Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men står jag här en stund på stranden,
i solen,
eller i skogens skugga,
eller på bergets vindbespolta krön -
mitt är allt!
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.
Allt är mitt.
Den lilla blommans
småtingsfödda leende,
och gräsets gråt
och vattnets lugna allvar;
ekorrens röda svans i tallen,
och sommarmolnets dugg och vinterstormens snöslagg;
varje fosterlik morgon,
varje mumieafton -
allt det är mitt:
det har gett sig självt.
Mitt.
På det fattigas panna,
i det lyckligas hår,
ur det förtappades svett
läser jag: mitt!
I den grannaste stjärnan står skrivet
att hon är min,
och möter jag en mänska
med axelbred ande och tunnskinnat hjärta
är också hon min.
Min.
Jag är så nöjd.
Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men mitt är allt! -
det har gett mig sig självt.
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.
Att bara vara och beskåda naturen... Tänk att allt det är mitt! - och också ditt. Det är vårt att förvalta för framtiden samtidigt som vi får låna och njuta av dess skönhet nu. Att en kort stund inte tänka på vad man har och inte har, utan bara andas in naturens dofter, känna vinden smeka kinden, se alla växternas färger och höra allt liv som lever runt omkring dig. Och kanske har du även någon bredvid dig som håller din hand? Då har du allt!
Jag sökte efter Elmer Diktonius dikt som börjar så här: "Just det: Lämna allt - låt dig hänryckas! ..." Kanske är rubriken Den stora våren. I mitt sökande fann jag den dikt du lagt upp här: "Allt är mitt" Den har samma tema och budskap som dikten jag söker. Jag blev så glad över både dikten och din kommentar. Du känns som en "själsfrände"! Nu ska jag gå ut och försöka ta vara på något av allt detta - som också är mitt!
SvaraRaderaKarin Carlsson i Mjölby.