Hösten är här (Ida Netzel 2015)

Hösten är här

Med kyla,

solsken

och färger

Löven faller ner

På marken,

huvudet

och cykelkorgen

Molnen täcker staden

Men ändå

solsken

utan regn

Kylan biter dig

Röda kinder

värms

av händer



Tomhet (Ida Netzel 2003)

Ingen vill vara först

Går en, går alla

Det hörs musik

Det finns en kör

Tyck om mig

vill jag skrika

men vem vill lyssna?

Det är tyst inom mig

men utanför hörs musiken

Jag hör nu röster inom mig

Det är du

Hittade denna i ett anteckningsblock nu när jag plockar upp några kartonger som fortfarande är kvar efter flytten. Får se om jag hittar fler tidiga egna alster...

Jordevandring (Alf Henrikson 1905-1995)

Det första steget är svårt att ta,
det sista är tungt att gå.
Alla livets steg dessemellan
tänker vi knappast på.
Slentrian och rutin är vår arvedel då
vilket tydligen bara är bra.
Ty de första stegen är svåra att gå
och de sista är tunga att ta.

Känns verkligen som Henrikson här har fångat känslan av livet i liknelsen med vår promenad. De första stegen som barn tragglar man med att lära sig att gå; som ung får man lära sig av livets hårda skola. Sedan planar ens steg ut, ens promenad maler på och stegen ser likadana ut; livet flyter på med toppar och dalar men mestadels är det ens vardag. Slutligen kommer ens tunga sista steg när kroppen inte vill samarbeta längre och man känner att man vill lägga sig ner till vila.

Vi människor (Verner von Heidenstam 1859-1940)

Vi, som mötas några korta stunder,

barn av samma jord och samma under,

på vår levnads stormomflutna näs!

Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?

Samma ensamhet oss väntar alla,

samma sorgsna sus på gravens gräs.

 

Den här dikten av Verner von Heidenstam är varm om människomöten men med en sorglig avslutning. Eller det är kanske snarare en realistisk avslutning.

Människors möte (Hjalmar Gullberg 1898-1961)

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Natthimmelen (Erik Gustaf Geijer 1783-1847)

Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

Höst (Stig Dagerman 1923-1954)

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.

Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.