Fågelfängaren
avvaktar vinden i trädens kronor,
laxfiskaren
molnskuggan över älven.
På de eländigas gravar
spirar gräset även idag, i den jord
där de av den Helige Ande obefruktade
sover sedan många år -
kanonerna har tystnat,
men mausergevärets kaliber är densamma.
I en klosterarkad
med rosenbuskar och körsbärsträd
ligger en gammal kvarnsten
omgärdad av marmorduvor och anemoner.
Ur navet springer vatten upp från en källa
och skuggar spindlarna på muren.
Här talar nu någon omHippokrates
och människohjärnans begränsningar,
om spädbarnsdödlighet och atrofi, om de
eidetiska bilderna och barn med agnosi.
"Ett kräk
är människan av naturen födder,
en jordklimp hon söker
men himlen försmår."
Men stark,
stark ändå: de ömsintas vilja. Kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar