Du vandrar som oftast allenaPå väg mellan vagga och gravDin ränsel är fylld utav drömmarOch längtan din vandringsstav
Så stark är din tro på en framtidAtt du anar ett mål där du gårDin ungdom finns med som en skuggaFrån smultron och barfota år
Du går över blomstrande ängarDin lovsång är fåglarnas sångFrån gryning till skymning du vandrarMot en väntande solnedgång
Visst möter du sorg och saknadDet vore väl konstigt ändåOm du skulle skonas från smärtaOm himmelen alltid var blå
Visst möter du tvekan och tvivelEtt vägskäl stjäl en minutFörundran och ängslan gör sällskapVad väntar vid vägens slut
Ett värdshus med gyllene salarRätter på silverne fatDu vandrar som oftast allenaMed döden som färdkamrat
Med vad gagnar att gå här och grunnaGrubbel kan göra dig blindFördunkla det vackra och skönaFörsena vid grind efter grind
Vad gagnar att gå här och grunnaDu har din tid inget merSjung du din lovsång till livetVar glad åt allt gott som det ger
Sjung du din lovsång till livet
Var glad åt allt gott som det ger
Mycket fin text, som jag inte upptäckt förrän nu. Berghagen förmedla på ett fint sätt att man bör leva i nuet fastän livet inte alltid är en dans på rosor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar