Här går jag icke. Detta är ej jag.
Detta är en ljugande spegelbild bara,
sörjande och undrande var jag månde vara,
längtande att möta sin verklighet en dag.
Sagan förtäljer: långt i fjärran land
flyter en speglande flod ur osedd källa.
Tusende väsen, heliga ch sälla,
luta sig som liljor över strandbräddens rand.
Ljus utan gräns omvärver deras drag,
luften dallrar mättad av en skönhet utan like.
Det är de fullkomliga andarnas rike.
Där står i evig glans mitt verkliga jag.
Spegelbilden syns ej i glittrande älv.
Den har en gång ryckts bort av vreda strömmen,
vandrar omkring, overklig som i drömmen,
ofärdig, sönderbruten, sökande sig själv.
Hör jag ej flodens fjärran böljeslag?
Djupt ut mitt innersta djup dess vatten flyter.
Där, varest livets våg i dagen bryter,
bidar mig dolt mitt gudaborna jag.
Har vi inte alla någon gång gömt oss djup inom oss själv, och irrande vandrat runt i verkligheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar