Allt är mitt (Elmer Diktonius 1896-1961)

Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men står jag här en stund på stranden,
i solen,
eller i skogens skugga,
eller på bergets vindbespolta krön -
mitt är allt!
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Allt är mitt.
Den lilla blommans
småtingsfödda leende,
och gräsets gråt
och vattnets lugna allvar;
ekorrens röda svans i tallen,
och sommarmolnets dugg och vinterstormens snöslagg;
varje fosterlik morgon,
varje mumieafton -
allt det är mitt:
det har gett sig självt.

Mitt.
På det fattigas panna,
i det lyckligas hår,
ur det förtappades svett
läser jag: mitt!
I den grannaste stjärnan står skrivet
att hon är min,
och möter jag en mänska
med axelbred ande och tunnskinnat hjärta
är också hon min.
Min.

Jag är så nöjd.
Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men mitt är allt! -
det har gett mig sig självt.
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Att bara vara och beskåda naturen... Tänk att allt det är mitt! - och också ditt. Det är vårt att förvalta för framtiden samtidigt som vi får låna och njuta av dess skönhet nu. Att en kort stund inte tänka på vad man har och inte har, utan bara andas in naturens dofter, känna vinden smeka kinden, se alla växternas färger och höra allt liv som lever runt omkring dig. Och kanske har du även någon bredvid dig som håller din hand? Då har du allt!

Nu slår en blomma ut (Stig Dagerman 1923-1954)

Nu slår en blomma ut i kalla kvällen.
Nu lyfter fågeln som är gjord av eld.
Kort är flykten för en sådan fågel.
Hastigt vissnar trädgårdar av ljus.

Kort är livet hos de ting som brinner.
Snart slocknar vingar över mörka hus.
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård.
Men aldrig slocknar längtan efter ljus.

Längtan och hopp om ljus och varmare tider - något som finns i hela naturen.

Ja visst gör det ont (Karin Boye 1900-1941)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                                 och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
                                och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                         som skapar världen.

Ja, om det inte är för att det gör ont när knoppar brister, varför skulle annars denna vår tveka?
Våra knoppar kan också göra ont när vi försöker spränga oss ut i något okänt, men ibland måste vi. Både för oss själva och för andra.