Trollbunden (Karin Boye 1900-1941)

När du är borta, hungrar så vilt min själ.
När du är nära, längtar jag likaväl -
förtvivlad ser jag,
stelnad, sluten,
hur tom och fåfäng
flyr minuten.

Ditt väsens stolta kungliga blomdoft fin

jag ville hemligt dricka, ett heligt vin - 

men dödstung står jag

som i drömmar,

med törst som Tantalos

i klara strömmar.

I ensamhetens tid har min tunga bränt

att säga dig det vackra jag drömt och känt - 

men i din närhet

min tanke somnar,

min port är stängd,

och hjärtat domnar.

Visst känner vi alla igen den stunden och känslan när vi så gärna vill säga något till någon annan, men vi förvandlas till statyer. Oavsett vilken ålder vi har. Oavsett vad det är vi skulle vilja säga.