Internationella Kvinnodagen: Ska kvinnor bara uppmärksammas en gång om året?

I tisdags satte jag mig framför datorn och hamnade vid Google. "Wow, idag har de lagt dit något kul vid sin logga igen" – jag gillar deras små finurliga filmer, pyssel och informationsklipp – så jag klickade där direkt. Det jag fick se var en mycket bra film om kvinnor som berättar om sina drömmar. Kvinnor och flickor från hela världen i olika livssituationer berättade på ett roligt och tydligt sätt om vad de önskar för sin framtid. När den lilla filmen hade slutat lotsades jag vidare till de resultat jag skulle få om jag gjorde sökning om det som denna film ville visa. Det visade inte det som jag trodde. Jag trodde genom första halvan av film att Google ville visa något om att man aldrig ska sluta drömma, och i den senare hälften, som de sa i slutet på filmen, att alla flickor ska få gå i skolan. Men det var för att det var den Internationella kvinnodagen, den 8 mars, som det är varje år. Hur kunde jag ha glömt det?

Tyvärr är det just det där med minnet. Jag känner att mycket inte fastnar i minnet, utan jag måste skriva upp det i kalendern och på post-its för att jag inte ska glömma. Och jag är inte ensam. Jag överhör samtal, så ibland är det bra att vara pendlare. Många kvinnor berättar – öppet i kollektivtrafiken – om sin livssituation. De hinner inte. De har inte tid. De ber om ursäkt för att de glömt något. Det är så mycket som ska göras, men det är så lite tid att göra det på. Familj, karriär, hushållssysslor, och tid för motion ska in. Att laga mat själv och träna är nu extra viktigt för att det är trendigt istället för att det är, som det borde vara, för att det är viktigt för kroppen för att den ska må bra och ha ett starkt immunförsvar.

Hörde för inte så länge sedan att det var kvinnorna som var krigarna under vikingatiden när männen var ute och shoppade souvenirer runt om i världen. Yes! Äntligen kommer det fram! Och gällde det då, så måste det gälla nu: Kvinnor är krigare! Vi kämpar dagligen mot… allt. Fortfarande 2016 behandlas inte kvinnor och män lika. Och absolut inte i Sverige. De få arbetsplatser som externa bedömare kan ge tummen upp för jämställdhet är få, eftersom många arbetsplatser anser att de själva är jämställda och därför inte gör något för att förbättra sin arbetsmiljö. Kvinnor och män har fortfarande olika lön, och anställs med olika krav trots samma utbildningar. För män är det ok att vara borta mycket från familjen, men som kvinna är du en dålig mamma och partner om du inte satsar på familjen. Som kvinna ska du ta ut minst halva föräldraledigheten; som man anses det inte konstigt om du inte tar ut någon föräldradag alls. För det handlar ju om familjen gemensamma ekonomi, eller?

Men vi kvinnor är ju krigare, så vi kämpar på. Vi ger inte upp, för vi får inte ge upp. Andra ser inte våra fighter och vi själva låtsas inte om dem för att kunna streta på vidare framåt. Men tillslut tar det stopp. En efter en faller vi. En efter en får vi ångestattacker, går in i väggen, och ger upp. Men då är det försent. Stressreaktioner hos kvinnor är vanligt. Att bete sig på ett sätt man inte vill är vanligt. Att själv kunna sätta fingret på vad det är som gör att man är som man är, är mindre vanligt. Att koppla det till stress kräver nästan alltid professionell hjälp, trots att det egentligen inte är något konstigt eller sällsynt samband. Stress är inte arbetsplatsen fel. Det är inte familjens fel. Utan det är många bäckar små i det vardagliga livet, i dagens samhälle, som gör att kvinnan inte kan leva det liv hon vill och på det sätt som hon skulle behöva. Här är inte kvinnor från Venus och män ifrån Mars: båda könen kommer från Jorden och står mycket närmare varandra i dagens stresskultur än vad man kan tro. Ändå har vissa svårt att förstå den person som hen har framför sig.

Det är viktigt att komma ihåg kvinnan – även då det inte är Internationella kvinnodagen.