Natthimmelen (Erik Gustaf Geijer 1783-1847)

Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

Höst (Stig Dagerman 1923-1954)

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.

Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.

Tankar från 2004

Vänliga ord tas inte emot
och kan inte heller höras av öronen.

Jag menande här att det snälla som sägs berör en person mer än att man bara lyssnar; hjärtat tar till sig dess budskap. Och det är ju inte alltid som allt sägs i talade ord...

Medmänsklighet (Ida Netzel 2015)

Lidande människor ber om hjälp, men nej,
människan bredvid vägrar om inte något ges i gengäld.
Hatet flödar genom mig
som en flammande eld.

Jag suckar tungt och har på känn
att medmänskligheten är otillfredsställd.
Tårarna bränner i ögonen
som en flammande eld.

Plötsligt så visas kamp, stöd och kärlek på stor display.
Värmen som sprids är generös och oförställd.
Kärleken brinner även inom mig
som en flammande eld.

Jag häpnas över att i media har det nu lyckats nå
ut till slut, trots allt kändisskvaller, denna viktiga fråga.
Hoppet finns där ändå
som en timid liten låga.

Att flytta till ny lägenhet...

... är aldrig lätt.

Det är aldrig lätt att flytta till en ny lägenhet. Inte bara flyttkaos med alla kartonger, det nya okända området eller stress vad gäller flyttdatum som kan vara jobbigt. Även när man kommer på plats kan saker i den nya lägenheten spöka. För mig var det några mindre roliga saker. Visserligen visste jag om revor i tapeten (med hårtussar som satt fast på väggarna!), vattenskadat golv och gräsliga tapeter i sovrummen (se bilderna ovan), men sen när jag flyttade in gjorde jag fler upptäckter. Skalbaggar i köket, fönsterkarmar som lossnar, toasits i fel storlek, otäta packningar, you name it. Det blev i början lite grann som att göra dagens fynd; varje dag var det en ny upptäckt av något som inte funkade. Suck. Det var bara att kavla upp armarna... och ringa på hjälp att få det fixat.

Nästa steg är att städa samt att plocka upp allting man har i sina kartonger. Jag hade lyckan att ha mina kartonger spritt på tre ställen. Inte bara att lokalisera i vilken kartong jag lagt en speciell pryl, utan sedan ta reda på var den kartongen stod. Det var bara att cykla mellan de tre ställena och leta. Ok, vardagsmotion är bra. Pust, nej, här ska det inte hastas. Kartongerna får nog stå där de står ett tag till, och så plockar jag undan lite då och då istället. Ställer allting på rätt plats och då måste det få ta tid så att det blir rätt från början.

Mer än en månad efter inflyttningsdagen är det fortfarande inte färdigt. Allting är inte på plats. Saker finns fortfarande spridda på tre ställen. Men jag är på plats! Jag sätter ner kaffekoppen på köksbordet och tittat ut genom fönstret. Jag känner ett lugn. Jag känner att jag har hittat Hem.

Delande av Ylva Nilsens dikt "Godmorgon Hemtjänst!"

 

Hittade en dikt i UppsalaTidningen från den 20 augusti 2015 som jag gärna vill dela med mig av. Ylva Nilsen - som har skrivit dikten - lyckas få med en väldig massa saker i en relativ kort text och hon lyckas även göra det på rim! Jag är starkt imponerad av hennes dikt, men jag är starkt anti-imponerad över hur de inom hemtjänsten (både personal och brukare) tvingas uthärda denna icke-mänskliga vardag. Tack Ylva för att du lyfter detta på ett annorlunda vis!

Att ge intryck och uttryck genom musik

När jag satt som bäst och diggade musik på jobbet (man måste ju försöka göra det lite enklare att ta sig igenom vissa arbetsdagar...) fick jag kommentaren av en kollega att hen var förvånad över mitt musikval. Jag lyssnade tydligen inte på den sorts musik som hen trodde att jag gjorde. Det fick mig att fundera på vad det är hos mig som gör att mitt musikval inte "passar mig", enligt andra. Ska man vara och klä sig på ett visst sätt för att stämma in i en speciell genre?  Och är det viktigt? Och förresten, vilken musikperson trodde hen att jag var...?

För er som nu undrar över vilken musik det är som jag lyssnar på kan jag lugna er med att jag är allätare. Det beror mest på vilket humör jag är på, men det funkar alltid med lite up tempo. Just nu är det mycket Zedd, Pitbull, Martin Garrix, Sam Smith, Jason Derulo, Usher och så klart Avicii. Musiken ska göra en glad! Ge en puls! Få en att njuta av livet här och nu! Musikens rytm ska sprida sig i kroppen, så att blodet följer musiken och kroppen gör sin egen melodi. Musik ska kunna kännas ända in i själen.

Vissa visar den genom att diskret dunka lätt med foten mot golvet, medan andra head bangar eller virvlar runt över hela dansgolvet. Andra känner musiken bäst genom att nynna med i den - med eller utan dusch som ackompanjemang. Alla har sin stil, och man måste låta varandra få utrymme att känna musiken på sitt speciella sätt. För mig har musiken varit oerhört viktig när jag har haft lite tuffare perioder i livet. Och jag märker att jag börjar resa mig igen då jag har kommit till stadiet att nynna med i låtarna. Om någon då skulle inskränka på min rätt att lyssna på musik skulle jag behöva så mycket annat som kompensation för att jag skulle orka resa mig igen. Självklart är musiken även en viktig del när jag har ett träningspass, avsett om det är inne på gymmet eller ute i löparspåret.

Så döm inte människan efter hens musiksmak!