Idag berättade jag

Idag berättade jag den stora nyheten för mina kollegor samtidigt som jag bjöd på en chokladtårta och en flädertårta: jag har fått ett inofficiellt godkännande att få adoptera ett specifikt barn. Inte vilket barn som helst utan mitt barn, barnet som jag kommer bli mamma till. Mina kollegor blev glada för min skull, och även väldigt förvånade. Jag har inte nämnt något om adoptionsprocessen under de tre åren det har tagit mig att få barnbeskedet.

Eftersom det inte är ett officiellt godkännande och alla papper inte är klara än, är jag lite orolig för om något oförutsett, negativt kan hända trots allt. När jag helst av allt vill resa till barnet på en gång.

Länge tänkte jag bara praktiskt kring adoptionen och varje steg som skulle göras. Jag hann aldrig riktigt känna efter för så mycket annat skulle fixas. Att jag skulle bli mamma var något jag konstaterade, inte något som jag kände. Förrän jag bestämde mig att köpa lite barnkläder och stod i butiken och höll i några plagg. "Jag kommer bli mamma, jag kommer få ett barn. Och vad liten hen är." En massa känslor dök upp på en gång. Av några kollegor fick jag höra att de upplevde samma känsla när de väntade sina biologiska barn.