sig själv. Josefine tog tag i Jasmine och drog med sig henne ner till bottenvåningen.
- ”Vi måste hitta dem”, sade Josefine medan de sprang nerför trapporna. Jasmine kände sig som en trasa, hon bara följde med. Hon kunde inte slita sig loss, hon var för apatisk i sitt nervösa tillstånd. Jasmine försökte låta överdrivet andfådd så att kamraten skulle dra ner på tempot, men istället började Josefine springa snabbare.
- ”Snart ser vi dem, snart är vi framme”, flåsade Josefine.
När de kom till foajén tvärstannade Josefine och Jasmine sprang rakt in i henne. Jasmine såg det Josefine hade sett hundradelen före henne: bandet. De satt och väntade i en soffgrupp i foajén. Några läste tidningen medan de andra pratade med varandra. När Jasmine sprang in i sin kamrat, hade båda stönat till, vilket hade fått bandmedlemmarna att titta upp. Jasmine såg den yngste bandmedlemmen. Han hade en svart keps. ”Han kanske har en dålig hårdag”, tänkte Jasmine för att lätta upp sitt humör.
- ”Ser jag ok ut”, viskade klasskompisen till Jasmine.
Jasmine nickade tillbaka. Josefine gick då snabbt fram till bandet och presenterade sig själv och Jasmine för dem. Hon presenterade sig själv extra noga för den mörkhårige, den som hon tyckte var snyggast. Den yngste bandmedlemmen log mot Jasmine, och påpekade att det var ju hon som hade fått hans ros på konserten. Josefine gapade, men stängde snabbt munnen och började blinka in sig hos den mörkhårige som började känna sig lite besvärad. Han var nog lika besvärad som Jasmine kände sig obekväm och nervös. Jasmine fick fram ett snabbt ”kul-att-ses-men-jag-måste-tyvärr-gå-hejdå” och skyndade sig ut på gården utanför. Hon tog ett djupt andetag.

Jasmine satte sig på en träbänk i närheten. Solen sken. Hon blundade och solade ansiktet. Pulsen började gå ner och hon kände sig normal igen. Efter ett tag blev det skugga framför henne och hon tittade upp. Det var inte att solen hade gått i moln utan den yngste bandmedlemmen hade kommit ut och ställt sig framför henne. Han stod och tittade på henne ett tag innan han satte sig bredvid henne på bänken.

- ”Varför gick du”, frågade han och såg intresserat på henne.
Det blev tyst. Vad skulle hon säga? Att hon höll på att svimma av nervositet? Att hennes hjärna vägrade fungera så hon inte kunde prata med dem?
- ”Jag kände att det var trevligare ute i solen”, sade hon sedan, men ångade sig direkt. Varför skulle hon säga så? Det lät ju bara dumt.
- ”Du har rätt”, svarade han och vände sig mot solen och blundade. ”Vad heter du?”
- ”Jasmine. Och du?”
- ”Endymion.”
Jasmine såg att han log. Ett gulligt leende som också fick henne att le. Plötsligt började marken att skaka. De tittade på varandra. Massor av människor kom utspringandes ur skolbyggnaden. Jasmine och Endymion hörde skrik från någon i byggnaden och de visste vad de var tvungna att göra. Båda rusade in mot strömmen av människor som var på väg ut och de följde skriket. Skakningarna hade slutat för tillfället. Byggnaden var snabbt nästan helt utrymt så det var inte så många andra ljud som störde. De sprang genom foajén och sprang till andra våningen. Där var det två småflickor som hade hamnat under en tung bokhylla och brutit benen. De hjälptes ut av Jasmine och Endymion, och ute på gården kom läraren och prickade av att de var hittade. Man kunde på håll höra ambulanssirener närma sig. Jasmine tänkte att det kunde finnas fler där inne i byggnaden, fast de kanske inte kunde skrika. De kunde ju ha svimmat. Så hon sprang in igen innan någon hann stoppa henne, och hon kollade igenom rum för rum, våning för våning. Endymion följde efter henne och de hjälptes åt att kolla varje utrymme. När de hade kollat alla rum och var på fjärde våningen började det att skaka igen. Efterskalv, vilken var kraftigare än de första. De ramlade omkull på golvet. De försökte krypa till trappan för att ta sig ner, men innan de hann ut ur rummet, mörknade det för deras ögon.

Jasmine blinkade till och hon började se ett ljus. Hon öppnade ögonen och såg solstrålar lysa in genom det krossade fönstret. Sanddamm flög i luften. Fönstret hade krossats av någonting tungt som hade ramlat vid jordbävningen. Det var även någonting som hade slagit både henne och Endymion hårt i huvudet så att de hade tuppat av. Hon kunde höra sirenerna. ”Kommer det ännu fler”, tänkte hon, ”eller kan det vara de vi hörde förut som fortfarande är på väg”. Jasmine reste på sig och skrapade bort lite glassplitter från ena armen. Hon tittade sig omkring och såg Endymion ligga under ett bord. Det såg ut som om han låg och sov. Jasmine drog undan bordet och försökte sedan väcka honom. Han stönade till innan han blev medvetslös igen. Jasmine städade undan glassplitter från golvet och drog honom ut ur rummet. Han rörde sig inte. Jasmine kollade att han andades och, jo, det gjorde han. Hon hörde att ambulanserna hade kommit fram och sedan även steg i trappan.
- ”Här är vi, på fjärde våningen!”
Hon hörde sedan att stegen raskades på och rätt som det var, var ambulans personalen där. De hjälpte Jasmine och Endymion ner. Jasmine berättade snabbt var vilka rum de redan hade sökt av. Endymion lades på bår och lyftes in i en ambulans. Han vaknade precis upp då och grep tag i Jasmines tröjärm.
- ”Följ med mig”, viskade han svagt innan han tappade den lilla energi som han hade haft och släppte taget om henne. Han blundade igen.
Jasmine steg in i ambulansen, tog hans hand i sin och ambulansen åkte iväg. På sjukhuset drog de iväg med honom till en sal. Jasmine gick in på en toalett för att skölja av blodet från glassplittret och se om hon hade fått några blåmärken. Inga blåmärken som syntes men en stor bula i bakhuvudet. Sedan sjönk hon trött ihop på en bänk utanför, vid väntsalen. Efter ett tag somnade hon.

- ”Jasmine, ska vi gå och äta?”
- ”Visst.”
Jasmine och några andra gick till en närliggande restaurang. Alla var glada. När de svängde runt hörnet såg Jasmine fem personer som hon kände igen men som hon inte kunde placera varifrån hon kände igen dem. De frågade om vägen till närmsta bio, och Jasmine beskrev vägen. De fem personerna tackad och gick vidare, men innan de försvann helt, vände en av dem sig om och gjorde ett hjärta med händerna mot Jasmine. Han log mot henne.

Efter middagen med sina vänner gick Jasmine hem till sig och satte sig framför TV:n. Det knackade på dörren och hon gick och öppnade. Där stod han som hade gjort ett hjärta mot henne. Han frågade om han fick komma in. Jasmine var lite chockad över att han hade hittat henne, men hon nickade till svar att han fick komma in. Han svarade, som om han kunde läsa hennes tankar, att hans hjärta hade visat vägen. Han närmade sig henne och hon höll andan av spänning. Han började suddas ut och tyna bort.

- ”Vakna, jag ska visa dig var Endymion är”, sade en sjuksköterska och ruskade lätt om Jasmine.
Jasmine reste sig upp och följde efter sköterskan till en sjuksal. Jasmine gnuggade sig i ögonen och gäspade hur länge hade hon sovit? Hon tippade på att det inte var så värst länge, bara så att hon hade blivit tröttare. Hon gick in salen och satte sig på en stol bredvid hans sjuksäng. Han sov men andades djupt. Jasmine kunde inte låta bli att fläta samman sina fingrar med hans. Han sov fortfarande, utan att röra sig. Han var snygg, och såg fridfull ut där han låg. Hon drog undan en hårslinga från hans ansikte, sedan lutade hon sig mot hans sängkant och somnade.

Jasmine vaknade av solen som sken in genom sjukhusfönstret. Hon blinkade till och kände att hennes fingrar fortfarande var sammanflätade med hans. När hon tittade upp såg hon att han låg och tittade på henne. Deras ögon möttes och de log mot varandra.
- ” Mitt hjärta har visat mig vägen”, viskade han.

Min dröm blir sann! (Ida Netzel 1998: del 1)

Denna novell skrev jag med en grund från en dröm, vilket kan förklara händelseutvecklingen. Sedan var det bara att bygga på... Jag delar upp novellen i två delar. Varsågoda, här kommer del ett...

- ”Vi ska på konsert, och du får inte säga nej!”
Det var på en lunchrast som Belinda försökte få sin kompis Jasmine att följa med på en konsert med deras gemensamma favoritband.
Jasmine svarade inte direkt, Belinda gav henne då en arg blick.
- ”Det är självklart att jag vill följa med”, skyndade Jasmine sig att säga.
- ”Bra”, sade Belinda och sken upp ”för det är först på ett hemligt ställe, innan själva konserten i Globen, och sedan kommer det att göra ett studiebesök på vår skola!”
Jasmine stod och gapade.
- ”Jag tror att jag ska sjukanmäla mig den dagen. Kommer inte klara av att vara så nära dem.”
Belinda himlade ögonen åt sin kompis. Jasmine skyndade sig att försöka prata om någonting annat:
- ”Vad ska du göra på lördag? Vi är några som ska gå till ´Den gamla scenen´. Den är nämligen bokad då men ingen vill prata om det, och vi kan få tag på biljetter dit, eftersom en i vårt gäng jobbar där.”
- ”Jag har lovat att gå ut och äta med min familj, som jag inte har träffat på jättelänge. Tyvärr.”
- ”Synd, för jag känner på mig att det kommer att hända någonting extra där…”
Helt utan förvarning blev Belinda sur och klampade iväg till sin föreläsningssal.

På lördagen var det en kulturfestival i hela staden, så Jasmine gick till biblioteket innan hon skulle till ´Den gamla scenen´. Där fanns det ett enkelt boktryckeri där man kunde lämna in en egenskriven text och få den hoptryckt till en bok. Jasmine skrev mycket på sin fritid, så hon tyckte att det skulle vara kul att se ett av sina alster i tryckt form, även om det bara var i ett exemplar till sig själv. Men hon blev lite förvånad, den trycktes nämligen upp i två böcker. Hon frågade boktryckaren varför det trycktes upp i två exemplar, och han förklarade att en skulle ställas i en hylla för de alster som trycktes denna dag.
- ”Vem vet, du kanske kan bli upptäckt”, sade han till henne och blinkade.
Jasmine ställde det ena exemplaret på den speciella hyllan och kände sig nöjd. Hon fortsatte sedan direkt till ´Den gamla scenen´, där gänget skulle vänta på henne. På vägen dit gick Jasmine förbi en restaurang, den restaurang där Belinda skulle äta middag med sin familj. Jasmine såg Belinda stå utanför restaurangen och vara ledsen, medan hennes familj satt där inne och låtsades som ingenting. Jasmine gick fram till sin vän för att trösta henne. Men när Belinda såg henne skrek hon argt: ”Jag vill inte vara vän med dig längre. Jag vill aldrig se dig mer!” och sprang därifrån. Jasmine var alldeles paff först, men tänkte att hon måste ta reda på varför Belinda var så sur på henne. Det tog ett tag innan Jasmine började springa efter Belinda, så Belinda hade ett litet försprång. ”Vänta”, ropade Jasmine efter henne, men Belinda stannade inte utan sprang i på ´Den gamla scenen´.

När man kommer in på ´Den gamla scenen´, passerar först en korridor, svänger sedan åt höger, så kommer man fram till den ”lilla” scenen och till vänster om den finns det en liten bar. Mellan scenen och baren finns det många stolar och bord uppställda. Jasmine hann precis se Belinda svänga in till den lilla scenen. När Jasmine andfådd kom dit såg hon att det var massor av folk där, och att Belinda hade slagit sig ner på en stol vid ett bord där även en annan tjej satt. Tjejen var ingen mindre än Jasmines fiende nummer ett, Nathalie. Bland alla människor kunde Jasmine inte hitta sitt kompisgäng. Hon slog sig istället ner på en ledig plats i andra änden av salen. En stund senare släcktes alla ljusen och sorlet från alla människor tunnades ut och tystnade. Man såg fem gestalter komma fram på scenen och när de stod på plats tändes strålkastarna. Jasmine flämtade till. Tro det eller ej men de som var på scenen var hennes favoritband! Helt otroligt! Helt osannolikt! Det hade hon aldrig väntat sig. Alla medlemmar i bandet hade varsin ros i handen. De sjöng inte så många låtar. Det berodde på att redan efter några minuter började några droppa därifrån av publiken. För varje låt blev det mindre publik kvar. Den sista som de sjöng, sjöng de a cappella och i slutet av den låten var det bara Jasmine och några enstaka personer kvar. Det var meningen att bandet skulle ge sina rosor till olika personer i publiken, men eftersom det var så få kvar så släppte de rosorna på scengolvet. Bandet gick ner från scenen och de såg lite dämpade ut. De sade ingenting, ingen sade någonting. Lamporna i taket tändes. Bandet gick ut genom nödutgångsdörren. Den yngste bandmedlemmen vände sig om och log emot Jasmine innan även han försvann ut genom dörren. Det var knäpptyst när Jasmine gick därifrån. Jasmine var ledsen att hon inte hade fått någon ros, hon hade ju trots allt suttit kvar där. Hon förstod inte heller varför så många andra hade gått därifrån. Bandet hade ju inte varit dåligt eller något sådant. ”Hoppas att jag får en ros på konserten nästa vecka”, tänkte hon för sig själv för att försöka peppa sig själv efter att inte ha fått någon ros i handen den här gången.

På konserten var det stojigt och trångt. Alla ville komma längst fram. Det var ett väldigt skuffande och knuffande. Jasmine skulle ha gått på konserten med Belinda, men Belinda vägrade prata med henne, så hon fick gå alldeles själv. Jasmine lyckades till och med ta sig allra längst fram, något som förvånade henne själv. Ljusen släcktes, men istället för att det blev tyst, som vid lilla scenen veckan innan, ökade ljudnivån. Alla började skrika. Jasmine såg fem bekanta gestalter ta plats på scenen. Bandet drog igång showen med en medryckande låt som var pampig. Redan under första låten svimmade några tjejer. De bars ut av ordningsvakterna. De som inte svimmade skrek för full hals eller grät. Jasmine var den ende som var trollbunden av deras framträdande och fortfarande kunde stå tyst och bara röra sig i takt med musiken. Jasmine tog inte sin blick från bandet någon enda gång. Hennes blick vandrade mellan bandets medlemmar. Hon kunde inte släppa dem på scenen med blicken. I slutet av konserten skulle de ge några i publiken rosor. Den här gången skulle det inte vara några problem, för publiken var enorm. Jasmine kände att hon hade ingen chans att få en ros den här gången heller. Bandets yngste medlem, som hade lett på Jasmine en vecka tidigare, tittade på Jasmine. Han gick fram emot henne och gav henne sin ros. Jasmine kunde knappt andas. Han viskade att han gärna ville se Jasmine igen. Det kändes som hon skulle svimma. När han vände sig om för att gå tillbaka till scenen, tog några andra i publiken rosen som Jasmine hade fått. Men hon brydde sig inte. Han ville se henne igen. Även om hon undrade om dem verkligen skulle göra det så kändes det underbart att han hade viskat det till henne. De andra i bandet tog tid på sig att välja någon att ge rosen till. När väl alla medlemmar var på scenen igen försvann dem plötsligt genom en stor explosion av fyrverkerier och rök. Alla i publiken skrek utom Jasmine. Hon bara stod och log.

Jasmine berättade inget om konserterna för sitt gäng, men de märkte att det måste ha varit något speciellt som hände eftersom hon gick och log för sig själv hela tiden. Men de resonerade att Jasmine skulle berätta allt för dem när hon kände för det. Allt var tyvärr inte roligt för Jasmine. Nu hade även Daniella, en till av hennes bästa vänner, ”bytt sida” d.v.s. blivit kompis med Nathalie istället. Både Daniella och Belinda visste att Jasmine och Nathalie var ovänner, så de visste att de valde sida genom att bli vän med Nathalie. De försökte inte heller att fortsätta vara vän med Jasmine samtidigt som de var vän med Nathalie. De andra i gänget höll fortfarande ihop med Jasmine, vilket hon tyckte kändes tryggt att hon i alla fall hade några riktiga vänner, vänner som alltid finns där för en. Jasmine hade lite svårt att förstå varför man kunde vara med Nathalie, eftersom hon festade mycket, rökte, dömd för mindre brott och allmänt otrevlig och mobbade andra. Hon var trots allt detta väldigt populär. Jasmine kunde verkligen inte förstå hur hon kunde vara det. Och ännu mindre förstod hon varför två av hennes bästa vänner var med henne. Så plötsligt, inga förvarningar. Som sagt, Jasmine var med de andra i gänget istället. Vilket gick alldeles ypperligt. Hon märkte att hon nog hade hängt upp sig för mycket på att umgås med just Daniella och Belinda, istället för att vara en del av hela gänget. Men gänget kunde hon bara vara med på fritiden, eftersom de inte gick på samma skola som Jasmine.

Den Svenska Sommaren (Ida Netzel 1997)

Jag ser dig flyga högt i skyn,

Och sedan dalar du ner i byn.

Sommar, sommar hörs i vinden,

Nu står jag här vid grinden.

Du är en svala blott,

Nu börjar det bli vått.

Det regnar mer och mer,

Det är vatten var än man ser.

Spökets gåta (del 3)

Del II

Andreas och Malin skrek och tryckte sig ut genom dörren samtidigt. Den mörka rösten skrattade åt dem. De kom ut i korridoren med spöket efter sig. Malin viftade vilt med armarna runt omkring sig och spöket sprang förbi dem och fortsatte framåt i korridoren. De hörde dess elaka skratt eka i korridoren efter den. Malin och Andreas lugnade ner sig när skrattet tonades ner, och de gick då åt andra hållet. De kände mer och mer att slottets korridorer var som en labyrint. Vem kunde tro detta om slottets ruiner ovanför marken? Mystiskt.

Efter en stunds vandring såg de ett ljus längre fram i korridoren. Andreas ville att de skulle följa efter ljuset och se vart det ledde dem. Malin blev lite osäker och frågade Andreas om det verkligen var så klokt.
- ”Vi kanske hamnar i trans igen”, viskade Malin oroligt och tog tag i Andreas tröjärm.
- ”Det är ingen risk, vi följer efter tyst och utan att de ser oss.”
- ”Bara det inte plötsligt försvinner eller rör sig i all evighet och aldrig stannar”, mumlade Malin för sig själv.
De följde efter ljuset under tystnad, båda var fulla av sina egna tankar.
- ”När jag slogs mot spöket för en stund sedan…” började Malin.
Andreas hade svårt att hålla sig för skratt. Malin såg irriterat på honom innan hon fortsatte:
- ”… så kände jag att det hade ben, ja, människoben.”
- ”Ja, mina misstankar har varit att det är vanliga människor under spökdräkter, men jag har inte haft något bevis för det. Förrän nu. Jag gissar på att det är något som de vill dölja. Men vad?”
De fortsatte att gå under tystnad. Då blev de överrumplade av synen av ett spöke igen. De vände sig inte om för att springa iväg som de hade gjort förut, utan stod alldeles stilla, vilket måste ha gjort spöket nervöst för det skrek: ”Följ inte efter, för då kommer ni att dö!” innan den sprang iväg och var försvunnen lika snabbt som den hade dykt upp. Malin och Andreas hörde en dörr smälla igen inte långt ifrån dem, men det lät som om det kom innanför murväggen bredvid dem. De skyndade på sina steg, vek av vid korsningen som ledde en korridor parallellt med den som de just kom ifrån. Där såg de en dörr. När de hade gått in genom den hade de kommit in till ett rum där det fanns massor av dörrar, åt alla håll. Malin och Andreas visste inte vilken dörr de skulle ta, så Andreas pekade på en dörr efter ett tag och sade att de var tvungna att chansa på någon. Det var dörren längst till höger.
- ”Och om det visar sig att den inte verkar leda någon vart så är det bara att öppna nästa dörr och kolla där”, sade han med en axelryckning.
De gick fram till den dörr som Andreas hade pekat mot, men just som de skulle öppna den, hörde de röster från en av mitten dörrarna (alltså en av de dörrar som var mittemot den dörr som de just hade kommit in genom). De följde rösterna och lade öronen mot den dörr som ljudet kom ifrån.
- ”Du menar alltså att du inte är säker på att du skrämde ungarna den här gången och att de börjar komma oss på spåret?!”
Rösten var pipig och man hörde att den som pratade, eller snarare skrek, var upprörd och arg. Malin och Andreas hörde en djup suck och att samme person som pratade nyss sade till den andre: ”Kom ihåg vad jag har sagt. Ingen får veta något om oss eller om vad vi gör.”
Malin och Andreas hörde att de båda personerna kom emot dem, så de sprang för att gömma sig bakom en dörr bredvid. Men den gick inte att öppna! De prövade med nästa dörr, som gick att öppna och de skyndade sig in genom den, men de lämnade en liten springa mellan dörren och karmen. De ställde sig så att båda skulle se vilka två filurer som skulle komma ut genom den andre dörren. Den andre dörren öppnades. Malin och Andreas höll andan. Mycket riktigt var det två personer som kom ut. Den ene var en liten, kort man som var klädd i svarta kläder. Det var som han hade kläder som var extra smidiga, som man lätt kunde röra sig. Den andre var mycket större och kraftigare och bar en spökdräkt över ena armen.
- ”Sätt på dig den där”, väste den korte, som var den som de hade hört tidigare, ”någon kan ju se dig”.
Den större av dem satte på sig dräkten, medan den korte fällde en mörk luva över sitt huvud. Den korte gav den andre ett par papper och sade en kod innan han snabbt försvann. ”Spöket” som var kvar sade samma sak och tände en oljelampa, innan även han försvann in genom en av de andra dörrarna.
- ”De sade samma sak till varandra som Frida hade sagt för att komma in i slottet. Det måste vara en kod som de har”, viskade Andreas uppspelt till Malin.
- ”Eller en kod för att öppna vissa speciella dörrar”, svarade Malin, ”för märkte du inte att både väggen och dörren öppnades när de sade koden.”
- ”Javisst, och det kanske är en hel hop med banditer här under marken som endast öppnar lönndörrar åt varandra”, sade Andreas och log ironiskt åt Malin.
Malin skakade på huvudet åt Andreas som var ganska jobbig ibland. Att han inte ville tro på henne! De tyckte båda att de skulle följa efter ”spöket”, så de gick fram till dörren som spöket hade passerat. Men de kunde inte få upp dörren. Malin log mot Andreas som erkände att Malin hade haft rätt angående koden och dörröppnandet. De försökte komma ihåg hur det hade låtit och de gjorde ett par försökt. Det tog lång tid och det vankade av och an och tänkte. Under tiden kom Malin på var hon hade sett den storväxtes ansikte förut. Det var i dagstidningar från några veckor tillbaka och han var en känd skurk som nyss hade rymt från ett fängelse.

Dörren öppnade sig och de skyndade sig in genom den. De hade kommit till ännu en korridor. Den här var alldeles mörk så de fick känna sig fram på väggarna med sina händer. Plötsligt kände Andreas att väggen tog slut, och viskade det till Malin. De följde den nya korridoren en bit tills de såg ett ljussken bakom ett stort draperi. De kikade in bakom det försiktigt så att ingen skulle kunna höra eller se dem. ”Spöket” hade sin dräkt på, och det såg ut som om han väntade på någon. De hörde mummel som verkade vara nära dem. En av väggarna i rummet som ”spöket” stod i öppnades genom att flytta sig i sidled och in kom Frida och Daniel. Väggen fortsatte att stå öppen. Utan att tänka sig för sprang Malin fram till Frida och Daniel. Hon tänkte inte på att de fortfarande var i trans. Andreas hann inte stoppa henne, utan kunde bara följa efter henne fram från draperiet och ut till mitten i rummet.

- ”Vad gör ni här era snorungar?!”
Spöket var chockad men blev snabbt arg.
- ”Tror du vi fyra kan klara av honom”, viskade Malin till Andreas.
- ”Du glömmer att de andra två fortfarande är i trans”, viskade Andreas tillbaka när spöket rörde sig emot dem.
- ”Ni två”, sade spöket bestämt och pekade på Frida och Daniel, ”gör det ni ska göra, ni vet vad”. Och sedan gick han förbi dem och ut ur rummet.
Frida och Daniel vände sig mot Andreas och Malin. De stod och såg på dem med tomma blickar. Andreas tittade sig omkring i rummet. Väggen hade stängts efter spöket och draperiet såg han inte längre till. Frida och Daniel gick framåt, Frida tog tag i Malins armar och höll dem i ett hårt grepp, medan Daniel gjorde det samma på Andreas. Malin började få panik och försökte prata förstånd med Frida samtidigt som hon försökte vrida sig ur hennes grepp. Det hjälpte inte. Andreas däremot var lite starkare än Daniel och lyckades efter en stunds brottning på golvet slita sig loss. I självförsvar råkade han slå till Daniel så att han ramlade mot väggen och svimmade. Malin hade nu lyckats att slita loss sin ena arm och drog Frida i håret. Något som Frida i vanliga fall skulle ha reagerat på genom att ge Malin en kraftig örfil. Men Frida rörde inte en min. Andreas hade hjälpt Daniel att kvickna till innan han kom och hjälpte Malin att slita sig loss från Fridas starka, krampaktiga grepp. Malin var så rädd så hon viftade vilt omkring sig med sina armar och lyckades träffa Frida med ett hårt slag, så att Frida föll till golvet. Även hon hade nu svimmat. Andreas fick henne att vakna upp ganska snabbt. Malin var alldeles darrig och sjönk ner på golvet bredvid Daniel som fortfarande var lite vimmelkantig efter både att ha varit i trans och blivit nockad.

Här slutade jag tvärt att skriva på denna berättelse i o m att det blev sommarlov i skolan. Kommentera gärna vad du tycker om Spökets Gåta!

Spökets gåta (del 2)

Del I

Nästa dag var det en solig och varm dag, så de bestämde sig för att ha en picknick. Det låg en sjö med en underbar sandstrand inte så långt ifrån deras hus och dit brukar de ofta gå på somrarna. På sjöns högra sida ligger en stor skog. Det fanns många skrämmande historier om den skogen så alla undvek noga att gå in där. Det sades att det alltid var mörkt där, fast det var mitt på ljusa dagen och inga trädkronor skymde ljuset. Skogen var alltid mörk. Där är det massor av människor som har gått vilse. Sägs det. Man vet inte vad det är som har hänt dem.

Malin tänkte hela tiden på spöket, men hon sade ingenting till de andra för de skulle ändå aldrig lyssna på henne. Daniel som var lite barnslig ibland, gjorde precis det han inte fick. Så när alla plaskade omkring i vattnet, passade han på att försvinna. Efter ett tag märkte de andra att han inte var i vattnet så de började leta efter honom. Alla utom Malin, det vill säga att det var bara Andreas och Frida som letade.
- Varför letar inte du efter Daniel!? Han är borta och vi måste hitta honom, sa Frida surt. Hjälp till nu!
Malin kunde inte röra sig, hon kände en stark rädsla inom sig. Men vad var det hon var rädd för? Hon tyckte att det kändes som om det var någon som kollade på henne. Någon med stora ögon… Malin började plötsligt skrika.
- Vad är det, Malin? Varför skriker du, undrade Andreas.
Malin var alldeles borta. Hon var vit i ansiktet och stammade:
- Sp-p-ök-et för b-b-bo-bort mig!!!
- Vilket spöke, sade Frida argt. Var inte dum nu!
Efter stund såg det ut som hon var tillbaka vid medvetandet igen.
- Jag såg inte något spöke…, viskade Malin.
- Vad skriker du för då, skrattade Frida.
Utan att bry sig om Fridas kommentar, fortsatte Malin:
- …jag bara kände dets närvaro och råkade komma åt spöket när jag slog omkring mig.
Frida sade att hon trodde att det var väldigt mystiskt, sen skrattade hon och Andreas. Men Malin hörde dem inte. Hon var inte där. Hon var långt borta inne i den mörka skogen. Hon såg en kuslig figur först jaga Daniel, sen fånga honom. Efter det vaknade hon upp liggandes bredvid Frida och Andreas. Medan Malin hade varit borta, hade de försökt att väcka Malin, så det blev väldigt lättade när hon vaknade till. Andreas var i alla fall glad av att se Malin vid medvetandet, men hur var det med Frida? Hon såg först lättad ut sen tittade hon bort över sjön. Malin brydde sig inte utan sade oroligt:
- Jag vet var Daniel är. Han är i… han är i skogen.
Hon pekade mot den mörka skogen. Andreas tittade förvånat på Malin. Frida tittade tyst och sorgset ner i marken, sen sa hon ”ånej!” och gick för att packa ner allting de hade haft med sig. Malin tänkte på hur spöket hade sett ut. Det lös om det!
På natten kunde inte Malin sova. Daniel var fortfarande försvunnen, och hon låg och tänkte på spöket som fångade honom. Hon tänkte också på om det var en dröm, inbillning eller verklighet, det som hon hade sett. Hur hon än vred och vände sig kunde hon inte somna. Men efter några timmar somnade hon i alla fall.
 
Malin vaknade med ett ryck. Hon var alldeles blöt av svett. Hon reste sig upp och tog på sig sin morgonrock och gick in i Fridas rum.
- Vakna Frida, sa Malin och ruskade om henne.
- Ja, vad är det. Du behöver väl inte väcka mig mitt i natten heller, sa Frida surt. Frida vände sig för att somna om, men Malin fortsatte att ruska om henne. Frida tittade surt med sömniga ögon på Malin och sade:
- Vad är det, Malin. Det ser ut som du har sett ett spöke.
- Det har jag, fast det var i min dröm, sa Malin och var alldeles skakis. Jag vill prata med dig och Andreas om det. Nu. I vardagsrummet.
- Gå och väck Andreas så kommer jag om en stund, sa Frida trött och drog täcket över huvudet.
Malin gjorde som Frida hade sagt och Andreas var mycket lättare att få upp, för så fort han fick höra att det handlade om ett spöke var han på fötter. De satte sig i soffan och väntade på Frida som kom insläntrande efter ett tag. När alla tre var i rummet, frågade Malin:
- Ska vi inte väck Daniel också?
Frida och Andreas såg på varandra och började skratta.
- Men Malin, var har du fått det ifrån, undrade Frida och vek sig dubbel av skratt.
- Vad då för något? Vad är det ni skrattar åt?
- Men lilla Malin. Vilken Daniel ska vi väcka? Det finns ingen Daniel här, sa Andreas och kippade efter andan.
- Vad då? Finns inte Daniel, mumlade Malin helt oförståendes, han…
Så kom hon ihåg att han sprang in i skogen. Malin frågade Andreas och Frida om inte de hade ringt till polisen och om poliserna hade fått upp ett spår efter Daniel. Frida och Andreas såg ut som ett par frågetecken. Malin började bli darrig på rösten, men kunde ändå få fram att Frida hade sagt klart och tydligt att hon skulle ringa till polisen. Andreas och Frida tittade på varandra och sen tittade de med en konstig min på Malin. Vilken Daniel, frågade dem. Malin skakade på huvudet samtidigt som hon sakta gick baklänges ut ur rummet. Sen sprang hon till Daniels rum om hopp att få se honom ligga och sova där. Malin öppnade dörren och såg att Daniel låg och sov i sin säng. Hon gick lättad fram till hans säng och ryckte undan täcket. Malin såg något som fick hennes hjärta att hamna i halsgropen. Det var inte Daniel som låg där, utan spöket som tittade rakt i ögonen på henne. Spöket skrattade med en mörk skärande stämma. Malin var som förstenad. Efter ett tag försvann spöket bara. Malin sprang med skakiga ben till vardagsrummet där hon hade lämnat Frida och Andreas. Men de var inte där! Då sprang Malin till Fridas rum. Där inne stod Frida och skrattade ett sorgligt skratt. Plötsligt slutade hon att skratta och gick istället ut ur rummet. Där mötte Frida Andreas i korridoren. Nu såg Malin att dem var i trans.
- Å nej! De har blivit ett par zombies, flämtade Malin.
Nu var hon alldeles skräckslagen. Hon gick sakta, för hon var livrädd, tillbaka till sitt rum. Vad skulle hon göra? Nu var hon tvungen att tänka snabbt. Hon sprang tillbaka till korridoren, men de var inte där. Malin gick och tittade i både Fridas och Andreas rum. De var inte där heller. Helt plötsligt drogs hon mot badrummet. På badrumsspegeln satt en sönderriven lapp och på den stod det ett meddelande. Det gick inte att tyda meddelandet och samtidigt som Malins rädsla försvann, försvann också meddelandet. Lappen började ryka. Tillslut hade hela lappen rykt bort. Malin var alldeles knäsvag. Allting var så tyst. Allting var så mystiskt. Hon gick ut i trädgården barfota. Det hade regnat nyligen för det var lite gyttjigt i jorden och Malin såg tydligt fyra fotspår och en nedtryckt tjock rand.
- Spöket har tagit med Frida och Andreas till Spökslottet, viskade Malin till sig själv.
Hon stod alldeles stilla. Just då såg hon ett ljussken som kom från baksidan av huset. Hon gick fram till hörnet. Malin tvekade. Tänk om det var något läskigt bakom knuten.
- Kom, vi måste skynda oss!
Malin hoppade till. Ljudet kom från baksidan av huset. Nu kände Malin att marken skakade lite långsamt under henne. Det övergick till dunkar som verkade komma precis under henne. Hon tittade upp mot en buske som var framför henne. Busken började röra sig. Den började ruska på sig så att några blad föll ner på marken. Nu såg hon ett par lysande ögon.
- Titta in i mina ögon. Titta in i mina ögon, sade den gång på gång.
- Nej, skrek Malin och började springa tillbaka till dörren in till huset.
Det enda hon tänkte på var att om hon tittar in i de lysande ögonen skulle också hon bli till en zombie. Hon kastade sig innanför dörren och låste den. Hela tiden hörde hon rösten som sade att hon skulle titta in i de lysande ögonen. Hon fortsatte till sitt rum. Hon öppnade dörren och…
 
- Malin, varför ligger du på golvet? Du måste ha haft en mardröm, såsom du hackar tänderna.
Malin öppnade ögonen och såg att hon låg på golvet nedanför sin säng. Solen lyste in genom fönstret. Frida tog upp hennes kudde och lade den på hennes säng, och Andreas stod och log snällt mot henne. Andreas hjälpte Malin upp på fötter.
- Du låter precis som en mamma, sade Andreas till Frida.
Malin berättade att hon hade drömt om det lysande spöket. Andreas och Frida himlade med ögonen för att visa att ”nu börjar hon igen”. Malin tog ingen notis om deras miner, utan frågade Frida om hon hade ringt till polisen angående Daniels försvinnande.
- Va, vilken Daniel, frågade Andreas och såg ut som om han inte förstod någonting alls.
Både Frida och Andreas brast ut i skratt.
- Nej, nej, tänkte Malin, det är precis som i drömmen. Men hur? Jag måste ta reda på hur det ligger till. Kan det vara verklighet i alla fall?
- Malin, sade Frida som hade blivit allvarlig igen, vi ska åka till en stuga som ligger nära en slottsruin…
- …som det spökar i, fyllde Andreas i och flinade.
- När bestämdes det, undrade Malin som var skeptiskt till idén, ni har inte pratat med mig om det och jag vill absolut inte åka till någon stuga som ligger i närheten av ställen där det spökar.
- Vi ska åka dit med en gång, svarade Frida bestämt, och därmed basta!
Frida och Andreas gick därifrån. Hon suckade, började byta om, och sjönk sedan ner på sin säng.
- Hjälp, tänkte Malin, jag vill inte följa med. Vad ska jag göra? Jag tror inte att jag drömde om zombies, det måste vara verklighet, eller…
- …eller så kan vi läsa dina tankar och drömmar, fortsatte Andreas ondskefull samtidigt som han stack in sitt huvud genom dörrspringan.
Malin hoppade till. Andreas gick in i rummet och Frida kom in efter honom.
- Du håller minsann på att försöka luska ut hur allting ligger till, men du kan inte göra något för att stoppa oss, skrek Frida åt Malin.
Malin anade en gnutta nervositet i Fridas röst, men de tankarna suddades bort av Fridas elaka skratt. Malin kände ett hårt slag i huvudet och allting blev svart.
 
Malin vaknade och kände att hon låg på en hård brits. Hon var inte kvar i den vanliga stugan. Hon tänkte på samtalet mellan henne, Andreas och Frida. Hon reste sig upp och tittade ut genom fönstret och såg ett stort slott.
- De flyttade mig till den där stugan i alla fall, mumlade Malin för sig själv. Vad ska jag göra nu?
- Jasså, du har vaknat, vad bra, sade Frida bistert och kom in i rummet från rummet bredvid.
- Varför måste vi åka hit, när inte heller du och Andreas egentligen vill det?
- Därför att Ledaren vill det.
- Vilken ledare?
Frida tittade ut genom fönstret och Malin kunde se att hon var ledsen.
- Frida, varför beter ni er så konstigt, frågade Malin som nu började tycka synd om Frida, varför…
- Jag får inte svara på det för Ledaren, sade Frida och suckade.
Frida började få tårar i ögonen.
- Du är i trans, det vet jag. Men varför och hur blev ni det?
- Du ska inte bry dig, svarade Frida kort och gick därifrån och grät tyst.
Malin kunde höra Frida och Andreas prata med varandra i rummet bredvid. Frida snyftade och undrade varför Malin hade blivit så som hon var nu. Andreas svarade henne då att det kanske var dags att föra Malin till Ledaren, så att Han skulle få henne att bli som dem. Malin hörde att Andreas sade någonting om att de inte kunde göra det än, men sedan slutade hon lyssna, för av deras samtal förstod Malin att det var fara och färde. Hon tittade sig omkring och såg att fönstret gick att öppna. Hon gjorde det så tyst som möjligt, men precis innan hon skulle hoppa ut nös hon, vilket fick Frida och Andreas att storma in i rummet. De hann se henne hoppa ut och springa iväg. Malin kunde höra att Andreas inte blev glad och att Ledaren inte heller skulle bli så glad över att de hade tappat bort henne. De följde inte efter henne, så hon sprang inte så långt, bara så att hon kunde gömma sig bakom några buskar och träd. Hon såg från sitt gömställe att Frida hade en stor nyckelknippa i handen och gick mot en stor stenport i slottet. Malin smög sig närmare. Hon hörde att Frida sade någonting när hon vred om låset, men tyvärr inte vad som sades. Porten öppnades långsamt. Frida tog några djupa andetag och gick sedan in i slottet. Malin såg att det var en trappa som gick nedåt direkt innanför porten. Malin kände en hand på sin axel.
- Varför tjuvlyssnar du?
Det var Andreas som hade upptäckt henne. Han lät hotfull på rösten när han sade:
- Ledaren kommer inte bli glad över det här. Du kommer inte att få det lätt.
Nu blev Malin arg istället för rädd, och hon kunde inte behärska sig. Hon började puckla på Andreas och skrika:
- Vart har ni gjort av Daniel? Vart har ni gjort av Daniel? Svara!
Hon knuffade sedan till honom, så hårt att han tappade balansen och föll baklänges och slog i huvudet mot ett träd. Han rörde sig inte. Malin blev tyst och viskade frågande om han kunde höra henne och om han levde. Han svarade inte. Hon blev rädd, och kollade hans puls och andning. Jodå, han levde det var ingen fara. Men han verkade vara medvetslös. Hon prövade att lyfta honom och att dra honom, men det klarade hon inte. Han var för tung för henne. Han började mumla något och hon ansåg då att han var ok. Hon lade honom då i framstupat-sidoläge och gick tillbaka till stugan. Hon ville inte att han skulle ta henne till deras ledare, så hon tänkte bara se om det fanns något att äta i stugan, ta det med sig och sedan sticka. Hon letade i de skåp som fanns i hela stugan. Efter att ha letat överallt hade hon hittat två äpplen. Det var allt. När hon sedan skulle gå mötte hon Andreas vid dörren. Det hade börjat regna och åska ute och Andreas var både blöt och lerig. Malin stannade till vad skulle hon göra? Hoppa ut genom fönstret igen?
- Vad glad jag är att se dig, sade Andreas, jag vet inte var jag är eller hur jag har hamnat här. Och varför har jag så ont i huvudet?
Malin kramade om honom av glädje. Han var nu ”avtransifierad”. Hon berättade hur allting låg till medan de åt varsitt äpple. Hon bad om ursäkt för att han hade ont i huvudet, men det var i självförsvar som hon hade slagit honom. Andreas log och skrattade åt han hade varit i trans.
- Vilken tur att du gjorde så att jag inte är i trans längre. Konstigt jag minns ingenting från att jag gick och lade mig på kvällen efter att Daniel försvann. Jag tror bestämt att jag kommer få en rejäl bula i bakhuvudet.
Han kände på bakhuvudet och låtsades se strängt på Malin. Malin bad om ursäkt, men förstod att Andreas inte menade att vara sträng på riktigt när han log mot henne igen. Hon berättade att Frida och Daniel fanns inne i slottet och att de måste räddas. Och de måste även ”avtransifiera” Frida. De bestämde att de skulle försöka ta sig in i slottet, och om de blev upptäckta skulle Andreas låtsas vara i trans fortfarande och att han skulle till Ledaren med Malin. För det var ju bara De två som visste om att Andreas inte var i trans längre. De hann inte ens ut ur stugan innan Frida kom in. Hon log finurligt.
- Nå, vad sa Ledaren, frågade Andreas och lät precis som han hade gjort när han var i trans.
- Vi ska för Malin till honom omedelbart. Det är dags.
Frida log elakt mot Malin. Malin fick en bindel över ögonen och proppar i öronen, och Frida och Andreas förde henne ut ur stugan och in i slottet. Alla tre gick nerför den långa trappan. Malin kände slottets lukt, den var avskyvärd. Tänk att vandra omkring i den här stanken! När de kom ner från trappan, tog Andreas bort bindeln för Malins ögon. Frida såg helt oförstående på dem.
- Varför gör du så?
Andreas knuffade till henne hårt så att hon föll baklänges, och sedan började han och Malin att springa genom den långa korridoren. Korridoren var upplyst av facklor. De slutade inte springa förrän de kom fram till en korsning. Vilken väg skulle de springa? Andreas tog bara en väg, den åt höger. Malin följde efter. Deras steg ekade i stenkorridorerna. Efter ett tag blev de så andfådda att de var tvungna att sakta ner. De hade då stött på många olika korsningar och villa bort sig totalt i slottets labyrint. De hade även passerat ett par trappor, både upp och ner.
- Hallå? Är det någon där?
Malin och Andreas såg på varandra. Det var en röst som de kände igen, så de gick åt det håll den kom från. De såg en hand sträckas ut genom ett galler mot dem.
- Daniel, är det du, frågade Malin försiktigt.
- Ja, det är jag, svarade Daniel trött. Kan ni få ut mig härifrån?
Andreas och Malin skakade sorgset på huvudena. De såg in i Daniels cell. Den hade en hård brits, liknande den som fanns i stugan. Det var allt.
- Har du suttit i den här cellen hela tiden, frågade Andreas, utan att ha någonting att göra?
- Man vänjer sig, svarade Daniel och försökte le, men snälla försök att få ut mig illa kvickt. Jag vill inte stanna här för evigt.
Malin skulle just fråga vad han menade med för evigt, då det hördes en mörk, obekant röst säga något och steg som kom emot dem. Alla tre stelnade till.
- Jag är övervakad av Ledaren, viskade Daniel, skynda er härifrån och hämta något som kan få ut mig härifrån.
De såg hur en skugga tornade upp sig på väggen bakom dem. Den kom närmare. Malin och Andreas smög sig först iväg, men de hörde att stegen närmade sig dem snabbt. De började då att springa.
- Jag skulle gärna vilja veta vad Ledaren egentligen heter och vem det kan tänkas vara, flåsade Andreas medan de fortsatte att springa.
De sprang trappa upp och trappa ner, korridorer som böjde av till höger och korridorer som svängde av åt vänster. Hela tiden hörde de den mörka rösten ropa att han skulle döda dem om han fick tag i dem.
- Ge er iväg härifrån, hörde de den mörka rösten ropa efter dem till slut.
De fortsatte att springa ett tag till tills de var säkra på att ingen följde efter dem. De höll andan för att höra om några steg följde efter dem. Det var alldeles tyst, så de flåsade på.
- Någonting mer än Daniel måste gömmas i det här slottet, sade Malin när hon hade hämtat andan.
- Ja, och vi måste gå till botten med det här, svarade Andreas som hade sjunkit ner på golvet.
Malin sjönk också ner på golvet för att hämta kraft.
- Vad ska vi gör nu, frågade Malin.
- Jag vet inte, mumlade Andreas, men någonting måste vi göra.
De hörde ljud bakom sig. De ställde sig upp och såg en skugga komma närma sig dem
- Inte igen, suckade Andreas.
De såg det lysande spöket komma närmare och den höll en kniv i handen. Andreas och Malin började springa igen. Spöket skrattade efter dem.
- In här, viskade Andreas och drog med sig Malin in till en smal sidokorridor.
De slank in genom en dörr och stängde den efter sig. Det var det första stället som inte var upplyst.
- Sluta flåsa mig i nacken, viskade Malin till Andreas efter en stund.
- Jag flåsar dig väl inte i nacken, men du kan släppa min arm istället, viskade Andreas irriterat tillbaka.
- Det är inte jag, viskade Malin.
- Nej, det är jag, skrockade en mörk röst bakom dem.

Spökets gåta (del 1)

Denna ungdomsbok började jag skriva medan jag gick i mellanstadiet. Den är tyvärr inte färdigskriven än, men om det kommer önskemål om att kunna läsa fortsättningen (som just nu bara finns i mitt huvud) så kommer det komma på bloggen framöver. Det som finns hittills kommer jag publicera i tre delar på bloggen. Varsågoda, här kommer del ett...  

Prolog

Alla satt på varsin stol i Malins och Daniels stuga och spelade kort. Det var alldeles tyst, man hörde bara när korten lades och togs upp. Och regnet. Det var som om vädret bestämde över dem. När det var soligt var de glada och var fulla med energi, men när det regnade var de stilla och tysta. Fast att de var tysta just den här dagen berodde på att de inte fick vara hos tant Rydberg, p.g.a. att hennes hund skulle få valpar. Annars brukar de vara hos tant Rydberg om dagarna och fika och leka kurragömma i hennes stora hus. Ibland berättade tant Rydberg även historier för dem.

Plötsligt såg de ett ljus och precis efter kom det en knall. Det var en blixt som slog ner i ett träd i Daniels och Malins trädgård. Frida tappade alla sina kort, Daniel hoppade högt och Andreas började skaka tänder, men Malin stod bara upp och stirrade skräckslaget bort mot trädet.
- Titta bort mot trädet, viskade Malin.
Alla tittade dit, fastän de var lite skakiga efter blixtnedslaget.
- Varför skulle vi titta dit, frågade Daniel när han hade tittat, för jag ser inget speciellt.
- Hon menar väl att trädet har gått i två delar, svarade Andreas.
- Men…men, stammade Malin, jag tyckte att jag såg ett spöke ta upp någonting därifrån som lyste och sen…
- Och sen vaddå, avbröt Frida.
- Ja…sen flög han väl iväg, svarade Malin osäkert.
- Strunta i det. Nu fortsätter vi att spela kort, sade Andreas och satte sig på en stol igen.
Alla satte sig ner och började spela igen. Malin hade svårt att spela. Hon tänkte på spöket hela tiden. Hon kunde inte sluta tänka på spöket. Ju mer hon tänkte på det ju mer började hon förstå. Det var inte det som spöket tog upp som lyste, det var spöket som lyste.
- MALIN!
- Va, sade Malin och skakade till.
Alla pekade på korthögen som låg på bordet.
- Jaha, är det min tur, frågade Malin tyst och lade spader ess.

Jag Känner. Hör Mig! (Ida Netzel 2000)

Jag känner hur jag lätt flyger iväg

Hör mig från hur jag är

Jag känner hur jag kommer fram

Hör mig från känseln

Jag känner hur jag träffar vinden

Hör mig från musiken

Jag känner hur jag får allt

Hör mig från det kalla

Jag känner hur jag ser

Hör mig från vädret

Jag känner hur jag hör

Hör mig från träden

Jag känner hur jag fryser

Hör mig från den eviga viskningen

Jag känner hur jag snart somnar

Tick Tack (Ida Netzel, Camilla Gunnarsson och Caroline Tanner, 1997)

Rosor är röda

Violer är blå

Jag ser en pinne

Med en klocka på

 

Tiden tickar

Klockan går

Många timmar blir ett år

 

Klockor är fina

Men för en del blir det en pina

När jorden går under

Med brak och dunder

 

Tiden går

Klockan slår

Om du inte har något att göra

Kan du ta bilen och köra

 

Nu måste vi sluta

Så nu kan ni börja tuta

Dinosaurier (Ida Netzel och Camilla Gunnarsson, 1997)

Dinosaurier levde för länge sen

En del de åt av gröna blad

Andra åt av andras kött

Och det blev bara benen kvar

Tillslut så dog de alla ut

Och då tog sagan slut

Sara och Ammar (Ida Netzel 2007)

Fira nu med pompa och ståt,

efter Er vigsel är det bara att hurra och skåla

För ett enat liv i skratt och gråt

För nu ska ni två gemensamt Era liv måla

Med många färger från en palett

var beredda på att det ej blir lätt

För att visa hur skör kärleken är

får ni dessa sköra dryckeshorn här

Ge varandra ömhet, tillit, frihet och respekt

så kläs Ert förhållande i en romantisk dräkt

Lycka till!

Jag Ser (Ida Netzel 2010)

Jag ser

Skogen grönskar

Solen stiger

Dimman lättar

Tystnad råder

Hästar syns

Rustningar blänker

Fanan vajar

Muskler spänns

Tänder gnisslas

Känslor göms

Generalen signalerar

Trumpeter ljuder

Alla skriker

Soldater anfaller

Adrenalinet pumpas

Blodet rusar

Svärden klingar

Sköldar klyvs

Hjärtan stannar

Marken färgas

Fältet blöder

Ögon tåras

Du dör

Ska man ha levt hela sitt liv innan man fyllt 30?

För ett tag sedan fyllde jag 30 år, något jag bävat för länge. Jag har hela tiden sett det så att när man når 30-tröskeln ska man ha uppnått vissa mål i livet, och liksom vara på gång med livet och börjat med allt som man vill hinna göra. Ju närmare jag kommit, desto mer ångest har jag känt över att jag inte har varit där. Jag har inte gjort det som jag upplever att samhället (och även jag själv) ställt för krav på mig att jag ska ha uppnått. Vad som hör till att man ska ha bockat av på sin ”vuxenlista”.

 
Så därför flydde jag fältet under min 30-års dag och åkte till spa:t Quality Spa & Resort Dalecarlia i Tällberg, Dalarna. Där var det första gången jag prövade på någon spabehandling. Såklart, när jag själv får välja, så ska choklad involveras, så jag tog en chokladbehandling. Tur att jag både blev inplastad och inbäddad så jag inte kunde slicka upp krämen… Två dagar att bara relaxa i bubbelpool, bastu och vilorum. Och det kändes verkligen bra när jag satt i varma utepoolen medan det snöade! Stjärnorna lyste på den mörka himlen och det kom snö. Inte mycket, men det var riktiga flingor. Jag hade önskat i födelsedagspresent, som jag gör varje år, att få snö på min födelsedag. Tack Du som uppfyllde min önskan! Men jag ser fortfarande fram emot när det blir en likadan snöstorm som det var då jag döptes. Jag är nöjd med mitt lilla firande, men jag är fortfarande inte nöjd över min ålder.
 
Men varför känns det som att jag är så gammal i själen, men stretar emot så att åldras? Jag vet att jag inte är ensam att känna att livet rusar fram utan stopp vid oaser. Helst ska man vara ett underbarn som går ut skolan några år tidigare än andra, för att hinna med flera universitetsexamina och prövat på olika jobb där man ska ha lovordats och fått många kontakter. Därefter ska man bege sig ut i världen och klättra på karriärsstegen. Och glöm inte att pressa in tid för familj, vänner och gifta dig och skaffa barn under denna period också. Detta ska vara gjort innan du fyllt 25 år, för att sedan ”luta dig tillbaka” och bara se hur dina pengar rullar in på kontot tack vare din höga position på jobbet. Och glöm inte att känna hur lite pengar du egentligen tjänar för du måste ju ta lite lån när du köper en nybyggd villa till din lilla egna familj. När du läser detta, hyperventilerar du nu? Det gör jag. Jag vet att jag överdriver, men verkligheten är inte så långt bort som man kan tro. Unga människor slits ut tidigt i strävan efter tidig karriär och kunna bocka av alla punkter på ”jag har lyckats”-listan. I medier jämför man sig själv med andra. Inte bara med en person, utan jämför sig med alla. Man jämför sig med allt det bästa som andra har gjort, kan och lyckats med. Det är inte konstigt att lilla jag då känner mig misslyckad, att jag inte har åstadkommit lika mycket i livet som ”alla andra”. Det går inte att sträcka på sig och tänka på vad man själv har presterat. Det verkar så fjuttigt att jämföra sin egen prestation i Halvklassikern mot dem som gjort Helklassikern, sina resor till Gran Canaria med dem resor som andra har gjort spontant till Sydamerika och levt med locals mitt ute i vildmarken, sitt engagemang som kontaktperson med dem som åker till Afrika och jobbar som volontär för sjuka människor. Vad har jag gjort bra i livet? Vad har jag presterat och lyckats med? När kan jag sträcka på mig och känna mig stolt över mig själv och de val jag har gjort i mitt liv?
 
Och så ska man ha en blogg, för att kunna visa allt man gjort, gör och skall göra samt upplevelser, kontakter, kändismöten och gud vet allt. Jippi, här kan även jag sträcka på mig att jag följer med strömmen av det man ska ha gjort i livet för att ha lyckats. Jag har i alla fall en blogg. Fast jag får väl erkänna att min blogg inte drar till sig så många läsare som kändisskribenterna. Något säger mig att vill man tjäna pengar på att blogga ska man skriva om kändisar man möter (grattis ni som bor i Stockholm eller Hollywood) eller mode (jag är imponerad av att det finns dem som kan skriva om att något är inne, vanligt och trendigt när det är innan säsongen i fråga, eget och annorlunda, och få det att vara samma sak).
 
Jag skrev ett kontrakt med mig själv då jag nyktrade till efter en rejäl ångestfylla då jag fyllde 25 år, ”30 saker att göra innan 30”. Jag blandade saker som jag tyckte att jag måste ha gjort, med saker som skulle få mig att leva ett mer aktivt liv. Samtidigt som jag utmanade mig själv. Utmanade mig själv att våga göra nya saker. Tyvärr har jag brutit kontraktet. Jag har inte gjort alla saker…
 
De punkter jag har klarat av är:

1. Tatuera mig. Det gjorde jag faktiskt både under 2011 och 2014, och självklart gjorde jag det hos ” Color Chaos Tattoo and Art”! Min sköldistatuering med texten ”Carpe Diem” gör mig så glad. Och min tatuering med Horusöga ska kanske kompletteras med lite hieroglyfer.

2. Ha ett fast jobb. Check.

3. Varit i Italien. Här tänkte jag på ett turistbesök i Rom, men istället gick min vända till Assisi och handlade om helgonet Fransiskus. Det blev en resa med mycket funderingar och reflektioner.

4. Skickat in en novell till en tidning. Jag har varit med i några novelltävlingar, men det är inga tidningar som nappat på mina små berättelser. Så bra, för då publicerar jag dem på min blogg istället så alla kan läsa dem!

5. Skickat in något av alla mina skrivna verk till ett bokförlag. Jag skickade till några stycken, men inte heller här något napp. Tyvärr.

6. Gjort pepparkaksdeg själv. Minst tre gånger har jag lyckats, men jisses vad många pepparkakor det blir på bara en sats! Först tänkte jag bara baka pepparkakor en gång inför en jul, bara för att kunna bocka av det från listan. Men så fick jag en pepparkaksform av en kompis i form av en sköldpadda, vilket gjorde att jag gjorde pepparkaksbak inför två jular till. Det är kul att göra sköldisar i pepparkaksdeg, men lite sorgligare när jag måste äta upp dem…

7. Gått en salsakurs. Prövade det i våras. Kul, men jag känner mig lika orytmisk och stel som vanligt. Jag rekommenderar starkt alla att pröva någon slags dans under sitt liv!

8. Lärt mig prata spanska. Jag gick en nybörjarkurs men hade sedan inte tid att fortsätta. Extra synd att jag inte fick använda språket, så nu känns det faktiskt som om jag måste starta på ruta ett igen.

9. Provat ”dans-med-självförsvar-och-pinnar”. Det jag menade här heter aikido. Prövade en termin och det var superkul! Men även här satte sedan tiden käppar i hjulet. Men någon gång framöver hoppas jag på att få möjligheten att verkligen satsa på denna träning. Det är så snyggt att se hur de andra som kan aikido rör sig… både med och utan pinnar.

10. Gjort en hel Tjejklassiker under ett år. Jag lyckades faktiskt göra hela Halvklassikern i år. Det var verkligen kämpigt och jag fick inga bra tider, vilket beror på för lite träning innan. Men jag tog mig runt! Och Vansbrosimningen och HalvVasan gav mig blodad tand!

11. Gått på en ”Ladies Night”-show. För denna punkt drog jag med mig mina väninnor. Bra show, men inte så stor publik när vi var där. Inte långt efter kånkade showen tydligen…

 
12. Läst alla böcker av Anne Rice. Varför valde jag denna punkt? Jo, Anne Rice kan skriva om en tråkig handling men ändå få en att vilja läsa vidare pga. hennes skriftspråk som är levande, intressant och flyter på smidigt. Varför har hon inte fått Nobels Litteraturpris?! Denna punkt är svår att klara eftersom hon skriver nya böcker, men jag har läst nästan alla.

13. Sett alla avsnitt av ”riktiga” CSI. Här menar jag CSI-gruppen som agerar i Las Vegas. Också denna punkt är svår eftersom det kommer nya avsnitt. Hade lyckats med denna punkt om det inte hade släppts en ny säsong nyligen.

 
Finns funderingar på att göra en ”40 saker innan 40”, vilket skulle betyda att jag har 10 år (dubbelt så lång tid) på mig att utmana mig själv till att göra nya saker. Men vad ska jag ha på den listan? Två givna punkter skulle i alla fall vara att fortsätta läsa böcker av Anne Rice och se CSI: Las Vegas.
 
Så nu när jag är 30 år, är allting kört, över, förbi, oföränderligt? Har jag min bästa tid bakom mig? Det känns som om jag fortfarande är kvar i stadiet där jag försöker kravla mig över 30-hindret. Tänk er en hinderbana. Där, på andra hindret som är en hög mur, är jag och försöker hiva mig över. Jag väntar hoppfullt på att det helt plötsligt ska slängas över ett rep, så jag kan klättra över och fortsätta livets hinderbana utan några problem. Jag kommer just nu lite högre i min ansats än tidigare, eftersom jag har dumpat en del av packning: måstet att skaffa barn. Jag har kommit fram till att barn är jättegulliga, men det är också väldigt skönt att barnet inte är mitt när det skriker. Ganska nice att gulla med barnet och få hen att skratta och sedan när hen blir kinkig lämna över barnet till sina föräldrar. Skulle detta inte kunna vara lite ”surt sa räven om rönnbären”? Nja, jag skulle inte se det så. Denna känsla av att inte behöva skaffa barn kom faktiskt då jag var med en kompis lilla bebis. Och i o m denna lättnadskänsla har ett av alla krav från samhället och mig själv släppt mig ur sitt grepp.
 
Det är farligt att resonera fram hur man borde vara. Självklart ska man ha mål och försöka ändra sina sämre sidor och ovanor till något bättre. Men det ska vara för sin egen (hälsas) skull, inte för att man inte tycker att man duger som den man är (just nu). Hur mycket åsikter har vi om hur andra borde vara jämfört med hur mycket vi tycker att vi själva borde vara? Själv muttrar jag över att vissa barn borde vara tystare i bussen och att gångare inte ska blockera hela trottoaren, men då jag kommer till mig själv är det större saker som jag är missnöjd med och vill förändra. Vi får inte glömma att vi förändras naturligt med tiden i o m nya intryck som vi får!

Jag Skjuter (Ida Netzel 2014)

Dimman ligger tät

Jag ser inte så långt

Plötsligt hörs det en explosion

Pulsen höjs och jag tar skydd

Fienden syns

Och jag öppnar eld

Jag skjuter

Efter några skott faller han

Pappfiguren fälls

Och övningsstriden är över

Regn (Ida Netzel 2004)

Det regnar

Det regnar mer

Och mer

Dropparna faller till marken

De samlas i pölar

Och vattenpussar

Regnet gör ett uppehåll

Jag går ut

Det börjar regna igen

Men jag vet

Att efter regn kommer solsken

Prinsen Och Jag (Ida Netzel 2012)

Jag avgudar dig
Amor har skjutit mig med sina pilar
Jag är bedövad från allt annat
Jag kvider av längtan
Jag vill vara i dina armar nu också
Du är så nära
Men för mig är du ändå onåbar
Jag vill skrika
Men det gör för ont i mig
Åh, min Caesar!

Du har svärd och sköld
Det är dina redskap
Jag är mön som väntar på dig
Om jag ändå vore adlig!
Eftersom du är prins
Kan det aldrig bli vi
Det är våra livsvillkor
Jag önskar att vi var de enda aktörerna i världen
Men vi får vänta på maktskifte
Då ska världskartan ändras!

Vilken lidelse denna väntan är!
Vi är som Romeo och Julia
Jag är Isolde och du är min Tristan
Men vi bevakas av drakar
De sammansvurna
De vill strö salt i såret
Som aldrig kan läka i våra själar
Det är molnigt nu
Men låt det bli sol
Efter allt vårt regn

Vi måste låta tiden gå
Trots att den tickar på så långsamt
Jag vädjar till dig som Kleopatra
Att ge vår kärlek en chans
Genom att visa tålamod och vänta
Så att du kan bli min Markus Antonius
Om du går ut i strid
Slåss då för vår kärlek till varandra
Och för alla åtskilda par i världen
Som väntar på att få röra sin älskade igen

Min riddare i skinande rustning
Jag kommer vänta på dig i all evighet
Om det är det som krävs
Så ge dig nu iväg på din tappre springare
Han som ingen varken hör eller ser
Men vad du än gör
Glöm mig inte
Glöm inte varför du går ut i krig
Låt tro, hopp och kärlek lyfta dig
Och bli din ledstjärna

Avskedskyssen värmer än på mina läppar
Ingen vet mer än vi
Att den har skett
Och att vi kommer bevara minnet av den
I våra hjärtan tills vi möts igen
Farväl min Odysseus
Låt inte din resa bli för lång!
Jag kommer leva som en sovandes Törnrosa
Tills du återvänder med seger till mig
Våra bytta ringar gör att vi alltid har en del av varandra