Nedräkning...

Nu är det inte många dagar kvar! Till vad kanske du undra. Till min väninna, min son och jag får åka hem! Det är kul att besöka andra länder, och jag är glad för att jag har fått besöka det här landet, men jag är också glad att äntligen få åka hem för vi har varit här väldigt länge. Det blir totalt nästan två månader - om vi får åka hem som planerat. Vi har ju faktiskt inte fått sonens pass än...

Jag ser fram emot att få vara i en miljö där jag kan röra mig säkrare: det finns trottoarer och rödljus, alla hus är inte bakom murar, och man kan röra sig friare alla tider på dygnet. Och kollektivtrafik som är säker och fungerar! (Jämfört med här fungerar kollektivtrafiken i Sverige.) Det finns lekplatser lite överallt, och inte som här att vi får röra oss en bra bit samt springa över stor väg med livet som insats. Jag kommer kunna gå i skog och park med min son, som inte riktigt finns här, och presentera natur är för honom. 

Något som jag också ser fram emot är egentid med min son. Här har det varit svårt för det finns inga riktiga ytor att vara själva på, utan någon måste alltid gå undan till sitt rum och det finns ingen naturlig lekplats utomhus där vi har bott. Min son har därför svårt att göra skillnad på förälder och övriga - alla är vårdande "care givers". När vi är på svensk mark kommer jag nog vilja följa rådet att det bara är jag som ska lyfta min son i början (oklart hur lång "i början" blir). Absolut att vi kommer träffa andra - både hans mormor och morbror, och andra som vi stöter på när vi är ute - men det är bara jag som hans mamma som ska bära honom, trösta honom, mata honom osv. Tiden här nere har varit ett undantag (och jag ser vad det har lett till).