Sockersöta julfilmer

Jag har från i november till idag sett ungefär en julfilm om dagen. Och då menar jag inte julklassiker som En julsaga eller Grinchen, nej, det rör sig om de sockersöta, 1 1/2 timmes, billiga filmerna. Dessa filmer verkar produceras flera stycken per år framförallt från USA och Kanada. Handlingen för nästan alla är att par träffas någon/ra vecka/or före jul, när de lär känna varandra blir de förälskade, mot slutet sker en komplikation så de blir osams, men sedan i slutet reder allt upp sig och de får varandra. Och så klart får paret och deras nära och kära en perfekt jul. Med snö, julgran och massor av julklappar. Den idylliska julen enligt filmvärlden.

Många av filmerna är väldigt lika i handling - som den ene i paret är en prins/prinsessa, karriärhets och/eller att det gäller att ta hand om djur (oftast hundar) - men samtidigt finns det saker som skiljer dem åt och avgör om de får en tumme upp eller ner. I de senare gjorda filmerna är det mannen som kan tänka sig att göra en uppoffring för sin partner i relationen, t.ex. kan tänka sig att flytta, och att det är kvinnan i relationen som har fått klättra i karriären. Få av filmerna handlar om homopar eller par med olika hudfärg. 

Varför fortsätter jag att se dessa sockervaddssöta julfilmer? Svårt att säga, jag vet faktiskt inte. Och trots det intensiva tempot av filmtittande (och under en långa period) har jag nu 23 julfilmer kvar att se. Av dem filmer jag vet om som finns, vill säga...

Inget nyårslöfte i år

I år blir det inget nyårslöfte för mig. De föregående två åren har jag haft att jag ska ta fighten - att stå upp för både för mig själv och andra. Det har varit kämpigt och krävt massor av energi (energi som jag inte har eftersom mina grannar aldrig ger mig någon tyst morgon så jag får sova ut - kuriosa så har jag sovit tills jag själv vaknar bara 9 gånger sedan maj 2020 - eller någon tyst eftermiddag/kväll så jag kan varva ner). 

Det kräver inte bara energi, utan i vissa situationer kan det vara svårt att göra något, att kunna agera. När är det okej att lägga sig i? Hur mycket tips och varningar ska mottagaren behöva klara av att ta emot? Även om mottagaren av tipsen vill ha hjälp och råd, är inte heller det alltid möjligt att agera efter dem i alla situationer. Reagera känslomässigt och visa stöd går för det mest, men att göra något mer kan ibland vara svårt oavsett om det rör en anhörig eller någon man går förbi på stan. Vid dessa tillfällen har jag känt mig otillräcklig och väldigt frustrerad, vilket gör mig väldigt utmattad i längden. Att få göra något och hjälpa till ger en känsla av att bidra, men vid situationer där det inte går är man maktlös och man kan bara se på. Och finnas där och lyssna när det behövs. Det är alltid något, men själv känner jag mig väldigt låst i dem situationerna. 

Av allt som hänt under de två föregående åren tar jag två exempel på miljöer där situationer uppstår som är energikrävande och där det är svår att agera (själv) förekommer.

Försvarsmakten uttrycker utåt hur mycket mer jämställd myndigheten är idag. Tänk till exempel tillbaka på när överbefälhavaren hade sitt sommarprat i P1 för några somrar sedan. Ja, på papper för olika projekt med strategiska planer kan jag hålla med att det teoretiskt stämmer. Men verkligheten är annorlunda. Försvarsmakten är en organisation där (alldeles för)mycket sitter i väggarna och uniformerna, ända upp i högkvarteret, där mycket knyts till och hänvisas till traditionerna. Dessa traditioner är väldigt viktiga för många som jobbar inom Försvarsmakten, speciellt officerare, där många går all-in i yrkesrollen då uniformen tas på på morgonen. Det är jättebra att ha en stark yrkesstolthet, men det är farligt när man med den stoltheten blundar för när andra far illa eller mår dåligt av hur dessa traditioner uttrycker sig. Mobbing, utfrysning, negativ särbehandling (med bland annat stora löneskillnader), ja listan kan göras lång på vad som förekommit, förekommer, och tyvärr kommer att fortsätta förekomma om inte fler vill ta bort skygglapparna och vill se vad som faktiskt pågår i praktiken. Det behövs att mycket fler personer inom den givna normen i Försvarsmakten (man, officer, lyfts fram genom kamratskap från officersstudier) slutar räkna på hur man själv karriärmässigt tjänar på att vissa traditioner och beteenden får fortsätta vara kvar. Även attityder mot de som inte ingår i den givna normen måste förändras. Genom min tid inom myndigheten har jag uppmärksammat att när en ny chef är kvinna handlar "korridorsnacket" inför tillträdandet om vad hon har gjort dåligt innan, vilket gör att hon måste bevisa att hon klarar av rollen som högre chef. När en chefsposition ska tillsättas av en man är det annorlunda. Snacket är då mer positivt och hans bra egenskaper och eventuella bravader lyfts fram, vilket gör att hans känner mer medvind sin första tid i nya befattningen. Jag har några gånger försökt att vända på samtalen genom att hävda motsatsen, där det ibland har fått fram en positiv respons om kvinnlig chef (men oftast blir det tyst) men aldrig riktigt fungerat att nedvärdera en manlig blivande chef (får svar som "jag vill bilda mig en egen uppfattning först" - trots att jag berättar om dåliga arbetserfarenheter av att jobba med personen ifråga). Det som gör det ännu mer svårt att agera i genusfrågor är att inte ens kvinnor stöttar kvinnor. 

På pendeltågen finns det olika regler. Vissa pendeltåg har lite egna regler, där det bland annat finns lugnare zoner där det inte ska pratas i mobiltelefoner. Dock är det minst en som pratar högt varje resa. Jag tänker att vi som sitter i denna zon aktivt har valt att sitta där för vi vill ha tyst omkring oss av olika anledningar, så jag säger ofta till personen som pratar högt (med eller utan mobiltelefon). Få gånger har jag hört någon annan säga till högljudda personer, men desto fler gånger har jag fått otrevligt/oförstående/nonchalant svar tillbaka från den högljudde personen. Det där med att följa regler i kollektivtrafiken är tydligen svårt för många, trots uppsatta skyltar och/eller information som rullar på skärmar. Och få runt omkring bryr sig om reglerna upprätthålls eller inte. 

Då är det enklare att inte bry sig och slippa ta fighten. "Någon annan" får agera istället. Men att inte bry sig riskerar att göra att man faller in i samma zombiestadium som många andra när de går omkring med hörlurar och inte ser andra människor runt omkring sig i kollektivtrafiken. Inte bryr sig om andra eller tänker på att ta hänsyn till sina medmänniskor. Eller som när de tar på sig sin yrkesuniform fortsätter att också klä in sig i givna, traditionella tankemönster som bidrar till att försämra för andra och även göra andra människor illa. Frågan som dyker upp är om jag vill jag bli en sån person som bara följer massan och låter allt fortsätta vara så som det har varit och så som det är nu. Nej det vill jag inte, men jag kan inte göra allt själv utan fler måste hjälpa till för att det ska kunna ge effekt. Jag har inget nyårslöfte i år, utan jag hoppas att fler engagerar sig för sina medmänniskor genom aktivt ta ställning och hjälper till att bära tyngden av att säga ifrån samt driva processer mot det som är fel och orättvist.

Dagens tänkvärda citat

Till i år har jag fått en kalender med ett tänkvärt citat för varje dag. Dagens tycker jag är så bra, så jag måste dela det med er:

Att veta och ändå tro att man inte vet är den största bedriften,
att inte veta men ändå tro sig veta är en åkomma.
Lao Zi 604-531 f.Kr.

Jag märker själv att ju mer jag blir insatt i ett ämne eller lär mig om någonting upptäcker jag hur lite jag egentligen vet . Hur mycket mer det finns att upptäcka som jag inte vet. Vet man vad något innebär är jag säker på att nyfikna, realistiska och självkännande människor erkänner att de inte kan allt. Sedan finns det alltid de som hävdar att de kan en massa, men som när det kommer till kritan inte kan ett dugg. Ibland kan det få förödande konsekvenser, fast det vanligaste är nog att kollegor får städa upp det "den som kan allt" har förstört eller lösa de uppgifter som denne inte har löst ut...

Böcker under 2023

Ett stort beslut att ta så här i början av ett nytt år är hur många böcker jag ska satsa på att läsa. Om jag på Goodreads skriver ett för högt antal måste jag sänka nivån om jag märker att jag inte hinner (vilket är lite som att fuska, men måste ändå göras för jag kan ju inte missa att nå uppsatt läsmål!). Och jag kan inte sätta ett för lågt mål, för alltså hallå, jag måste ju visa att jag har läsambitioner även i år. Dessutom om jag ska hinna uppnå mina läsmål kopplade till "40 saker innan 40" behöver jag läsa ganska många böcker av Agatha Christie, Anne Rice och George Simeon. Mellan dessa böcker behöver jag också varva med lite andra böcker för att få variation. 

Det får bli 50 böcker, så har jag målet att ta mig igenom en bok i veckan i alla fall. Det finns ju alltid e-ljudböcker om jag inte orkar och/eller hinner läsa riktiga böckerna... 

Meditationsvandring (Ida Netzel 2022)

Stormen sliter i lövet 
men lövet faller inte 

förrän det är dags
Varken tidigare eller senare
utan när det är rätt tid

Allting är föränderligt

Även du och jag

Nya celler

Nya intryck 

Nya tankar

Sten, sten, sten

Löv, löv, löv

Gren, gren, gren

Sten, löv, gren

Gren, löv, sten

Steg för steg

Vandringen fortsätter

40 saker innan 40 - del av punkt 4 (Läsa alla böcker av Jonas Gardell)

Om Gud (2003)

Gardell skriver om många viktiga och intressanta saker och perspektiv om Gud och bibeln. Jag kommer bara belysa några få av dessa, så jag rekommenderar dig verkligen att läsa hela boken Om Gud av Jonas Gardell.

Något som Gardell lyfter, och som jag håller med om är viktigt att ha i bakhuvudet när man läser bibeln, är att bibels olika textdelar är skrivna av olika författare under olika tider. I och med att olika händelser utspelar sig och Guds folk prövas på olika sätt, får Gud spela olika roller i den tidens politiska och teologiska propaganda (och för fram olika budskap). Viktigt att förstå i vilken kontext och med vilket narrativ texterna är skrivna. Som Gardell skriver:

”Det vi i den judisk-kristna kultursfären i dag kallar Gud – och då tror oss ha en gemensam förståelse för vad vi menar – utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop – eftersom de är utvecklade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider – och jag menar att det är viktigt att vara medveten om dem även om den troende inte i sin livsåskådning behöver eller ens kan omfatta var och en av dem.”

Vilken tidsepok väljer du att följa? Vilken Gud vill du lyssna till?

Gardell kommer med en väldigt klok uppmaning att hantera bibelns kalejdoskop av texter:

”Det bästa man som allvarligt syftande gudssökare kan göra är att faktiskt läsa hela bibeln, inte hoppa över det stötande och obekväma – tvärtom, läsa det och försöka förstå, studera bibeln noga, men ständigt hålla i minnet vad det är man faktiskt läser: en mängd olika texter och textfragment nertecknade och redigerade i många omgångar under flera hundra år med påverkan från en mängd olika gudsbilder och gudsföreställningar som utvecklas alltefter att människan utvecklas och hennes livsvillkor förändras.”

Det blir då inte heller så konstigt att texter säger emot varandra, som Gardell också påpekar. 

När jag läser Om Gud slår det mig att politik och religion har genom alla tider varit sammansvetsade – det ena stöttar upp en ledare inom det andra för att ledaren ska kunna upprätta sin maktställning. Ledaren gör den andre parten legitim. Och genom historien hänvisar politiska ledare och maktutövare till religion för att rättfärdiga sitt handlande, även om det rör sig om fruktansvärda saker som (folk)mord. För ledaren är ju bara Guds redskap på jorden, och inte kan väl Gud göra fel?

Något jag inte kan förstå är hur staten Israel kan så hårt och skoningslöst hävda sin rätt till att äga just det territoriet (och samtidigt ta ytterligare mark utan pardon). Gardell lyfter en viktig tidsaspekt, som många – även jag – glömmer bort men gör Israels agera (för mig) än mer oförståeligt:

”Israeliterna, som efter det norra rikets fall kom att kallas judar efter den dominerande stammen i södra riket, hade makten i staden i drygt fyra hundra år – inte mer. Efter ett uppror som brukar kallas mackabeerupproret uppnåddes några årtionden en relativ självständighet som ändade när den romerske fältherren Pompejus intog Jerusalem. Det historiska anspråket det nuvarande Israel anser sig ha på staden är inte större än så.”

Med detta i åtanke är det intressant att nuvarande Israel gör historiskt anspråk på Jerusalem, då de styrt staden under så kort tid. Med samma argument är det många fler gränser i världen som skulle behöva dras om... 

Gardell gör en modern tolkning av Amos budskap i Amos 5:21-24, som jag tycker är väldigt bra och som jag har fastnat för:

”Vad ska jag med era julottebesök och högmässor? Jag avskyr ert nattvardsfirande! En liten oblat, en klunk vin och präster i vita dräkter som försäkrar er att era synder är er förlåtna, vad tror ni att ni håller på med? Kom inte till mig med era patetiska ’Fader Vår!’, låt mig slippa höra era ’Tillkomme ditt rike!’ och ’Ske din vilja!’ för jag lyssnar inte, jag hör inte! Jag vämjs vid er! Kom inte med era korstecken, era psalmsånger, era knäfall, era krucifix, era böner – för jag hatar dem! Älska i stället varandra! Gör i stället det goda, mätta den hungrige, ge den nakne kläder och den hemlöse någonstans att bo! Då utför ni min vilja, då utför ni den gudstjänst som jag vill se!”

Det får en att reflektera… I alla fall får det mig att tänka en hel del på vad som är väsentligt och viktigt för mig, och vad som är viktigt för Gud. Genom att modernisera texter och visa på vad de vill säga, och kan säga, oss idag blir det lättare att följa vad man själv anser är rätt väg. Med Gardells modernisering av Amos budskap blir budskapet tydligare: mindre snack och monolog med Gud och istället mer verkstad och omtanke om andra. För egen tolkning kan man sedan spinna vidare, vilket för mig blir att vi ska inte prata om att göra gott utan agera mera, gör det som är gott för andra och inte bara för dig själv. 

Jag vill lyfta att det är viktigt att ifrågasätta och få tvivla, att (våga) se bibelns delar ur dess historiska kontext. Att inte bara köpa allt rakt av. För att ha en givande relation till Gud och bibeln behöver vi tolka Gud och bibeln och sätta in den i vår nutida kontext.

40 saker innan 40 - del av punkt 4 (Läsa alla böcker av Jonas Gardell)

En komikers uppväxt (1992), Ett ufo gör entré (2001), Jenny (2006) – spoilers utlovas!

Upplyftande titlar, En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré, men med tragiskt innehåll. Och det värsta är att det som beskrivs är inte en engångsföreteelse. Många barn har, och fortsätter att utsättas för mobbing. Idag kanske det inte är det fysiska på skolgården, utan de psykiska påhoppen i den digitala världen.

Delar av böckerna bygger på Gardells uppväxt. Huvudkaraktären Juha har en tuff uppväxt och passar inte in. I första boken skriver Juha som vuxen till sin mobbade klasskamrat, Thomas, från mellanstadiet, men det visar sig i slutet av boken att han tog livet av sig innan klassen gick ut 6e klass. Detta pga. mobbing och utstötthet. Med känslan av att inte passa in och samtidigt ta på sig allt som är dåligt. I andra boken kommer det fram att Thomas hängde sig. Och nu är han en skyddsängel. Jag förstår verkligen inte varför Gardell ville bygga in en monologisk brevväxling mellan Juha och Thomas som är död, när Juha vet om att Thomas är död.

I den sista boken är Juha på jakt efter sanningen om vad som hände och varför när hans vän Jenny våldtogs veckan innan klassen gick ut 9an. Synd att boken var så kort, den skulle kunna ha varit längre och byggt på med mer än att Jenny har lämnat allt bakom sig.

Av alla dessa böcker kommer det fram att alla barn är trasiga, men på sina olika sätt. Och alla är osäkra på sig själva och drivs av att passa in. I andra boken gör Juha entré – som alien, när han vågar vara annorlunda, vara sig själv. De tre böckerna har de klassiska sensmoralerna: ”var dig själv”, och ”gräv inte ner dig i bitterhet och hat utan gå vidare med livet”. För att inte släcka din inre glöd var den du är och försök inte vara någon annan. ”Först föds man och blir den som de säger att man är. Sedan kan man föda sig själv igen och bli den som man skulle vilja vara.” (mot slutet av Ett ufo gör entré) Och om gamla oförrätter: ”Det gäller att inte stanna kvar i det, utan hitta en väg ut. Att vägra vara offer.” (mot slutet av Jenny)

Men vad vill Gardell säga om sin uppväxt med dessa böcker? Vad är det han bearbetar och kan processa genom att andra läser om det? Lite av svaret kan finnas i början av Ett ufo gör entré, där Gardell förklarar hur det var med ett specifikt minne - som kanske gäller hela trilogin:

”Det här är en sann historia. Eller rättare sagt: Det kanske inte var så det var, med det är så jag minns det. Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant. Alla måste ha rätt att minnas. ”

Skulle det då kunna vara så att lite av Gardells minnen av uppväxtupplevelser finns i alla karaktärerna?