Jag sitter här och kan inget annat göra.
Av
allt jobb jag gör är det bara tjat jag får höra.
Jag
blir så ledsen, jag blir så arg
och
min själ den svartnar, den blir hård och karg.
Förstår
de runt omkring mig inte vad som händer?
Att
jag blir ond och mig bort från det goda vänder?
Mina
ögon blixtrar, mina händer krampar.
Jag
gör elaka saker och på andras tår trampar.
Mina
tankar är mörka och rösten åskar.
Det
är just nu ni borde förstå att tiden brådskar.
För
egentligen känner jag mig liten och svag,
och inombords hulkar gråten över att jag är just bara jag.
och inombords hulkar gråten över att jag är just bara jag.
Fin dikt! Så känner vi nog alla på jobbet, mer eller mindre. Därför är de fem sista orden viktiga, att inte låta jobbet ta över det egna jaget!
SvaraRaderaDet var en mycket fin dikt, men lite sorgsen bild i jobbets värld. Jag hoppas att du skriver en gladare version snart :)!
SvaraRaderaL.B Huggarn
Ska försöka skriva något mer positivt, men det blir det det blir så att säga. Jag skriver det som pluppar upp i mitt huvud och det inspireras mycket av vad jag är med om samt hur jag känner mig. Vilket kanske ibland märks lite väl tydligt...Och denna dikt tror jag fler kan känna igen sig i, och då inte bara på jobbet.
SvaraRadera/Ida