"Det är klart att vi ger våra motståndare öknamn. De gör alldeles likadant i Tyskland. Hundratals sådana som major Bletchley - med fradga om munnen. Jag hatar själv tyskarna. 'Tyskarna', säger jag, och det går vågor av hat och avsky genom mig. Men när jag tänker på tyskarna som individer, mödrar som sitter där och är oroliga och väntar på att få höra ifrån sina söner, och unga pojkar som reser hemifrån för att slåss, och bönder som skördar sin säd, och små butiksägare och alla de trevliga och rara tyska människor som jag känner, då känner jag det på ett helt annat sätt. Jag vet att de bara är människor, och att vi känner likadant allesammans. Det är det verkliga. Det andra är bara krigsmasken, som man tar på sig. Det är en del av kriget - förmodligen en nödvändig del - men det är förgängligt."
Att dela in sig i "vi" och "dem". Att ge "de andra" andra attribut än en själv, vilka ska göra motståndaren till konstiga och oförståeliga monster. Ge dem en monstermask. I texten ovan är alla tyskar monster, förutom vissa kategorier av människor. Dem man känner igen sig själv i. Hos de personer där man kan förstå agerandet. Övriga är onda. Men vilka blir kvar? Vilka är det som inte räknas upp i den radda av människor man kan förstå?
Texten är hämtad ur Agatha Christies bok "N eller M?" (1941), som utspelar sig under andra världskrigets England. Ett resonemang kring sina egna fördomar och tolkningar om motståndaren under ett krig. Olikheter skiljer oss åt, men hittas det likheter får vi genast förståelse för den andra parten. En samhörighet som går över krigsgränsen. En förälder som förlorat sitt barn känner samma sorg över hela världen, men hur det uttrycks är kulturellt betingat. Likhet förenar - olikheter separerar.
Krigsmasken måste bort från "de andra", men det är vi själva som måste reflektera och vara de som tar av maskerna från varandra. Ett sätt är att inte döma en grupp människor, utan istället bedöma varje individ var för sig. Med samma måttstock som vi bedömer oss själva.
#FN #UN #WorldDayforCulturalDiversityforDialogueandDevelopment #förståelse #understanding
Bra skrivet!
SvaraRaderaOm jag kommer ihåg rätt från ett TV-program så har fördomar formats av evolutionen för att vi snabbt ska ta till flykten vid fara.
En trevlig historia från ett sommarprogram, kommer inte ihåg vem som berättade: "jag (sommarprataren)såg en snigel på vägen där jag gick. Jag lyfte den till vägrenen. Då kom en person och sa att det finns så många sniglar så varför rädda den där. Då svarade jag att det var bra för individen men för populationen spelar det ingen roll".
Det är så man ska se förbi sina fördomar, kunna se individen. Både när det gäller djur och människor! :)//nunne