Förklädd Gud (Hjalmar Gullberg 1898-1961)

I. 
Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?

Vem är den gode herden
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm? 

II. 
Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger intet jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd. 

III.
Kring höstlig vaktelds bränder
församlar han frysande får
och sköter med kloka händer
de djur som har sår.

Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan
sin jordiska plikt.

IV.
Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllne hår,
så blomstrar den mark där han går.

Han spelar för djuren,
som följa hans takt,
för solen, för skuren
i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.

V.
Husbonden må vi prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll,
är han på helgad mark.

För den som bland hans drängar bor
och äter deras mat,
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.

VI.
Vad faller över träden
för silverglans,
vid pipans bröllopskväden
och djurens dans?

Vad är det för ett rike
han kommer från,
han som ej är vår like,
men blott ett lån?

Erinrar han sig, fången
vid äng och vik,
en värld som är förgången,
en glömd musik?

Erinrar han sig lyra
och jungfrukör,
ett liv av helig yra,
som aldrig dör?

VII.
Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

VIII.
Tror du att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?

IX.
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd - 
då sitter vid vår sida
en gud förklädd. 

Tänkvärd. Vem har du bredvid dig vid ditt bord?

Tystna din fråga (Nils Ferlin 1898-1961)

Blomdoft och fågellåt
majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt
för vi åt sidan.

Härlig är jorden. Mer
krävs ej att veta.
Vad - du som bittert ler,
ville du leta?

Famna en still minut
tystna din fråga.
Snart tar ditt fladder slut,
fladdrande låga.

Välkommen våren! (Ida Netzel 2016)

Hej du lilla tussilagoknopp

och välkommen du gullviva opp.

Blåsippan gäspar och sträcker sig

glöm då inte pärlhyacint, nej.

Tulpanerna snoozar lite till.

Vårlökar gör faktiskt som dem vill.

Solen värmer vårvindarna – känn!

- medan snödroppar somnar in igen.

Allt är mitt (Elmer Diktonius 1896-1961)

Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men står jag här en stund på stranden,
i solen,
eller i skogens skugga,
eller på bergets vindbespolta krön -
mitt är allt!
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Allt är mitt.
Den lilla blommans
småtingsfödda leende,
och gräsets gråt
och vattnets lugna allvar;
ekorrens röda svans i tallen,
och sommarmolnets dugg och vinterstormens snöslagg;
varje fosterlik morgon,
varje mumieafton -
allt det är mitt:
det har gett sig självt.

Mitt.
På det fattigas panna,
i det lyckligas hår,
ur det förtappades svett
läser jag: mitt!
I den grannaste stjärnan står skrivet
att hon är min,
och möter jag en mänska
med axelbred ande och tunnskinnat hjärta
är också hon min.
Min.

Jag är så nöjd.
Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men mitt är allt! -
det har gett mig sig självt.
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Att bara vara och beskåda naturen... Tänk att allt det är mitt! - och också ditt. Det är vårt att förvalta för framtiden samtidigt som vi får låna och njuta av dess skönhet nu. Att en kort stund inte tänka på vad man har och inte har, utan bara andas in naturens dofter, känna vinden smeka kinden, se alla växternas färger och höra allt liv som lever runt omkring dig. Och kanske har du även någon bredvid dig som håller din hand? Då har du allt!

Nu slår en blomma ut (Stig Dagerman 1923-1954)

Nu slår en blomma ut i kalla kvällen.
Nu lyfter fågeln som är gjord av eld.
Kort är flykten för en sådan fågel.
Hastigt vissnar trädgårdar av ljus.

Kort är livet hos de ting som brinner.
Snart slocknar vingar över mörka hus.
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård.
Men aldrig slocknar längtan efter ljus.

Längtan och hopp om ljus och varmare tider - något som finns i hela naturen.

Ja visst gör det ont (Karin Boye 1900-1941)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                                 och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
                                och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                         som skapar världen.

Ja, om det inte är för att det gör ont när knoppar brister, varför skulle annars denna vår tveka?
Våra knoppar kan också göra ont när vi försöker spränga oss ut i något okänt, men ibland måste vi. Både för oss själva och för andra. 

Vi bygger en bro (Dan "Danne" Stråhed f 1956)

Det var länge sen som vi var en
Det var alldeles för länge sen
Och det var många hårda ord som blev
och sen blev vi aldrig mer
Och det kom hav emellan dig och mig
som en blå och kylig gräns
Men i vinden seglade du till mig
och jag drömde mig till dig

Och vi bygger en bro till det gamla land
En bro mellan himmel och hav
Ja, en bro från dig och en bro från mig
som länge var var för sig
Vi bygger en bro till det gamla land
en bro för syster och bror
Ja, ett vänskapsband ifrån land till land
Vi bygger ett himlavalv

En bro från dig och mig
Och nu är grunden satt
Och allting är sagt
Det är tid att börja om
Och vi ska enas om vår jordelott
och vara vän i stort som i smått
Ja, det är tid för oss att ha det gott
Det är gott om tid för oss

Och i vindarna seglar du till mig
och jag drömmer mig till dig

Och vi bygger en bro till det gamla land
En bro mellan himmel och hav
Ja, en bro från dig och en bro från mig
som länge var var för sig
Vi bygger en bro till det gamla land
en bro för syster och bror
Ja, ett vänskapsband ifrån land till land
Ja, vi bygger ett himlavalv

Ja, en bro för dig och mig

Vi bygger en bro till det gamla land
En bro mellan himmel och hav
Ja, en bro från dig och en bro från mig
som länge var var för sig
Vi bygger en bro till det gamla land
En bro för syster och bror
Och ja, ett vänskapsband ifrån land till land
Ja, vi bygger et himlavalv

Ja, en bro för dig och mig

Här är Vi bygger en bro, som egentligen är en sång, men lika fin som en dikt. Och tänkvärd, för det kan tolkas flera olika gestalter som det handla om...