Ett blomstrande äventyr (kapitel 11-15)

 

Kapitel 11: Skuggornas arkiv

Clara följde Elias genom de smala gränderna som ledde bort från trädgården. Florens låg stilla under kvällens skymning, och gaslyktorna kastade långa skuggor över kullerstensgatorna. Hon kunde känna historiens vingslag omkring sig, som om stadens egna viskningar försökte berätta något för henne.

Elias gick med bestämda steg, men han sade ingenting. Clara visste att han snart skulle avslöja nästa bit av pusslet – och hon var redo.

De kom fram till en byggnad med en tunga träport, sliten av århundraden av användning. Elias stannade framför den och drog fram en nyckel från insidan av sin kappa. Han höll den upp mot ljuset och betraktade den, som om han prövade sitt beslut.

"Det här är inte en plats för alla," sade han lågt. "Men du har redan kommit för långt för att vända tillbaka."

Clara kände en ilning längs ryggraden när Elias vred om nyckeln och sköt upp dörren.

Inuti låg ett arkiv, dunkelt upplyst av svaga ljuslågor från en kandelaber i mitten av rummet. Väggarna var klädda med bokhyllor som sträckte sig ända upp till taket, fyllda med gulnade dokument, gamla böcker och skriftrullar som tycktes ha samlat damm i ett sekel.

"Det är här sanningen gömdes," sade Elias och gick fram till en hylla där en särskild samling pergament låg under ett glaslock. "Det här kan vara vår nyckel."

Clara sträckte ut handen och tog upp ett av dokumenten. Hon kunde känna historiens tyngd i det – och visste att hon var på väg att avslöja något som ingen levande människa hade sett på länge.

Kapitel 12: De oskrivna sanningarna

Clara höll pergamentet framför sig och försökte tyda de bleknade orden som var skrivna med en elegant men svårtydd handstil. Elias stod bredvid henne, hans närvaro både lugnande och på något sätt laddad med förväntan.

"Det här är en del av berättelsen," sade han lågt. "En berättelse som har varit gömd i århundraden."

Clara lät blicken svepa över orden. De var skrivna på vad som verkade vara gammal italienska, blandat med symboler som återkom från inskriptionerna på växthusets väggar. Något i texten drog henne in, som om orden själva bad henne att läsa dem.

"Kan du förstå det?" frågade hon och såg upp på Elias.

Han log svagt, nästan ursäktande. "Inte allt. Men jag kan tyda nog för att veta att det här är viktigt."

Clara rynkade pannan och studerade texten igen. "Så vad ska vi göra? Finns det någon som kan hjälpa oss att översätta det här?"

Elias tog ett steg tillbaka och betraktade henne med ett uttryck som var både intensivt och gåtfullt. "Det är inte bara texten som är nyckeln," sade han. "Det är också du."

Hon blinkade, förvånad. "Vad menar du?"

Elias lade huvudet på sned, som om han vägde sina ord. "Trädgården valde dig, Clara. Det är inte en slump att du är här. Och det betyder att svaren kanske inte bara finns i texten – de finns i dig."

Clara kände en ilning längs ryggen. Hon förstod inte helt vad han menade, men hon visste att hon inte kunde backa. Hon var fast besluten att ta reda på sanningen – vad det än krävde.

Kapitel 13: Väktarnas rop

Clara lät Elias ord sjunka in, men det var något i dem som fick hennes hjärta att slå snabbare. Trädgården hade valt henne – men varför? Hon kände tyngden av hans blick på sig när hon försiktigt rullade ihop pergamentet och placerade det tillbaka under glaslocket. Det fanns för många frågor och för få svar.

"Vad gör vi nu?" frågade hon, hennes röst tyst men fylld av beslutsamhet.

Elias tvekade för första gången sedan deras möte. Hans händer vilade vid kanten av bordet, och han såg på henne som om han försökte avgöra något. "Det finns en plats," sa han slutligen. "En plats där tiden står stilla och sanningen väktas."

Clara höjde på ögonbrynen. "Väktas? Av vad?"

Elias drog en djup suck. "Inte alla ville att trädgårdens hemligheter skulle överleva. Men de som gjorde det... de lämnade något efter sig – och någon."

Det var något i hans ord som skickade en kylig ilning längs hennes ryggrad. Men innan hon hann svara, tog Elias fram en liten bok ur sin kappa. Den var bunden i mörkt läder och såg ut att ha sett flera generationers händer.

"Det här kan hjälpa oss att hitta väktarna," sa han och räckte boken till henne.

Clara tog emot den och bläddrade försiktigt genom dess sidor. Bilder och symboler liknande dem på växthusets väggar flödade över varje sida, tillsammans med korta, kryptiska anteckningar.

"Det här är vår nästa väg," sa Elias. "Men väktarna... de kommer att pröva oss."

Clara slöt boken och såg på honom, hennes blick stadigare än den någonsin varit. "Jag är redo."

Och med de orden visste hon att hon tagit ännu ett steg närmare sanningen – en sanning som väntade på att bli avslöjad.

Kapitel 14: Väktarnas möte

Florens låg i stillhet när Clara och Elias lämnade arkivet, bärandes på den gamla läderboken som nu kändes som en hemlig karta till något okänt. Gatorna var mörka, men Clara kände hur varje steg förde henne närmare den sanningen hon nu var fast besluten att finna.

Elias ledde henne till en av stadens ytterkanter, där kullerstensvägarna började ge plats för öppna fält och skogskanter. Det var en plats som kändes bortom tidens grepp, där staden började förlora sin identitet till naturens tystnad.

"Väktarna möts här," sade Elias när de kom fram till en gammal stenkyrka, dess fasad täckt av murgröna och mossa som hade vuxit obehindrat i århundraden.

Clara tvekade vid tröskeln, men Elias öppnade dörren och gick in. Kyrkans inre var mörkt och svalt, med ljuslågor som flämtade svagt från några spridda stearinljus. Vid kyrkans mitt stod en grupp människor, tysta och stilla som statyer.

"Väktarna," viskade Elias och såg på Clara med en skärpa i blicken. "De som bär sanningen, och de som prövar de som söker den."

Clara kunde känna deras blickar på sig – tunga, prövande, men också fyllda av en förväntan. Hon steg fram, med boken tryckt mot bröstet, och försökte samla sina tankar.

"Jag söker sanningen," sade hon, hennes röst starkare än hon trodde att den skulle vara.

En av väktarna, en äldre kvinna med ett ansikte som bar spår av både visdom och sorg, steg fram. "Du har kommit långt, men vägen framåt kräver mer än ord," sade hon. "Den kräver att du konfronterar dig själv – och vad du finner i ditt eget hjärta."

Clara visste att detta var ett ögonblick som skulle definiera hela hennes resa. Väktarna väntade på hennes nästa steg, och hon visste att det inte fanns någon återvändo.

Kapitel 15: Prövningens första steg

Clara kunde känna hur tiden stannade runt henne. Väktarnas blickar var fasta, deras närvaro nästan överväldigande. Den äldre kvinnan som hade talat tog ett steg framåt, hennes ansikte belyst av det svaga skenet från kyrkans ljus.

"För att finna sanningen, måste du först finna din egen röst," sade kvinnan, hennes röst djup och lugn. "Och din röst måste bära med sig mod – mod att konfrontera det du kanske helst av allt vill undvika."

Clara svalde. Hon såg på Elias, som stod tyst bredvid henne, hans blick en blandning av stöd och något som liknade oro. Han visste att detta var hennes prövning – och att hon måste möta den ensam.

"Vad vill ni att jag ska göra?" frågade Clara, hennes röst stark trots nervositeten som gnagde inom henne.

Den äldre kvinnan höjde en hand mot en av kyrkans väggar, där en serie gamla symboler liknande de på pergamentet var ingraverade i sten. "Du måste följa symbolernas väg," sade hon. "De leder dig till en plats där ditt hjärta kommer att prövas – och där din sanning kommer att avslöjas."

Clara såg på väggen. Symbolerna såg ut att forma en karta, en väg som slingrade sig genom staden och ut till vad som verkade vara en avlägsen plats. Hon kände hur hennes puls ökade.

"Kommer du att följa vägen?" frågade kvinnan, hennes ögon fastlåsta vid Claras.

Clara tvekade inte. "Ja," sade hon, med en beslutsamhet som växte inom henne.

Kvinnan nickade långsamt. "Då börjar din prövning."

Elias lade en hand på hennes axel och viskade: "Jag kommer att följa dig – men vägen till sanningen är din egen."

Clara kände hur varje nerv i hennes kropp vaknade till liv. Detta var början på något som kunde förändra allt, och hon var redo att möta det.

Ett blomstrande äventyr (kapitel 6-10)

 

Kapitel 6: Spegel av tiden

Clara stod kvar vid blomsterbädden, hennes hjärta slog snabbt, som om något inom henne redan visste att ögonblicket skulle förändra allt. Elias hade inte sagt mer, men hans blick talade för honom – han väntade, observerade, vägde hennes reaktion.

Plötsligt hördes ett svagt sus genom växthuset. Bladen skälvde, som om någon just andats in djupt och sedan släppt ut luften. Clara svalde och såg sig omkring. Det var inte vinden. Det var något annat.

Vid den bortre väggen, bakom raderna av djupa röda rosor och skuggiga ormbunkar, såg hon ett objekt hon inte lagt märke till förut – en stor, svagt åldrad spegel, täckt av ett tunt lager av damm och tidens ekon. Spegelns ram var av mörkt, nästan svart ekträ, och snidningarna på dess kanter visade symboler som hon aldrig sett förut.

Elias gick sakta fram till spegeln och drog försiktigt med fingrarna över träet, som om han läste något osynligt ingraverat i ytan. Clara följde honom, hennes blick fastnaglad vid glaset, som om det bar på en dold berättelse.

"Den här spegeln," sa Elias lågt, "har sett mer än de flesta ögon. Den är en port, inte bara för reflektioner, utan för minnen."

Clara rynkade pannan. "Minnen?"

Elias såg på henne. "Den visar inte bara den som står framför den – den visar deras historia. Om man vågar titta tillräckligt länge."

Clara svalde och såg tillbaka på glaset. Skuggorna i spegeln flöt samman, som om något höll på att vakna. Hon tog ett steg närmare, och plötsligt—

Ett ansikte.

Inte hennes eget.

Inte Elias.

Men någon annan, någon från en annan tid.

Clara flämtade. Elias tog ett steg närmare, hans hand vilade lätt vid hennes axel. "Nu ser du," viskade han. "Trädgårdens arv. Sanningen den döljer."

Och Clara insåg att hon var långt ifrån färdig med att upptäcka vad denna plats försökte berätta för henne.

Kapitel 7: Den förlorade rösten

Clara kände hur hennes andning blev kortare. Spegeln framför henne höll kvar ansiktet av någon hon aldrig sett förut, men ändå fanns där en märklig känsla av närhet, som om det var någon som väntat på att bli sedd.

Elias stod stilla vid hennes sida. "Hon var en av dem," sa han lågt. "En av de få som förstod sanningen om trädgården – och priset för att veta den."

Clara kunde inte ta ögonen från spegeln. Kvinnan i reflektionen hade djupa, melankoliska ögon och mörkt hår som föll i lösa vågor över hennes axlar. Hennes klädsel var enkel, men tycktes komma från en annan tid – kanske ett årtionde, kanske ett sekel tidigare.

Plötsligt rörde sig spegelbilden. Kvinnan lyfte sin hand, som om hon försökte sträcka sig efter Clara. Och när hennes fingertoppar nästan nuddade glaset, hördes en viskning, svag men tydlig:

"Hitta mig."

Clara ryggade tillbaka, hennes hjärta slog hårt. "Hörde du det?" viskade hon till Elias.

Han nickade. "Hon vill att du ska veta."

Clara såg på honom. "Veta vad?"

Elias suckade tyst, som om han kämpade med en sanning han inte visste hur han skulle uttrycka. "Att hon inte borde vara här. Att hon är en del av något större – något som fortfarande väntar på att avslöjas."

Clara svalde och vände sig tillbaka mot spegeln. Ansiktet där inne verkade svagare nu, som om det höll på att suddas ut.

"Hitta mig."

Viskningen kom igen, denna gång svagare. Clara drog ett djupt andetag.

Hon visste att hon inte längre hade något val.

Hon var redan en del av detta.

Kapitel 8: Skriften i sten

Clara kände hur rummet omkring henne förändrades. Spegeln framför henne bleknade långsamt, ansiktet där inne försvann som dimma som skingrades i morgonljus. Men orden ekade fortfarande i hennes sinne: Hitta mig.

Hon svalde och vände sig mot Elias. "Om hon vill bli hittad, måste det finnas en ledtråd," sa hon lågt.

Elias betraktade henne med ett uttryck som rymde både respekt och försiktig nyfikenhet. "Du är snabb, Clara. Många skulle ha tvekat."

Hon skakade lätt på huvudet. "Jag har inget val, eller hur?"

Elias log svagt. "Nej. Inte längre."

Han gick fram till ena väggen i växthuset och drog försiktigt undan en gren av murgröna som klättrade över stenarna. Clara såg hur en serie inristade symboler uppenbarades på den kala stenytan. De var urgamla, men fortfarande skarpa, som om någon ville att de skulle finnas kvar genom århundradena.

Clara sträckte ut handen och lät sina fingertoppar följa snirklarna. "Vad betyder de?"

Elias betraktade inskriptionerna tyst. "Det är en kod," sa han slutligen. "Och om vi kan tyda den, kan vi kanske hitta henne."

Claras puls steg. Hon visste att hennes resa precis hade tagit en ny vändning. Och denna gång visste hon att det inte längre fanns någon väg tillbaka.

Kapitel 9: De glömda orden

Clara lät fingrarna glida över stenytan, där de uråldriga symbolerna verkade bära på en outtalad historia. Elias stod tyst bredvid henne, som om han väntade på att hon själv skulle känna av trädgårdens viskande arv.

"Det är ingen vanlig inskription," sa han lågt. "Det är ett språk som bara de invigda kunde förstå."

Clara kände hur hennes puls ökade. Hon var ingen historiker, men något i henne visste att dessa ord betydde mer än vad som syntes på ytan. Hon böjde sig närmare och försökte tolka formerna. Några symboler liknade latinska bokstäver, andra var slingrande och främmande.

"Finns det någon som kan tyda dem?" frågade hon, hennes röst en viskning.

Elias drog lätt med fingertopparna över en av symbolerna och nickade långsamt. "Det fanns en man," sa han. "Någon som kände till trädgårdens hemligheter. Men han försvann—precis som hon i spegeln."

Clara rynkade pannan. "Så du menar att båda är försvunna?"

Elias vände blicken mot henne, mörk och gåtfull. "Eller så gömmer de sig. Kanske finns de närmare än vi tror."

En kyla svepte genom trädgården, och Clara kunde svära på att vinden bar med sig ett svagt, nästan ohörbart ljud – som om någon viskade genom tidens lager.

Och i det ögonblicket visste hon att hon var tvungen att finna sanningen.

Kapitel 10: De bortglömda nycklarna

Clara kunde känna tyngden av historiens viskningar omkring sig. Växthuset, Elias och inskriptionerna på stenen var alla delar av ett större pussel – en som verkade vänta på att bli löst.

Hon lät fingrarna följa en av de djupa ristningarna i stenen. Symbolen var enkel, men ändå komplex på ett sätt hon inte kunde förstå helt. "Om detta är en kod, måste det finnas en nyckel," sa hon lågt.

Elias betraktade henne, hans ögon skarpa som om han redan visste vart detta skulle leda. "Nycklarna finns," svarade han. "Men de är inte fysiska. De är i berättelser, i de glömda orden."

Clara rynkade pannan. "Berättelser?"

Elias gick långsamt runt växthuset, som om han försökte känna av något i luften. "De som förstod trädgården skrev ned sina kunskaper. Men skriften blev förlorad – gömd, kanske för att sanningen var farligare än de kunde hantera."

Clara kände hur hennes puls ökade. Hon var så nära något, men ändå så långt ifrån att förstå det helt. "Så var finns dessa berättelser?"

Elias log, det där skuggiga leendet som alltid bar på något mer än det han sade. "Vi måste gå längre tillbaka – längre än någon har gjort på årtionden."

Clara kunde känna det i luften. Detta var inte längre bara ett mysterium att lösa. Det var ett arv att upptäcka. Och hon var redo att gå hela vägen.

Ett blomstrande äventyr (kapitel 1-5)

 

Kapitel 1: Skuggor över Florens

Florens, 1887. Himlen var en sammetsskugga, utsmyckad med de sista spillrorna av dagens guldglöd. Clara hade rest långt för att nå denna stad, där de smala gränderna var fyllda av viskningar från gamla epoker, där historiens andetag fortfarande låg kvar i stenmurarna.

Hon kände sig som en främling här, trots att hon hade längtat efter att få sätta sin fot på dessa gator sedan hon var barn. Uppväxt i England, hade hon alltid känt sig instängd – bunden av plikter och förväntningar. Men här, i Italien, kunde hon nästan smaka friheten i luften.

Med korgen fylld av anteckningar och pressade växter gick hon in i trädgården som stadens äldste talade om i gåtfulla viskningar. En plats där blommorna kunde avslöja människans sanna natur. Vildvin slingrade sig runt de smidesjärnsportar som skilde trädgården från omvärlden, och de fuktiga stenplattorna var täckta av mossa som tycktes ha bevittnat otaliga hemligheter.

"Du söker något," löd en lågmäld röst bakom henne.

Clara vände sig om. Där, i skuggan av en hög cypress, stod Elias. Hans gestalt var obemärkt för de flesta förbipasserande, men Clara såg något hos honom – något som tycktes bära en berättelse som ännu inte blivit berättad.

Hans ögon var mörka som det stjärnlösa djupet av natten, men i skenet från gaslyktorna reflekterades en gnista av något outsagt. "Och vad hoppas du finna här?" frågade han, med en skärpa i rösten som rörde vid något inom henne.

Hon borde ha vänt sig om. Hon borde ha fortsatt sin forskning och lämnat denna mystiske man åt sina egna hemligheter. Men något höll henne kvar. En känsla av att deras öden redan var sammanflätade.

"Jag söker sanningen," svarade hon, utan att riktigt veta varför.

Elias såg på henne länge, som om han vägde hennes ord. "Då är du på rätt plats."

Han log. Det var inte ett tryggt leende. Det var ett leende fyllt av outtalade löften.

Och precis där, vid trädgårdens port, började berättelsen.

Kapitel 2: Hemligheternas symfoni

Trädgården visade sig vara ännu mer storslagen än Clara kunnat föreställa sig. Stenväggarna som omslöt den var täckta av murgröna, och höga magnoliaträd spred en söt doft som fyllde luften. Blommorna verkade nästan glöda i det svaga månljuset, deras färger så levande att de kändes som ett tyst språk, outtalat men förståeligt för den som vågade lyssna.

Clara gick försiktigt bland gångarna, hennes fingrar borstade mot lavendel och rosmarin som växte vilt. Elias gick bredvid henne, hans steg tysta som om han försökte undvika att störa trädgårdens stillhet. Trots hans återhållsamhet kändes det som om han själv var en del av platsen – som om han bar dess hemligheter i sitt hjärta.

"Den här trädgården är inte som andra," sa Elias, och hans röst var mjuk men genomträngande. "Den har en historia som många har försökt glömma."

Clara såg på honom med nyfikenhet. "Vad är det som gör den så speciell?"

Elias stannade vid en fontän i mitten av trädgården, där vattnet glittrade som flytande silver. Statyn i dess centrum föreställde en kvinna med utsträckta händer, hennes ansikte dolt av en slöja.

"Det sägs att den här fontänen var hjärtat av en hemlig sammanslutning," fortsatte Elias, "en grupp som trodde att blommorna här hade förmågan att avslöja sanningen om människors själar. Men det var inte alltid en välsignelse att veta sanningen."

Clara rös. Hon försökte föreställa sig hur trädgården kunde ha sett ut under de dagarna, fylld av människor som sökte svar på frågor de inte vågade ställa högt.

"Vad hände med dem?" frågade hon.

Elias log, det där gåtfulla leendet som avslöjade så lite men lovade så mycket. "Deras berättelser försvann i historien. Kanske är det bäst så."

Clara kände hur en obekväm fascination drog henne djupare in i hans ord. Hon ville veta mer, även om en del av henne var rädd för vad hon kunde upptäcka.

Och medan de stod där, vid fontänen, började vinden leka med blommorna – som om trädgården själv ville viska hemligheter till dem.

Kapitel 3: Överenskommelsen

Dagen efter var gryningen blygrå, och molnen låg tungt över Florens. Clara satt vid sitt lilla skrivbord i pensionatet hon hade hyrt, och hennes fingrar följde mönstret på det gamla brevpapperet framför henne. Hon försökte få ordning på sina tankar, men trädgården – och Elias – hade lämnat ett outplånligt intryck.

Hon mindes hans ord från kvällen innan, och hur hans blick hade tyckts se rakt igenom henne. Trots att hon bara hade känt honom i några timmar, fanns det något hos honom som fick henne att känna sig både dragen och obekväm – som om han bar med sig nyckeln till något hon inte visste att hon sökte.

Men hon var inte ensam om sin fascination. När hon anlände till trädgården den morgonen, fann hon Elias redan där, lutad mot samma fontän som hade varit deras mötespunkt dagen innan. Hans silhuett såg nästan orörlig ut, som en del av trädgårdens egen historia.

"Du är tillbaka," sa han, med ett tonfall som inte var förvånat – snarare förväntansfullt.

Clara nickade. "Jag kunde inte släppa tanken på vad du sa om trädgården. Jag vill veta mer."

Elias skrockade lågt, som om han visste något hon inte visste – ännu. "Om du vill veta mer, måste du vara beredd att ta risker. Sanning är aldrig utan kostnad."

Hans ord fick henne att tveka. Men när hon såg honom, med mörkret som tycktes omge honom som en aura, visste hon att hon inte kunde gå därifrån. Hon ville veta, vad det än krävde.

"Ett riskabelt spel, eller hur?" sa hon, nästan utmanande.

Han såg på henne länge innan han svarade. "Du har rätt. Det är ett spel – men det är också en överenskommelse. Jag kan visa dig sanningen, Clara. Men du måste vara redo att möta den."

Det var något i hans röst som fick hennes hjärta att slå snabbare, men hon nickade ändå. "Jag är redo."

Och med de orden klev hon djupare in i trädgården – och in i det mysterium som skulle förändra hennes liv för alltid.

Kapitel 4: Skuggans arv

Florens hade alltid varit en stad av mysterier, men Clara började inse att trädgården dolde de mest förbryllande hemligheterna av alla. Hon följde Elias genom en tät gång av höga cypresser, där ljuset verkade försvinna som om träden slukade det. Det fanns något i luften – en blandning av fukt och en söt doft som var både tilldragande och nästan kvävande.

"Gången leder till trädgårdens hjärta," sa Elias. "Det är där allting började."

Clara ville fråga vad han menade, men hon valde att låta tystnaden tala. Hon visste att Elias skulle avslöja det han ville i sin egen takt – och kanske bara om han ansåg henne redo.

När de kom fram öppnade sig gångarna till en liten glänta. Mitt i gläntan stod ett gammalt växthus, dess glasrutade fasad täckt av grönskande vinrankor som nästan kvävde dess struktur. Det såg övergivet ut, men på ett sätt som snarare antydde att tiden själv hade stannat här.

"Innan du går in," började Elias, hans röst låg och allvarlig, "måste du förstå att platsen inte bara bär på minnen – den bär på arvet av dem som var här före oss."

Clara tog ett steg framåt, hennes hjärta bultande i bröstet. "Och vad vill det arvet mig?" frågade hon.

Elias såg på henne med en intensitet som fick världen att stanna för ett ögonblick. "Det vill veta vem du är, Clara. Det vill pröva dig."

Trots en växande känsla av rädsla sträckte Clara ut handen och öppnade dörren till växthuset. En våg av dofter – rosor, jasmin, och något annat, mer främmande – slog emot henne. Glasrutorna kastade ett regnbågsskimmer över rummet, som om solen försökte bryta sig igenom trädens täta lövverk.

Elias stod bakom henne, hans närvaro tung men också tröstande. "Sanningens hjärta," viskade han. "Det är här din resa verkligen börjar."

Kapitel 5: Blommornas dom

Växthuset var större än det såg ut utifrån. Det kändes nästan levande, som om varje växt som växte här bar på sin egen puls, sin egen vilja. Clara gick långsamt mellan raderna av exotiska blommor, vars färger tycktes dansa i det skimrande ljuset från glasrutorna. Hon sträckte ut handen mot en blomma som såg ut som en eldflamma – en röd-lila orkidé som nästan verkade röra sig när hennes fingrar närmade sig.

Elias följde henne på avstånd, som en skugga som aldrig var långt borta. "Det sägs att blommorna här kan känna av din själ. De vet vad du bär inom dig."

Clara vände sig mot honom. "Och vad händer om man inte bär något rent?"

Elias såg på henne länge, med en blick som tycktes väga hennes fråga. "Då dömer de dig."

Hans ord fick luften att kännas tjockare. Clara skakade av sig känslan och fortsatte längre in i växthuset. Vid dess centrum fann hon en stor blomsterbädd, där blommorna verkade arrangerade i en perfekt symmetri, som om någon medvetet hade skapat en kod eller ett mönster.

"Det här är hjärtat," sa Elias, hans röst nästan viskande. "Det var här allt började."

Clara knäböjde vid blomsterbädden och sträckte ut handen mot en vit blomma som verkade nästan lysa. När hennes fingertoppar vidrörde kronbladen, kände hon en märklig puls – som om blomman verkligen levde på ett sätt hon aldrig hade sett förut.

Plötsligt fylldes växthuset av ljud. Blommorna verkade skaka, som om vinden hade svept in, trots att luften var stilla. Clara drog tillbaka handen och såg på Elias, som hade ett uttryck av både fascination och oro.

"De känner dig nu," sa han. "Och de kommer att visa dig sanningen – om du är redo att se den."

Clara visste inte vad det innebar, men en del av henne kände att hon inte kunde backa nu. Hon hade kommit för långt. Och hon visste att detta bara var början.

Min bucket list - 50 saker innan 50

Näpp, jag klarade inte alla utmaningar på min "40 saker innan 40"-lista. Men, jag klarade av att fylla år utan åldersnoja och nöjd med att fira i det lilla med mina närmaste kollegor och sedan en liten middag med min mamma, min son och min bror med partner och barn,

Ger jag mig? Icke. Jag tänker nu köra 50 saker innan 50, där några av utmaningarna är de som jag inte klarade av från min "40 saker innan 40"-lista. Nu är jag dessutom ute mer i god tid: jag har tio år på mig och inte bara fem som min förra lista. Med fem extra år och "bara" tio fler utmaningar borde det väl gå som en dans och vara lekande lätt att klara listan... Eller? 

Med listan vill jag ta tag i saker och pusha för att faktiskt göra de roliga saker jag drömmer om. Samtidigt ska det vara lite utmanande också. Listan är nog lite som Kinderöverraskningsägg - tre saker i en. En extra krydda i det hela blir att att ett barn finns med i bilden. Det är inte bara att eventuella resor ska synkas med jobbet, utan även med att ett barn kan följa med. 

Jaha, nu är det alltså bara för mig att sätta igång och beta av listan...

Min bucket list - 50 saker innan 50

1. Läsa alla böcker av Anne Rice (inklusive dem under hennes pseudonym)
2. Läsa alla böcker av Agatha Christie
3. Läsa alla böcker av Jonas Gardell (komikern, och inte någon annan)
4. Se hela Homeland-serien
5. Se hela Downtown Abbey-serien (inklusive filmerna)

6. Åka med en träningsresa
7. Få in en bra träningsrutin med 3 pass i veckan

8. Köpa ett tränings/gymkort för ett år
9. Se ett sportevenemang live
10. Vandra i svenska fjällen

11. Göra en vandringsresa (som inte är i svenska fjällen)

12. Genomföra en pilgrimsvandring
13. Besöka Taizé
14. Resa till Asien, Australien eller Nya Zeeland
15. Resa till Sydamerika

16. Besöka Egypten (t.ex. Nilenkryssning)
17. Göra en resa med ett kryssningsfartyg
18. Besöka Mikronesien

19. Besöka Galapagos

20. Återresa till Sydafrika med sonen

21. Åka på safari

22. Besöka Disneyland (i närheten av Paris)
23. Besöka Kolmården

24. Besöka Eskilstuna Zoo
25. Besöka Leksands sommarland

26. Resa till Gotland (Fårö, Visby)

27. Virka en duk/ett mjukisdjur

28. Baka snickers

29. Gå på Afternoon Tea-servering

30. Gå på bio

31. Skaffa ett årsabonnemang för opera

32. Gå kurs i ridning
33. Åka med i helikopter
34. Lägga färdigt mitt 6000-bitars pussel
35. Lägga färdigt mitt 18000-bitars pussel
36. Städat och rensat undan/använt/organiserat alla tidningsurklipp/sparade papper/anteckningar
37. Städat bland all elektronik, ”reservdelar” och ”det här kan vara bra att ha om jag behöver det senare”.
38. Städat och rensat hela förrådet
39. Köpa hus

40. Skaffa katt
41. Bli familjehem

42. Komma igång med bilkörningen igen

43. Uppnått 600hp i studier
44. Ta en till universitetsexamen
45. Starta eget företag
46. Skriva en bok och försöka få den publicerad
47. Skriva 10 noveller och publicera dem på bloggen

48. Prova (igen) att få ett olivträd att överleva
49. Plantera (igen) en syrenbuske

50. Fira att jag fyller 50 år…

Inbjudan till mina kollegor att äta tårta

Det gäller att fira med dunder och brak

varje tillfälle man kan, något positivt.

Delmål, slutmål, bra dag, ja, varje glad sak,

som födelsedagar, jämnt år definitivt!

 

Ibland fira med semester och resa

eller äta god mat ute på hemmaplan…

Varför inte vid scen skrika sig hesa?

Nej, självklart med kollegor och tårta från stan!

 

Därför vill jag nu bjuda dig på tårta

och bara sitta och prata och ta det lugnt,

en stund hålla alla Teams-möten borta

när jag nu fyller (jisses!) fyrtio år ungt

40 saker innan 40 - punkt 36 KLAR

Punkt 36. Byta jobb

Jag tänkte länge att vikariatet på MSB får duga som att ”Byta jobb”, för att jag skulle klara denna utmaning. Men så kom det glädjande beskedet under våren att jag fått en ny tjänst. Och denna vecka har jag äntligen börjat!

Under min föräldraledighet (hur kan det kallas ledighet när man är helt slut på kvällarna efter att ha stoppat/jagat/vaktat/underhållit/m.m. ett barn?!) så funderade jag mycket över min framtid. Vill jag verkligen jobba kvar inom Försvarsmakten där jag upplever att man är lite som en ”slit och släng” vara? (Många som söker varje utlyst tjänst, men samtidigt väldigt många som slutar Försvarsmakten över tid…) Och vill jag utsätta mig och min son för allt tågstrul som skulle drabba oss i o m min pendling till och från Stockholm? Svaren på båda frågorna var ett tydligt Nej. Därför började jag att se mig om efter intressanta tjänster i eller runt Uppsala och fastnade för Uppsala kommuns utlysta tjänst ”förändringsledare för dataskydd och informationssäkerhet”.

Jag var medveten om att jag sökte långt innan jag tänkte gå tillbaka till jobbet från min föräldraledighet – jag planerade att vara hemma med min son i minst ett år för att vi skulle hinna ha möjlighet att knyta an ordentligt innan vardagsstress sätter oss på prov. Det var nervöst (som alltid) under anställningsintervjun, och dessutom att lägga fram önskemålet om att inte börja tjänsten förrän ett halvår framåt. Jag gick vidare till en andra intervju och fick ge ett förslag på en lösning till ett case kopplat till NIS2. Nyttigt och roligt case tyckte jag, men jag fortsatte ändå vara nervös. De hörde sedan av sig om att jag var en av tre som de ville ha referenter till. En av tre – hur skulle jag stå mig mot dessa? Svårt att veta när man inte vet vilka dem andra är och vilka erfarenheter dem har. De fick referenter och dagarna tickade på med lek med sonen. Sedan hörde de av sig – jag fick tjänsten! Lycka, jubel, ja halleluja! En intressant tjänst, med flexibiliteten att jobba hemifrån vissa dagar och där jag snabbt kan cykla till sonens förskola om det skulle behövas. Tågtrafik kan krångla hur mycket som helst utan att jag drabbas! Kryss i rutan på alla mina önskemål.

Det var även en oerhörd lättnad över att inte behöva gå tillbaka till Försvarsmakten. Jag kommer absolut att sakna många kollegor som jag haft inom Must och Ledningsstaben/Försvarsstaben, men de orättvisorna som finns - med bl.a. diskrimineringar och kränkningar - är det tungt att jobba där. Och kämpigt att försöka göra något åt dem, när inget man gör ger effekt. Svar i medarbetarenkäter tas inte på allvar. DO går på Försvarsmaktens svar, vilka inte alltid stämmer och är inkonsekventa. Att vara kvinna i Försvarsmakten är fortfarande att du måste göra mer fast till en lägre lön. Att vara kvinna i Försvarsmakten innebär att under fester riskerar du att bli tafsad på. Få höra olämpliga kommentarer i korridorerna. Dina kompetenser och tidigare erfarenheter inte värdesätts. Alla i Försvarsmakten stödjer inte att det fortfarande ska vara såhär, men tillräckligt många håller tyst för att detta ska kunna fortsätta.

Men jag ska inte fastna i det negativa (igen). Jag har nu ett jobb som efter de första dagarna får mig att vilja komma tillbaka och göra mitt bästa. Jag vill vara där och jag vill leverera. Jag känner mig lyssnad på, och mina kollegor tror på mig och mina kunskaper. Här finns flexibilitet och tillit, vilket jag som ensamstående förälder kan behöva för att få vardagen att gå ihop. Tack Uppsala kommun för en intressant tjänst – nu hoppas jag på att snart kunna börja leverera! Jag ska bara ta mig igenom första vab:en…

40 saker innan 40 - punkt 2 KLAR

Punkt 2. Läsa alla böcker i "Guild Hunter"-serien av Nalini Singh.

Den här bokserien började jag att köpa in flera böcker av innan jag började läsa någon av dem – bara för att den handlade om änglar. Dessa stod sedan ett par år i min bokhylla innan jag faktiskt slog upp och började läsa. Och jag fastnade för dem direkt! Till och med bok nummer tretton i serien hade jag svårt att lägga ifrån mig den bok jag höll på att läsa; hade jag börjat läsa en bok läste jag varje ledig stund tills boken var klar. Den sista boken som har kommit ut är den sextonde och heter ”Archangel’s Lineage” och kom ut i år. Vad jag uppfattar av svar till fansen från författaren Nalini Singh kommer det komma några böcker till men hon ser ett slut på den här serien. Jag anser dock att jag har klarat utmaningen då jag har läst alla böcker som har släppts till och med i år.

Böckerna kretsar mest kring Ärkeängeln av New York, Raphael, och hans partner (consort) vampyrjägaren Elena. Runt om Ärkeängeln av New York finns hans lojala Sju, hans mest betrodda stridskamrater. Vi får följa dessa personers äventyr: både spännande när de kämpar mot ondska som försöker ändra/förstöra världen, och romantiska när de träffar sina respektive partners.

Tyvärr följer denna serie samma utveckling som många andra: när den blir för lång tappar den i spänningsnivå. Under de sista böckerna är det inte så mycket äventyr och spänning utan läsaren får mest följa kärleksrelationer och de inblandades tankar kring sina känslor. Om det kommer ut fler böcker i serien kommer jag absolut att läsa dem också, men jag kommer inte sluka dem som jag gjorde med de första.