Det är alltid mysigt med en utflykt, och då ha med sig fika. Att sitta ute och dricka en varm kopp kaffe är verkligen någonting att längta till - oavsett om det är själv, med lumparkompisar eller med sin son. Idag gjorde jag ett försök med att min son skulle få dricka varm choklad och att jag skulle få tillräckligt mycket egentid för att kunna dricka lite kaffe när vi var ute och gick.
Det började med att det inte blev som jag tänkt mig med platsen. Tydligen är jag inte bra på att beräkna tid, så när sonens tank var tom och behövde mellis så var vi långt från där jag hade planerat att vi skulle vara. Improvisation, att snabbt som ögat tänka om. Var finns närmsta plats där vi kan fika nu, när vi precis är på väg från stan? Frenetiskt jobbade min hjärna med att hitta en någorlunda plats, gärna en lekplats, där min son kan få röra på sig. Ping, för ett antal år sedan cyklade jag en väg till pendeltåget som inte var så långt borta från där vi var och där fanns faktiskt en lekplats (då i alla fall). Vi gick dit och lekplatsen var där jag mindes den.
Jag förberedde fikat som jag tänkt mig, men det gick inte riktigt som jag hade hoppats. När sonens choklad var lagom drickvarm tog han en klunk, och hällde sedan ut resten. Lite på jackan, lite på byxorna och lite på marken. Så var det med den chokladen. Fruktstång och morotsstavar gick det (som tur var) bättre med. Sedan var det roligt att leka med andra vid lekplatsen, så i min sons huvud var inte det prioriterat att äta just då (kan påpeka att det märktes senare).
Hur det gick för mig att få dricka kaffe? Det gick över förväntan lätt, så även en kexchoklad kunde slinka ner. Sonen var ju fullt upptagen med att haka på och leka med ett litet barn (som precis verkar ha lärt sig att gå) och dess förälder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar