Den vackraste visan (Ture Nerman 1886-1968)

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig Parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och tvinga en vår på knä
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny Musset.

Han skulle ha vandrat vid kajerna
med en blek liten blåögd Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.

Våren är tidig i år. Nu i februari kan många platser i Sverige säga att de har vår. April i februari... Hen är idag en student i Uppsala som är fattig på tid. Pappret med raderna till första versen ligger hopknycklat i en papperskorg på ett kafé, där drömmen blev kvar.

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta. (Harriet Löwenhjelm 1887-1918)

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt en grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

Våren är på väg. Solen skiner in genom fönstret, genom de tunna gardinerna. Solens strålar smeker sängkanten. Vi vaknar tidigare på morgonen och får lite extra tid tillsammans.

Ur den största smärta (Ebba Lindqvist 1908-1995)

Ur den största smärta
som vi orkat bära
som vi orkat mista
skall vår största ömhet växa
varmast
såsom ur den svarta
myllan där allt höstens
döda gräs förbrändes
vårens gräs skall växa
ljusast.

Hopp om en ljus vår, att lämna den mörka hösten bakom sig. Lämna det som tynger och smärtar en, samt gå mot lättare tider och vara en erfarenhet rikare.

I gräset (Erik Lindorm 1889-1941)

Icke jäkta, icke grubbla,
endast spegla med barnstor blick
himlens blåa skimmerbubbla
och varje slocknande ögonblick.

Icke längre hjärnan pina
med brännande tankars lyckojakt,
endast låta dagen skina
och böja sig för dess ljusa makt.

Kanske skall man icke tigga
lyckan om gunst med bön eller knot?
Kanske skall man bara ligga
stilla på marken och taga emot?

Det kom ett brev (Pär Lagerkvist 1891-1974)

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råg och blomstersäng,
och Han som över allting rår
från år till år.

Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.

O nej (Olof Lagercrantz 1911-2002)

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.
Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.
 - Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge orden finns
och lågan lyser.

Tolerans utvecklas genom att möta det okända

Vissa saker fungerar likadant oavsett på vilken nivå i livet det gäller. Celler, människor, byar, länder. En sådan sak är Toleransen. Det är lättare att tolerera något eller någon om man vet vad det eller den är.

I människokroppen visas det upp olika proteinkedjor för immunförsvarets "poliser", lymfocyterna (B, T och NK celler). Känns proteinet igen, tolereras det och lymfocyten ger ett ok till cellen att fortsätta leva och inte genomgå apoptos. Om det däremot presenteras ett protein som är obekant, något icke-eget, så ger lymfocyten signaler till cellen att ta ett organiserat självmord, dvs. apoptos.

Likadant fungerar det bland människor. När det flyttar in en ny granne, tisslas det om vilka det är som flyttar in. För de inte lite väl mycket oväsen? Tar de inte lite väl stor plats på den gemensamma gården? Men efter att man pratat med dem så visar det sig att de är ju helt ok. De är nästan precis som oss. Vi tolererar dem, för dem är inte okända längre utan de kläs på egenskaper som vi känner igen.

Vi kan fortsätta i större skala: nya människor i byn. Eller människor som kommer från andra länder till Sverige. De är okända, vi känner inte igen deras kultur eller deras resonemang. Varför agerar dem som de gör? Vi har svårt att tolerera något som vi inte känner igen. Det okända är farligt, vilket är ett resonemang som fått individer att överleva genom historien.

Men det går att förändra. Vi kan öka vår förståelse om vi vill, och på så sätt öka vår tolerans för det okända. Liksom under våra första levnadsår utsätts vårt immunförsvar för många olika molekylära formationer som den inte ska reagera på utan bygga upp en tolerans för. Immunförsvaret ska inte reagera på det som är ofarligt för oss, men då måste vi utsättas och prövas med många okända miljöer (och kan inte leva i superstädade hem). Om vi reagerar på något som vi egentligen inte borde reagera på kallar vi det för allergi eller autoimmun sjukdom, beroende på vad och hur mycket det är vi reagerar på.

Detta kan liknas vid situationer mellan människor. Vi måste utsätta oss själva för okända miljöer och människor för att bli mer toleranta. Ordnar grannfester så vi lär känna varandra som bor på samma gård genom "klämma och känna på varandra". Prata med obekanta människor istället för om dem. Sök upp människor med en annan bakgrund än dig själv och prata med dem och hör deras historia istället för att sprida tvivelaktiga texter på sociala medier. Om vi inte bor i samhällen med olika individer, möter vi inte något okänt och kan inte utveckla en tolerans: vi blir allergiska mot andra människor.