Tiden går fort. Kanske inte själva dagen, men när man blickar tillbaka över våren och sommaren ser man att dagar, veckor och månader flugit förbi i en väldig fart. Min stora grej för hösten är att besinna mig och inte läsa kurser samtidigt som jag jobbar. Och på längre sikt att dra ner på antalet uppdrag. Livet måste kunna upplevas och inte bara vara att springa i ekorrhjulet. Eller, inte alltid springa i det stressande hjulet. Viss stress är bra och, i alla fall för mig, ger en viss energi och gör att, åtminstone jag, kan fokusera. Samtidigt behöver kroppen vila från stress för att kunna ta in och processa nya intryck samt stärkas upp för att orka med ett ökat tempo.
"Om de inte hör av sig med något förtroendeuppdrag struntar jag i att vara aktiv, för då har de fått sin chans". Så sa jag till en vän för ett par år sedan. Man ska kanske vara försiktig med vad man önskar sig, för inte lång därefter erbjöds jag uppdrag från flera håll... Att erbjudas ett förtroendeuppdrag, att bli visad ett förtroende och att få representera en grupp är stärkande och utvecklande. För mig har det gällt att balansera - och att säga nej. När någon frågar om man vill inta en post för att man uppvisar kvalifikationer som passar, blir man väldigt stärkt och har svårt att säga nej. Än mer när intresset för ideellt arbete i föreningar verkar minska.
Under ett par år har jag, förutom ett heltidsjobb, läst universitetskurser (ibland upp till halvfart), innehaft uppdrag inom intresseorganisationer, partipolitisk organisation och kyrkopolitisk nomineringsgrupp. Givande, men ansträngande att kvällar och helger är schemalagda med måsten som ska hinnas med innan en ny dag respektive arbetsvecka börjar. En sväng förbi och hälsa på familjen hinns med, men när ska jag kunna trycka in att träffa mina vänner? När kalendern är full med arbete, studier och möten är det guldvärt med familj och vänner som är flexibla och har förståelse för sena omplaneringar. Det gäller att själv kunna ge tillbaka när tid finns.
Temperaturen har nu sjunkit och regnmolnet har snurrat över staden i, som det känns, flera veckor. Ett lugn har infunnit sig, som förstärks av att vara mycket hemma genom att kunna jobba på distans. Trots att verksamheten på jobbet startar upp, är det fortfarande ett lugnare tempo och jag känner ingen stress. Är det höst nu? Ska det kännas så här? Det kliar i fingrarna att söka till några kurser när det är så här lugnt, trots att jag vet att schemat snabbt kan bli fullt när alla verksamheter drar igång under hösten. Det gäller att jag kan besinna mig och lämna sidorna för föreläsningar, cirklar och kurser. Kanske räcker det med att jag blir mer aktiv på den här bloggen? Kanske kan jag schemalägga när jag ska sitta och skriva på ofärdiga alster? Eller, kanske det är dags att peppra mina vänner med förslag på när vi ska ses och umgås...
