Fyra månader som familj

Nu har jag och min son varit familj i fyra månader. Fyra månader. Samtidigt som det låter väldigt kort, känns det både kort tid och väldigt lång tid. Vi har lärt känna och lita på varandra, men samtidigt vet vi inte alltid var vi har varandra. Vi (mest min son) testar gränser, och vi (oftast jag) behöver tänka om. 

Vardagsrutiner? Svårt att sätta några då vi tillsammans behöver utvecklas mer tillsammans. Jag börjar se min sons intresse, men det skulle även kunna vara saker som jag omedvetet uppmuntrar. Toaträningen ska in i schemat, liksom sim- och sportträningen för min son. Har vi åter fått (upptäckt ny) ringorm? Då måste vi få in (alltså jag som mamma ska komma ihåg) salvinsmörjning morgon och kväll. Min son behöver få både psykiska och fysiska utmaningar, och samtidigt behöver jag få hjärngympa samt lugn och ro. Detta när jag aldrig får vara själv från min son. Hushållet ska fungera, där min son vill vara med men tyvärr stjälper han mer än hjälper. Då jag har räknat till tio för femtioelfte gången bara under förmiddagen, tippar det alltför ofta över och jag skäller på min son och höjer rösten. Vilket man enligt alla tips i föräldraskap inte får göra. 

Adoptera ett barn som ensamstående. Jag visste att det skulle vara tufft. Ja, jag trodde jag var förberedd och hade koll på läget. Men icke, det har inte varit så som jag trott. Den största skillnaden är att jag hade en annan självbild, där jag trodde att jag hade betydligt större tålamod än vad jag verkar ha. Jag trodde även att jag skulle ha mer ork och idéer på aktiviteter, men det är som min hjärna ibland stänger av helt. När jag bara vill sitta med en bok eller lägga mig och vila, så måste jag ta ut min son för fysisk aktivitet eller sköta hushållssysslor. Det blir aldrig någon paus. Min strategi med vad jag kunna ladda batterierna av känns inte som att det hjälper tillräckligt. 

Men jag är glad över min son och vill för allt i världen inte vara utan honom! Det är så kul att se hur roligt han har det i vatten, oavsett om det är i badkaret hemma eller i en stor simbassäng med andra. Jag blir så glad över att se hur intresserad han kan vara av något så enkelt som en buss eller katt. Jag smälter när han under natten då han vaknar kommer och kryper tätt intill mig. Och jag blir lite stolt över att ha gjort honom från en morgonpigg 2-åring till en som kan sova länge på morgonen (fast, han hoppar fortfarande snabbt ur sängen då jag säger att vi ska gå upp).