Att ge intryck och uttryck genom musik

När jag satt som bäst och diggade musik på jobbet (man måste ju försöka göra det lite enklare att ta sig igenom vissa arbetsdagar...) fick jag kommentaren av en kollega att hen var förvånad över mitt musikval. Jag lyssnade tydligen inte på den sorts musik som hen trodde att jag gjorde. Det fick mig att fundera på vad det är hos mig som gör att mitt musikval inte "passar mig", enligt andra. Ska man vara och klä sig på ett visst sätt för att stämma in i en speciell genre?  Och är det viktigt? Och förresten, vilken musikperson trodde hen att jag var...?

För er som nu undrar över vilken musik det är som jag lyssnar på kan jag lugna er med att jag är allätare. Det beror mest på vilket humör jag är på, men det funkar alltid med lite up tempo. Just nu är det mycket Zedd, Pitbull, Martin Garrix, Sam Smith, Jason Derulo, Usher och så klart Avicii. Musiken ska göra en glad! Ge en puls! Få en att njuta av livet här och nu! Musikens rytm ska sprida sig i kroppen, så att blodet följer musiken och kroppen gör sin egen melodi. Musik ska kunna kännas ända in i själen.

Vissa visar den genom att diskret dunka lätt med foten mot golvet, medan andra head bangar eller virvlar runt över hela dansgolvet. Andra känner musiken bäst genom att nynna med i den - med eller utan dusch som ackompanjemang. Alla har sin stil, och man måste låta varandra få utrymme att känna musiken på sitt speciella sätt. För mig har musiken varit oerhört viktig när jag har haft lite tuffare perioder i livet. Och jag märker att jag börjar resa mig igen då jag har kommit till stadiet att nynna med i låtarna. Om någon då skulle inskränka på min rätt att lyssna på musik skulle jag behöva så mycket annat som kompensation för att jag skulle orka resa mig igen. Självklart är musiken även en viktig del när jag har ett träningspass, avsett om det är inne på gymmet eller ute i löparspåret.

Så döm inte människan efter hens musiksmak!

Till en sfinx (Karin Boye 1900-1941)

Snubblade över den här dikten. Den får en att fundera...

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.