Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du ka bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.
Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.
Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull -
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Vid "En fiol jag är med världens alla visor i sin låda..." tänker jag på Anne Rices bok Violin som jag starkt rekommenderar Er att läsa. Kanske inte så mycket för handlingen som för hennes textmelodi med alla dess detaljer och ömma rader. Lite som denna text som vill uttrycka nära känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar