Ett blomstrande äventyr (kapitel 6-10)

 

Kapitel 6: Spegel av tiden

Clara stod kvar vid blomsterbädden, hennes hjärta slog snabbt, som om något inom henne redan visste att ögonblicket skulle förändra allt. Elias hade inte sagt mer, men hans blick talade för honom – han väntade, observerade, vägde hennes reaktion.

Plötsligt hördes ett svagt sus genom växthuset. Bladen skälvde, som om någon just andats in djupt och sedan släppt ut luften. Clara svalde och såg sig omkring. Det var inte vinden. Det var något annat.

Vid den bortre väggen, bakom raderna av djupa röda rosor och skuggiga ormbunkar, såg hon ett objekt hon inte lagt märke till förut – en stor, svagt åldrad spegel, täckt av ett tunt lager av damm och tidens ekon. Spegelns ram var av mörkt, nästan svart ekträ, och snidningarna på dess kanter visade symboler som hon aldrig sett förut.

Elias gick sakta fram till spegeln och drog försiktigt med fingrarna över träet, som om han läste något osynligt ingraverat i ytan. Clara följde honom, hennes blick fastnaglad vid glaset, som om det bar på en dold berättelse.

"Den här spegeln," sa Elias lågt, "har sett mer än de flesta ögon. Den är en port, inte bara för reflektioner, utan för minnen."

Clara rynkade pannan. "Minnen?"

Elias såg på henne. "Den visar inte bara den som står framför den – den visar deras historia. Om man vågar titta tillräckligt länge."

Clara svalde och såg tillbaka på glaset. Skuggorna i spegeln flöt samman, som om något höll på att vakna. Hon tog ett steg närmare, och plötsligt—

Ett ansikte.

Inte hennes eget.

Inte Elias.

Men någon annan, någon från en annan tid.

Clara flämtade. Elias tog ett steg närmare, hans hand vilade lätt vid hennes axel. "Nu ser du," viskade han. "Trädgårdens arv. Sanningen den döljer."

Och Clara insåg att hon var långt ifrån färdig med att upptäcka vad denna plats försökte berätta för henne.

Kapitel 7: Den förlorade rösten

Clara kände hur hennes andning blev kortare. Spegeln framför henne höll kvar ansiktet av någon hon aldrig sett förut, men ändå fanns där en märklig känsla av närhet, som om det var någon som väntat på att bli sedd.

Elias stod stilla vid hennes sida. "Hon var en av dem," sa han lågt. "En av de få som förstod sanningen om trädgården – och priset för att veta den."

Clara kunde inte ta ögonen från spegeln. Kvinnan i reflektionen hade djupa, melankoliska ögon och mörkt hår som föll i lösa vågor över hennes axlar. Hennes klädsel var enkel, men tycktes komma från en annan tid – kanske ett årtionde, kanske ett sekel tidigare.

Plötsligt rörde sig spegelbilden. Kvinnan lyfte sin hand, som om hon försökte sträcka sig efter Clara. Och när hennes fingertoppar nästan nuddade glaset, hördes en viskning, svag men tydlig:

"Hitta mig."

Clara ryggade tillbaka, hennes hjärta slog hårt. "Hörde du det?" viskade hon till Elias.

Han nickade. "Hon vill att du ska veta."

Clara såg på honom. "Veta vad?"

Elias suckade tyst, som om han kämpade med en sanning han inte visste hur han skulle uttrycka. "Att hon inte borde vara här. Att hon är en del av något större – något som fortfarande väntar på att avslöjas."

Clara svalde och vände sig tillbaka mot spegeln. Ansiktet där inne verkade svagare nu, som om det höll på att suddas ut.

"Hitta mig."

Viskningen kom igen, denna gång svagare. Clara drog ett djupt andetag.

Hon visste att hon inte längre hade något val.

Hon var redan en del av detta.

Kapitel 8: Skriften i sten

Clara kände hur rummet omkring henne förändrades. Spegeln framför henne bleknade långsamt, ansiktet där inne försvann som dimma som skingrades i morgonljus. Men orden ekade fortfarande i hennes sinne: Hitta mig.

Hon svalde och vände sig mot Elias. "Om hon vill bli hittad, måste det finnas en ledtråd," sa hon lågt.

Elias betraktade henne med ett uttryck som rymde både respekt och försiktig nyfikenhet. "Du är snabb, Clara. Många skulle ha tvekat."

Hon skakade lätt på huvudet. "Jag har inget val, eller hur?"

Elias log svagt. "Nej. Inte längre."

Han gick fram till ena väggen i växthuset och drog försiktigt undan en gren av murgröna som klättrade över stenarna. Clara såg hur en serie inristade symboler uppenbarades på den kala stenytan. De var urgamla, men fortfarande skarpa, som om någon ville att de skulle finnas kvar genom århundradena.

Clara sträckte ut handen och lät sina fingertoppar följa snirklarna. "Vad betyder de?"

Elias betraktade inskriptionerna tyst. "Det är en kod," sa han slutligen. "Och om vi kan tyda den, kan vi kanske hitta henne."

Claras puls steg. Hon visste att hennes resa precis hade tagit en ny vändning. Och denna gång visste hon att det inte längre fanns någon väg tillbaka.

Kapitel 9: De glömda orden

Clara lät fingrarna glida över stenytan, där de uråldriga symbolerna verkade bära på en outtalad historia. Elias stod tyst bredvid henne, som om han väntade på att hon själv skulle känna av trädgårdens viskande arv.

"Det är ingen vanlig inskription," sa han lågt. "Det är ett språk som bara de invigda kunde förstå."

Clara kände hur hennes puls ökade. Hon var ingen historiker, men något i henne visste att dessa ord betydde mer än vad som syntes på ytan. Hon böjde sig närmare och försökte tolka formerna. Några symboler liknade latinska bokstäver, andra var slingrande och främmande.

"Finns det någon som kan tyda dem?" frågade hon, hennes röst en viskning.

Elias drog lätt med fingertopparna över en av symbolerna och nickade långsamt. "Det fanns en man," sa han. "Någon som kände till trädgårdens hemligheter. Men han försvann—precis som hon i spegeln."

Clara rynkade pannan. "Så du menar att båda är försvunna?"

Elias vände blicken mot henne, mörk och gåtfull. "Eller så gömmer de sig. Kanske finns de närmare än vi tror."

En kyla svepte genom trädgården, och Clara kunde svära på att vinden bar med sig ett svagt, nästan ohörbart ljud – som om någon viskade genom tidens lager.

Och i det ögonblicket visste hon att hon var tvungen att finna sanningen.

Kapitel 10: De bortglömda nycklarna

Clara kunde känna tyngden av historiens viskningar omkring sig. Växthuset, Elias och inskriptionerna på stenen var alla delar av ett större pussel – en som verkade vänta på att bli löst.

Hon lät fingrarna följa en av de djupa ristningarna i stenen. Symbolen var enkel, men ändå komplex på ett sätt hon inte kunde förstå helt. "Om detta är en kod, måste det finnas en nyckel," sa hon lågt.

Elias betraktade henne, hans ögon skarpa som om han redan visste vart detta skulle leda. "Nycklarna finns," svarade han. "Men de är inte fysiska. De är i berättelser, i de glömda orden."

Clara rynkade pannan. "Berättelser?"

Elias gick långsamt runt växthuset, som om han försökte känna av något i luften. "De som förstod trädgården skrev ned sina kunskaper. Men skriften blev förlorad – gömd, kanske för att sanningen var farligare än de kunde hantera."

Clara kände hur hennes puls ökade. Hon var så nära något, men ändå så långt ifrån att förstå det helt. "Så var finns dessa berättelser?"

Elias log, det där skuggiga leendet som alltid bar på något mer än det han sade. "Vi måste gå längre tillbaka – längre än någon har gjort på årtionden."

Clara kunde känna det i luften. Detta var inte längre bara ett mysterium att lösa. Det var ett arv att upptäcka. Och hon var redo att gå hela vägen.