Uppvaknande (Karin Boye 1900-1941)

Livet får en annan färgton -
skälvande, skälvande lyss det och tiger,
när likt skimret från Vätterns sten i sagan
tanken på dig ur djupen
genomglödgande helt all världen stiger.
Nyvaknad ser jag verkligheten,
där dov dröm nyss tyngde mig.
Luften är levande, liv andas jag,
liv av dig, av dig.

Att leva. Att andas. Bara att vara. Att vakna upp.

Räddad (Karin Boye 1900-1941)

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.
Sår, som dagen slagit, läkas, när kvällen är inne.
Lugn, lugn jag huvudet lutar
mot en helig syn, ditt dröjande minne.
Tempel; tillflykt; rening;
helgedom min!
På dina trappor undan mörkret räddad
trygg som ett barn somnar jag in.

Morgon (Karin Boye 1900-1941)

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag -
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag -
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Det är vår. Solen skiner en längre stund under dagen. Vi behöver hopp. Framtiden är ljus.