Var positiv i stressen och belöna sedan dig själv

Ibland har man mycket att läsa (ja, ok, kan vara så att det inte alltid är jobb- och studierelaterat) ...

 ... och man känner att flitens lampa lyser över en ...

... så behöver man fokusera, men samtidigt är det viktigt att tänka positivt (kan konkretiseras genom glada måltider).

 Var stolt över vem du är och vad du lyckas prestera ...

 ... för tillslut når du toppen och får applåder!

Och när du nått ditt mål, så måste du belöna och ta hand om dig själv för att vilja lyckas igen.

Trevlig sommar och njut av din semester! :)

Tävlingsrim för en resa till Turkiet

... som jag tyvärr inte vann!

Det drar ihop sig till semestertider,

då nästan alla är lediga och badar.

Jag är kvar på jobbet och den varma tiden genomlider

och får paper cuts då jag bladar.

Drömmer därför om en höstresa

där jag får slappna av

så mina kollegor kan få sig sin nesa

och jag når lugnets hav!

Förklädd Gud (Hjalmar Gullberg 1898-1961)

I. 
Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?

Vem är den gode herden
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm? 

II. 
Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger intet jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd. 

III.
Kring höstlig vaktelds bränder
församlar han frysande får
och sköter med kloka händer
de djur som har sår.

Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan
sin jordiska plikt.

IV.
Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllne hår,
så blomstrar den mark där han går.

Han spelar för djuren,
som följa hans takt,
för solen, för skuren
i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.

V.
Husbonden må vi prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll,
är han på helgad mark.

För den som bland hans drängar bor
och äter deras mat,
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.

VI.
Vad faller över träden
för silverglans,
vid pipans bröllopskväden
och djurens dans?

Vad är det för ett rike
han kommer från,
han som ej är vår like,
men blott ett lån?

Erinrar han sig, fången
vid äng och vik,
en värld som är förgången,
en glömd musik?

Erinrar han sig lyra
och jungfrukör,
ett liv av helig yra,
som aldrig dör?

VII.
Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

VIII.
Tror du att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?

IX.
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd - 
då sitter vid vår sida
en gud förklädd. 

Tänkvärd. Vem har du bredvid dig vid ditt bord?

Tystna din fråga (Nils Ferlin 1898-1961)

Blomdoft och fågellåt
majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt
för vi åt sidan.

Härlig är jorden. Mer
krävs ej att veta.
Vad - du som bittert ler,
ville du leta?

Famna en still minut
tystna din fråga.
Snart tar ditt fladder slut,
fladdrande låga.

Välkommen våren! (Ida Netzel 2016)

Hej du lilla tussilagoknopp

och välkommen du gullviva opp.

Blåsippan gäspar och sträcker sig

glöm då inte pärlhyacint, nej.

Tulpanerna snoozar lite till.

Vårlökar gör faktiskt som dem vill.

Solen värmer vårvindarna – känn!

- medan snödroppar somnar in igen.

Allt är mitt (Elmer Diktonius 1896-1961)

Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men står jag här en stund på stranden,
i solen,
eller i skogens skugga,
eller på bergets vindbespolta krön -
mitt är allt!
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Allt är mitt.
Den lilla blommans
småtingsfödda leende,
och gräsets gråt
och vattnets lugna allvar;
ekorrens röda svans i tallen,
och sommarmolnets dugg och vinterstormens snöslagg;
varje fosterlik morgon,
varje mumieafton -
allt det är mitt:
det har gett sig självt.

Mitt.
På det fattigas panna,
i det lyckligas hår,
ur det förtappades svett
läser jag: mitt!
I den grannaste stjärnan står skrivet
att hon är min,
och möter jag en mänska
med axelbred ande och tunnskinnat hjärta
är också hon min.
Min.

Jag är så nöjd.
Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men mitt är allt! -
det har gett mig sig självt.
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Att bara vara och beskåda naturen... Tänk att allt det är mitt! - och också ditt. Det är vårt att förvalta för framtiden samtidigt som vi får låna och njuta av dess skönhet nu. Att en kort stund inte tänka på vad man har och inte har, utan bara andas in naturens dofter, känna vinden smeka kinden, se alla växternas färger och höra allt liv som lever runt omkring dig. Och kanske har du även någon bredvid dig som håller din hand? Då har du allt!

Nu slår en blomma ut (Stig Dagerman 1923-1954)

Nu slår en blomma ut i kalla kvällen.
Nu lyfter fågeln som är gjord av eld.
Kort är flykten för en sådan fågel.
Hastigt vissnar trädgårdar av ljus.

Kort är livet hos de ting som brinner.
Snart slocknar vingar över mörka hus.
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård.
Men aldrig slocknar längtan efter ljus.

Längtan och hopp om ljus och varmare tider - något som finns i hela naturen.