Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.
Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.
Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.
Tänk att vara ett moln. Eller att åtminstone flyga omkring uppe bland dem. Som barn låg jag ofta på gräsmattan under sommarloven och titta på molnen som blåste förbi. Tankar? Nej, behöver man alltid tänka? Bara ett lugn. Jag och molnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar